Nu är jag inne på 6e dagen på behandlingshemmet Linneagården (lindalen) och jag har varit nykter i en hel vecka! Har lite abstinensbesvär men det är inte så störande, det är bara svettningar som är jobbiga, ibland rinner det om mig!
Det är tufft, känns som att jag varit här längre än bara sex dagar. Vi är nio kvinnor i åldrarna 20 till 52, så det blir lite drama emellanåt. Men det funkar rätt bra ändå, känner mig lite utanför bara. Känner inte att det finns någon på "min nivå" även om jag kan känna igen mig i de andra på vissa sätt. Det är skönt att vara här, tredje dagen bad jag min ex-sambo att ringa till mina föräldrar och syskon för att berätta var jag befinner mig. Jag har aldrig visat mina problem utåt så jag skämdes för mycket för att berätta själv. Jag bad dem att inte höra av sig, jag vill vara ifred och höra av mig när jag känner mig redo.
Pappa skickade dock ett sms där han skrev att han var glad, stödjer mig och ska hjälpa mig så mycket han kan. Det kändes jättebra, jag läste smset om och om igen ända tills jag var tvungen att lämna in telefonen för natten ☺
Har lite dåligt samvete för att jag smugglat in några sömntabletter... Har så svårt att somna så jag ville ha något som hjälper mig första veckan. Finns bara en sort som jag kan ta och tyvärr går de som benzo så de är förbjudna... kommer att synas på pissprov men det kan ju vara från innan jag kom hit, det finns ju kvar i kroppen ett tag. Ska såklart inte ta in några fler, ville bara ha några till första veckan som sagt...
Flera gånger om dagen får jag overklighetskänslor, det känns som att det jag ser inte finns, som någon slags dröm. Jag blir lite yr, ser suddigt och det kan hålla i sig i typ 10 sekunder. Hinner på den tiden tänka massa tankar om att jag blivit galen och att jag egentligen inte alls är på ett behandlingshem. Men så klarnar det men det kommer tillbaka en stund senare igen. Allt känns så overkligt, hur hamnade jag här egentligen?
Jag märker att jag börjar ändra uppfattning, när jag kom hit så skämdes jag så fruktansvärt mycket över mina problem, men nu börjar det sakta, sakta att lösas upp lite i kanterna. Jag kan ännu inte säga "hej, jag heter Stienna och är alkoholist" så jag säger att jag är "beroende", det känns inte lika hårt och skamfyllt som "alkoholist". Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna säga det.
Kommer att använda mig av den här tråden för att skriva av mig. Vi skriver dagbok här varje dag men allt vill man ju inte skriva där eftersom terapeuterna läser det.
Kramar från Stienna <3