När jag var 23 år så blev jag nykterist efter 9 röriga år med alkohol. Alla viktiga år då man utvecklar sin sociala förmåga.
Vi var alla musiker och konstnärer och vi romatiserade bilden av alkohol och att "supa som sjömän". Det enda jag kunde göra när jag umgicks med mina kompisar var att dricka alkohol, det var som att det inte gick att umgås utan att supa tillsammans. Det var alltid jag som var den som hetsade också, den som köpte dom där onödiga shotsen fast än vi bara skulle dricka öl, och tjatade på mina kompisar att "en till öl till, stället stänger ju snart!".
Jag kunde inte kontrollera mina impulser eller mig själv när jag var berusad, skickade idiotiska sms, sa förjävliga saker, gjorde av med alla mina pengar, även dom som skulle vara till hyran. Ångesten dagen efter var alltid fruktansvärd.
Tillslut fick jag nog. Jag beslutade mig för en nolltolerans mot alkohol. Det gick inte att "bara ta två öl" för då hade jag redan tappat omdömet och körde hela vägen in i kaklet. Jag tänkte att alla mina problem hänger ihop med alkohol, så om jag slutar med den, kommer problemen försvinna.
I början var det svårt, mycket svårt. Inte det faktum att min kropp inte fick alkohol, utan den oförståelse utifrån. Påtryckningar från vänner och till och med familj. Min dåvarande flickvän var först förstående mot mitt beslut, men kunde även säga saker som "men du kommer väl dricka ett glas vin till maten, så småningom?". Hon tyckte det var väldigt pinsamt och till och med jobbigt att jag var nykterist, vilket var väldigt påfrestande, men vi var unga och oförstående båda två.
Jag fick öva upp min sociala förmåga på nytt, det var oerhört annorlunda att kunna vara trevlig och mingla på fest utan alkohol i kroppen, speciellt med påtryckningar från andra om att dricka. Såklart fick jag förklara mig hela tiden gång på gång, ta diskussionen att det är för min egen skull jag inte dricker alkohol, inte för att jag dömer dig som gör det.

Så gick det två år, jag hade kanske två, tre återfall(under endast en kväll vardera), men lyckades hålla mig i stort sett nykter under dom åren. Så kom valborg, jag var bjuden på fest hos mina klasskompisar, vi skulle gå till systembolaget och jag tänkte som vanligt handla mina alkoholfria öl. Men så bara flög något i mig. Att kanske hade jag mognat? Kanske hade det hänt saker hos mig under de Nyktra åren som gjort att jag klarar av att bara dricka två öl, och sedan sluta. Så jag köpte - till mina vänners förvåning, några öl med alkohol.
Sedan började jag igen. Det gick helt okej i början, jag lurade mig själv att ja men absolut, jag har nog mognat!
Nu har det gått två år igen, med alkohol. Jag har sen ett år fått diagnosen adhd och insett att mina problem aldrig var enbart pga alkoholen. Jag har oerhört svårt med min impulskontroll, som såklart förvarras något fruktansvärt med alkohol i kroppen.

Jag festar inte ofta, men när jag väl gör det så tar det aldrig slut. Då vill jag bara dricka så mycket som möjligt. Trots att jag vet det, kan jag bara inte skärpa till mig. Samma visa igen, skickar idiotiska sms, tar fruktansvärda beslut.
Droppen blev härom dagen. Min kompis undrade om vi skulle sitta ute i solen, han hade tagit med sig några öl och sen var det igång.
Jag skulle bara hem och hämta mitt busskort, min flickvän ligger gråtandes i sängen och bönar och ber att jag inte ska gå, då hon vet hur det blir när jag blir berusad. Jag lyssnar inte, är så oerhört berusad, tar kortet och går.

Morgonen efteråt erkänner jag att jag har ett alkoholmissbruk.

Nu är det slut. Mellan mig och alkohol. Innan allt rasar samman helt och hållet. Jag har läst så många historier här i forumet, blivit stärkt av allas berättelser, men kanske också skrämd. Jag vill inte se mitt liv braka samman helt och hållet, mer än det redan har gjort.
Nu börjar jag ett nytt kapitel på mitt liv, ett utan alkohol. Jag känner mig stark i att jag har några år som nykterist i bagaget, att jag inte är lika rädd som sist för omgivningens påtryckningar.

