När jag var 23 år så blev jag nykterist efter 9 röriga år med alkohol. Alla viktiga år då man utvecklar sin sociala förmåga.
Vi var alla musiker och konstnärer och vi romatiserade bilden av alkohol och att "supa som sjömän". Det enda jag kunde göra när jag umgicks med mina kompisar var att dricka alkohol, det var som att det inte gick att umgås utan att supa tillsammans. Det var alltid jag som var den som hetsade också, den som köpte dom där onödiga shotsen fast än vi bara skulle dricka öl, och tjatade på mina kompisar att "en till öl till, stället stänger ju snart!".
Jag kunde inte kontrollera mina impulser eller mig själv när jag var berusad, skickade idiotiska sms, sa förjävliga saker, gjorde av med alla mina pengar, även dom som skulle vara till hyran. Ångesten dagen efter var alltid fruktansvärd.
Tillslut fick jag nog. Jag beslutade mig för en nolltolerans mot alkohol. Det gick inte att "bara ta två öl" för då hade jag redan tappat omdömet och körde hela vägen in i kaklet. Jag tänkte att alla mina problem hänger ihop med alkohol, så om jag slutar med den, kommer problemen försvinna.
I början var det svårt, mycket svårt. Inte det faktum att min kropp inte fick alkohol, utan den oförståelse utifrån. Påtryckningar från vänner och till och med familj. Min dåvarande flickvän var först förstående mot mitt beslut, men kunde även säga saker som "men du kommer väl dricka ett glas vin till maten, så småningom?". Hon tyckte det var väldigt pinsamt och till och med jobbigt att jag var nykterist, vilket var väldigt påfrestande, men vi var unga och oförstående båda två.
Jag fick öva upp min sociala förmåga på nytt, det var oerhört annorlunda att kunna vara trevlig och mingla på fest utan alkohol i kroppen, speciellt med påtryckningar från andra om att dricka. Såklart fick jag förklara mig hela tiden gång på gång, ta diskussionen att det är för min egen skull jag inte dricker alkohol, inte för att jag dömer dig som gör det.
Så gick det två år, jag hade kanske två, tre återfall(under endast en kväll vardera), men lyckades hålla mig i stort sett nykter under dom åren. Så kom valborg, jag var bjuden på fest hos mina klasskompisar, vi skulle gå till systembolaget och jag tänkte som vanligt handla mina alkoholfria öl. Men så bara flög något i mig. Att kanske hade jag mognat? Kanske hade det hänt saker hos mig under de Nyktra åren som gjort att jag klarar av att bara dricka två öl, och sedan sluta. Så jag köpte - till mina vänners förvåning, några öl med alkohol.
Sedan började jag igen. Det gick helt okej i början, jag lurade mig själv att ja men absolut, jag har nog mognat!
Nu har det gått två år igen, med alkohol. Jag har sen ett år fått diagnosen adhd och insett att mina problem aldrig var enbart pga alkoholen. Jag har oerhört svårt med min impulskontroll, som såklart förvarras något fruktansvärt med alkohol i kroppen.
Jag festar inte ofta, men när jag väl gör det så tar det aldrig slut. Då vill jag bara dricka så mycket som möjligt. Trots att jag vet det, kan jag bara inte skärpa till mig. Samma visa igen, skickar idiotiska sms, tar fruktansvärda beslut.
Droppen blev härom dagen. Min kompis undrade om vi skulle sitta ute i solen, han hade tagit med sig några öl och sen var det igång.
Jag skulle bara hem och hämta mitt busskort, min flickvän ligger gråtandes i sängen och bönar och ber att jag inte ska gå, då hon vet hur det blir när jag blir berusad. Jag lyssnar inte, är så oerhört berusad, tar kortet och går.
Morgonen efteråt erkänner jag att jag har ett alkoholmissbruk.
Nu är det slut. Mellan mig och alkohol. Innan allt rasar samman helt och hållet. Jag har läst så många historier här i forumet, blivit stärkt av allas berättelser, men kanske också skrämd. Jag vill inte se mitt liv braka samman helt och hållet, mer än det redan har gjort.
Nu börjar jag ett nytt kapitel på mitt liv, ett utan alkohol. Jag känner mig stark i att jag har några år som nykterist i bagaget, att jag inte är lika rädd som sist för omgivningens påtryckningar.
Jag har pratat med min familj nu, och berättat att jag har ett missbruk. Att jag inte kan hantera det. Även hunnit prata med mina närmsta vänner, varit totalt ärlig och öppen. Blivit mött med stöd och förståelse, det känns så oerhört bra.
För det är klart jag ändå är rädd. Rädd att något ska gå fel, och att jag ska förstöra mitt liv.
Det här är första steget tänker jag, erkännadet. Idag när jag pratat med familjen och vännern kände jag det andra steget, det att aldrig igen dricka alkohol. Men vad jag lärt mig är att det aldrig är ett beslut att ta en gång, utan något man måste ta, om och om igen.
Jag ville bara dela med mig lite av min historia. Kommer nog gå in och uppdatera lite hur det går, inte varje dag då jag inte har ett fysiskt beroende, men kanske veckovis. Kram och kärlek.