av Blåklocka

Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?

Slumpmässigt A…
tors, 2017-01-05 - 11:28

Blåklocka.. som nyligen utflyttad och separerad tycker jag att jag känner igen mig i mycket. Även i det där pendlandet i känslor, som jag tyckte mig kunna läsa in i ditt senaste inlägg. Jag vill stötta dig i din rörelse bort, men inte skriva dig på näsan. Det mesta vet du ju ändå redan. Men om du har möjligheten att flytta, ta den ändå, den ändå, vill jag säga. Även om det är svårt. Försök att stå fast vid besluten som du kan stå upp för inför ditt barn. Och dig själv. Du är inte värd att bära skulden för varken drickande eller om äktenskapet skulle vara dåligt. Ta hand om dig och fortsätt göra det. Det är inte du som ska bära skammen eller skulden för din mans drickande, har jag själv fått lära mig i en slags stödgrupp (fast det är ett stort steg att gå från vad man lär sig till att tillämpa det i sitt eget liv). Sedan kommer det ta tid. Men det är din egen tid. Och barnets. Så tänker jag.

Blåklocka
lör, 2017-01-07 - 17:00

Det är så tungt och svårt.
Den vecka som förflutit har pendeln slagit mellan total beslutsamhet och framåtrörelse till största möjliga vånda och ambivalens. Gör jag rätt? Finns det mera jag kan göra?
Min alkoholberoende make har just nu gått in i ett beteende av " nu ska jag ta mig fan visa dig att jag inte har problem varken med A eller någonting!"
Han har börjat med Lchf på ett helt maniskt sätt, han dricker ingenting såklart har hällt ut den förbannade Whiskeyflaskan som tömts, fyllts på med vatten under julhelgerna, och som nu står tom på diskbänken. Som ett manifest över att jag bara inbillat mig att han skulle ha Beroendeproblem...
Tilläggas kan också att mannen är så snäll, omtänksam och liksom sitt bästa jag.
Det är nu vore så skönt om det kunde vara på riktigt. Men det är det ju inte. Det kommer att hålla precis så länge det behövs. Sen kommer alltid en anledning en ursäkt för att börja dricka igen.
Detta vet jag ju.
Idag blev jag tvunget att lämna mitt arbete direkt då jag kommit dit pga en svår migränattack som jag vet utlösts av för mycket psykisk stress de senaste veckorna pga min mans alkoholism.
Jag vet i huvudet vad jag måste göra.
Det enda alternativet.
Mitt hjärta försöker lura mig att det är på ett annat sätt. Vilket det inte är.
Kan det inte finnas någon som tar mig under armarna och lyfter mig in i ett sammanhang där det inte är så svårt...

Odelsten
lör, 2017-01-07 - 22:08

Din frustrstion och även din längtan efter ro? Det är det som jag längtar allra mest efter bara lite lugn och ro. Jag hoppas att du kan hitta styrkan inom dig för att ta dig loss och faktist tänka på vad som är bäst för dig. Känner igen den där känslan av att man inte litar ett dugg på att det nu kommer en förändring även om det lovas dyrt och heligt. Men varför är det så svårt att lämna något som man mår dåligt av och som är destruktivt?

Blåklocka
sön, 2017-01-08 - 09:34

Det som gör att man (jag) inte gör slag i saken och bara flyttar, skapar ett nytt liv utan denna berg-och-dalbana är förmodligen att vi anhöriga till beroendepersoner lärt in ett sätt där vi nöjer oss med de smulor av lugn som kommer efter en konfrontation där man fått nog.
Jag hamnar då i en sådant velande och får för mig att jag nog överreagerat, att jag inte kan gnälla nu eftersom mannen ju är nykter och så otroligt inställsam.
Jag VET ju i huvudet att det inte är så, och jag känner mig som världens värsta människa som öht tänker att jag skiter i vårt äktenskap osv.
Snälla någon, hjälp mig att få ihop den svarta och den vita bilden så det blir en mera grå bild som faktiskt stämmer med hur verkligheten ser ut.
Det enda som hindrar mig är eg att jag inte står ut med att vara " the bad Guy" liksom.
Min man som ju är den som äger problemet med att han är alkoholist, han har ju tydligen blivit en struts som just nu är en perfekt äkta man- på ytan. Sen, om en mån, en vecka, nästa ledighet, ja när " kusten är klar" när han tror att jag glömt alltihop, då ska han unna sig ett glas som vilken person som helst och så slutar det på samma vis som alltid...
Jag vet ju allt detta...