Jag har pratat med min familj nu, och berättat att jag har ett missbruk. Att jag inte kan hantera det. Även hunnit prata med mina närmsta vänner, varit totalt ärlig och öppen. Blivit mött med stöd och förståelse, det känns så oerhört bra.
För det är klart jag ändå är rädd. Rädd att något ska gå fel, och att jag ska förstöra mitt liv.
Det här är första steget tänker jag, erkännadet. Idag när jag pratat med familjen och vännern kände jag det andra steget, det att aldrig igen dricka alkohol. Men vad jag lärt mig är att det aldrig är ett beslut att ta en gång, utan något man måste ta, om och om igen.

Jag ville bara dela med mig lite av min historia. Kommer nog gå in och uppdatera lite hur det går, inte varje dag då jag inte har ett fysiskt beroende, men kanske veckovis. Kram och kärlek.

Blomsterkrans

Jag har så mycket ångest över allt jag gjort med alkohol i kroppen. Hur den totalt styrt mig. Speciellt hur viljam för den varit starkare än att lyssna på min partner.. jag kan aldrig förlåta mig själv för det jag gjort. Men det gäller att ta nya tag antar jag..

Känns också lite jobbigt att inget svarat här ännu. Trots allas historier runt på forumet så känner jag mig så sjukt ensam i det här ?

och välkommen till forumet!

Du har skaffat dig samma erfarenhet som jag har, ser jag när jag läser ditt start-inlägg. Detta att börja med alkohol igen efter längre uppehåll och tro att man kan hantera, eller ha kontroll på, drickandet. Men det fungerar inte. Har man en gång utvecklat ett beroende och druckit för mycket, så hamnar man där igen oavsett hur länge man levt nykter. Dessutom brukar drickandet förvärras, med alla negativa effekter som det medför.

Men, har man lyckats bryta med alkoholen tidigare, så vet man att det går, och man har tidigare fungerande metoder som man kan använda sig av. Visst är det svårare att börja leva nykter en andra gång (för min del är det t.o.m. tredje gången), då man sjunkit djupare i beroendet. Men, samtidigt är man mer övertygad om att nykterheten är det enda fungerande alternativet. Man har ju bevisat för sig själv att man är maktlös inför alkoholen.

Visst är det ett dagligt ställningstagande som man måste göra för att bevara nykterheten och leva i frihet. Men arbetet blir enklare allt eftersom tiden går. Sedan gäller det att vara vaksam inför de ödesdigra felaktiga tankarna som kan komma.

Jag tycker inte du ska vara orolig för framtiden. Har du lyckats leva nykter tidigare, så kan du göra det igen.
Ångest för det man gjort p.g.a. alkoholen, ja det har man självklart. Men man kan inte göra det ogjort. Däremot kan man genom att leva nykter visa för både sig själv och andra att man kan verkligen kan göra en radikal förbättring. Att bryta sig loss från alkoholen är den största och bästa vi beroendepersoner kan göra.

Nej det kan dröja lite innan man får respons och svar på sina inlägg. Nu under senaste tiden har det varit hög aktivitet på forumet, och många nya trådar/konton har tillkommit. Då är det nästan omöjligt att hinna läsa allt.

Stort grattis till ditt beslut att börja leva nykter igen.

AlkoDHyperD

Tråkigt att du ännu inte fått någon respons på ditt ärliga och kloka inlägg. Jag antar att det är svårt att hinna svara alla, själv är jag inte längre inne här så ofta längre, då mitt nyktra liv är fullt av aktivitet IRL....
Jag måste säga att jag är imponerad över din insikt och ditt beslut. Att våga se sitt beteende och erkänna för sig själv kräver ärlighet och mod. Skuldkänslorna du beskriver ovan känner nog de flesta av oss igen. De behövs, för att motivera till förändring, men kan lätt dränka oss. Se skulden som en hjälp, men förlåt dig själv! Ingen väljer att bli beroende eller missbruka. Ge dig själv erkännande för styrkan att ta tag i problemet och välja den svåra men långsiktiga vägen.
Din omgivning var oförstående och inte särskilt hjälpsam första gången du bestämde dig för att vara helnykter. Istället för att bli bränd av bemötandet väljer du nu en annan väg, att berätta. Förhoppningsvis får du det stöd du behöver nu.
Även om responsen ibland dröjer här på forumet - glöm inte att vi alla är människor med egna problem, båda till vardags och med vårt eget förhållande till alkohol - hoppas jag du fortsätter skriva. Sätter du ord på processen för din egen skull kan du ibland få draghjälp och även hjälpa andra. Önskar dig styrka och självmedkänsla!
Kram

Misan

Vad öppet och ärligt du beskriver din situation! Du har förmågan att skriva. Även om du har adhd, dålig impulskontroll och problem med a, så tror jag att du som person och med ditt sätt har en massa positiva förmågor. Det var lite så jag kunde börja tycka om mig själv igen när jag började se det och få höra det. Just att jag är en driven person, en som vill mycket, har mycket energi, går oftast all in i saker etc. Allt det är oftast positiva egenskaper FÖRUTOM att den personligheten ihop med alkohol inte blir bra. Kram

Hej du, jag är också ny här. Läser runt och tar in olika berättelser och det är, mitt i sorg och elände, helt fantastiskt så mycket styrka som
finns på detta forum. Både i kampen mot alkoholen men också i peppen och stödet. Har bara skrivit några dagar men fascineras av hur
bra det funkar som bollplank med mig själv och som bonus får jag fina kommentarer och reflektioner från okända människor som sitter i
samma båt. Så häng kvar, skriv och läs och känn gemenskap. KRAM

Håller med Pi att du vet hur man håller sig nykter, men måste passa dig för att återfalla..Ju mer man vet och har kunskaper om ett problem desto lättare är det ju att hantera. Sen är det oerhört viktigt att lära känna sig själv och sitt beroende. Då kan man vara beredd på oförutsedda händelser där man kan falla men inte gör det för att man har kunskapen. Livet är ju både glädje och sorg. Det måste vi lära oss att hantera, njuta och glädjas utav utan alkohol.

Blomsterkrans

Jag ska skriva ett längre meddelande lite senare, men först måste jag bara säga att jag är helt överväldigad av alla fina och kloka svar jag fått här :')
Det känns helt fantastiskt, verkligen.

Exakt, skiten jag ställt till med alkohol i kroppen kan jag inte få ogjort, men jag kan visa genom att vara nykter att det inte var den sanna jag, den riktiga personen är faktiskt jag som nykter - som tar kloka beslut. Det var en viktig tankeställare för mig. Tack <3

Skriver igen ikväll och berättar om första veckan som nykter alkoholmissbrukare.
Kram och KÄRLEK till er ALLA(det här forumet är en livsräddare)

Blomsterkrans

En snabb tanke bara.

Trots att den här veckan varit omtumlande, så har den också varit fantastisk i och med mitt erkännande för mig själv.
Men jag inser hur oerhört djupt rotat den här romantiserade bilden av alkohol är i mig. Jag är fast besluten att vara nykterist, men ändå så kommer tanken "men kommer jag vara tråkig?" gång på gång. Trots att jag vet att det är skitsnack eftersom jag varit nykterist förut (ingen orkade dansa lika länge som jag på klubben t ex haha) så ligger den där bak i huvudet och gnager. Jag vet att den tanken kommer försvinna, men ändå intressant hur den "underbart galna" bilden finns av alkohol, hårt festande och dricka i mängder. Snacka om att alkohol är en samhällsnorm som måste ifrågasättas!

melancholia

Grattis till din styrka och självinsikt, Blomsterkrans! Alkoholnormen är verkligen starkt internaliserad i så väl vårt samhälle som i många av oss själva. Jag är också rädd av och på för hur sociala situationer ska fungera. Blir jag tråkig, kommer jag att provocera andra, kommer folk att förstå/stötta, kommer jag att bli helt ensam? Sjukt egentligen, att så stora saker skulle hänga på vilken typ av dryck vi häller i oss. Jag tror på dig! Kram!

Maria nykter

Känner mig också mycket ensam. Förstår. Ska dock träffa en sponsor i AA nu för första gången. Dock så rädd att inget kan hjälpa mig och mycket ångest jag med för allt jag gjort.

Maria nykter

Känner mig också mycket ensam. Förstår. Ska dock träffa en sponsor i AA nu för första gången. Dock så rädd att inget kan hjälpa mig och mycket ångest jag med för allt jag gjort.