Dionysa
sön, 2017-01-08 - 10:54

Egentligen är det ju en omöjlig kombo att både vara ett par och vara "terapeuten" i relationen, tänker jag ofta. Jag är ju i en liknande sits som du, Blåklocka. Den här problematiken är ju så knepig att t.o.m. proffsen ofta går bet på den. Så man ska nog inte ta på sig alltför mycket utan försöka ha en armlängds avstånd, lagom mycket kärlek och en konsekvent hållning. Så tänker jag för egen del. Less is more.

mulletant
sön, 2017-01-08 - 11:07

är, precis som Dionysos säger, en omöjlig kombo. Att bli klar över sig själv och vara konsekvent i vad jag vill är det viktiga, så tänker jag och det är också min erfarenhet. Vi hade gott om teoretiska kunskaper båda två och var bra på att jobba med andra men det hjälpte föga. I de värsta stunderna använde vi allt vi kunde mot varann.... Och du Blåklocka, du är inte alls the bad guy även om nån försöker få dig att känna så. Ta inte emot det, försök stärka gränserna runt dig själv och lita till vad du vet att är din sanna erfarenhet. Kram / mt

Amelie
sön, 2017-01-08 - 13:37

Fina Blåklocka, jag förstår din situation. Kan det finnas något att ta fasta på som får dig att komma ihåg den där beslutsamheten, vad som drev dig till den?

Blåklocka
mån, 2017-01-09 - 16:13

Tack så innerligt mycket för era peppande och stärkande synpunkter.
Jag försöker nu att hålla en så tydlig och rak kurs som det bara går. Med det menar jag att så fort tex min man börjar prata om saker som ligger i framtiden tex vilka möbler vi ska köpa för att inreda en liten stuga på tomten, eller vår Thailandsresa i mars eller hur vi ska göra med ditten och datten. Då står jag på mig och förklarar lugnt och sakligt, att detta är jag inte intresserad av att diskutera så länge han inte tar ett beslut kring frågan med hans alkohombruk.
Gång på gång har han fått denna fråga att ta ansvar för. Jag märker att han blir förvånad och att han faktiskt tappar många av de försvar han brukar hålla på med. Det är liksom ingen idé för jag har bestämt mig för att inte släppa efter för mina önskningar, min gräns den här gången. Han försöker deala med att jag måste ge honom en ny chans, att den här gången är det annorlunda osv osv.
Jag säger då med en dåres envishet att detta har du sagt efter semestern fört året, och då var vi överens om att det då var sista gången jag godtar hans beteende han sa då själva TT han skulle söka hjälp om han inte lyckades låta bli alkoholen vilket han ju alltså inte gjorde nu under dec.
Det känns ändå skönt nu då jag bara håller mig till fakta, att jag faktiskt säger precis var mina gränser går och att jag inte tror det kommer bli någon större förändring. Det känns skönt så till vilda att ansvaret nu ligger hos honom. Jag kommer att vara helt ärlig och öppen med att jag ska gå på 2 visningar av ny bostad i helgen. Helst vill jag bo själv med min son och kan tänka mig att vara särbo. Det min man vill vet jag inte, för han verkar inte kunna stå ut med tanken att inte få dricka alkohol. Det är just där problemet ligger svarar jag. För mig är det inte längre tänkbart att han fortsätter dricka. Någonting faktiskt.

Blåklocka
sön, 2017-01-15 - 19:08

Nu har vi bestämt oss, eller snarare så har väl jag bestämt mig för att nu är det dax för mig att gå vidare...
Har pratat med min son, 14 år, och Gud vad jag blev förvånad över reaktionen från honom!
Han sa en massa kloka saker och vilka iakttagelser han gjort trots sina funktionshinder...
Nu känns det både skönt att jag lagt fram saker och ting på bordet, men samtidigt sorgligt såklart för att det inte blev som vi tänkt. Tyvärr kan jag inte göra mera i frågan.
Min man verkar dock tycka att jag överdriver men det gör jag inte!

Blåklocka
sön, 2017-06-11 - 07:22

Nu har vi kommit till den tidpunkt då hus ska säljas och vi kommer att bo på varsitt håll. Den ursprungliga anledningen är ju att jag inte står ut med min mans drickande. Han har haft perioder under våren av att hålla upp, att inte dricka någonting under 10-12 veckor. Därefter har han börjat igen, att dricka som han säger " normalt gör att det är så han vill kunna dricka".
Men han kan ju inte det. Nu under de senaste 3 veckorna har det gått helt överstyr! Han dricker en vinbox per dag, varje ledig dag! Dessutom har han gjort om sanningen, anledningen till varför vi ska separera, sälja vårt drömhus och inte längre leva tillsammans. Hans " sanning" är att min son orsakat detta. Pga mannens supande vill min son inte bo hos mig så den självklara konsekvensen blir ju att jag ska flytta till eget boende så snart vårt hus blivit sålt.
Min man tycker så synd om sig själv och ut uttjatar detta som en ursäkt att dricka på ett helt sjukt och skadligt vis.
en har han mage att ömsom vara ledsen och nere pga att han nu " tvingas ge upp sitt livsverk".
Vadå?!! Det är ju hans supande och ingenting annat som är anledningen.
Vad kan jag göra för att hålla min psykiska hälsa i behåll?
När det är som värst så tror jag honom nästan.
Men så igår, då kom jag åter på varför. Han söp hela dagen och blev bara mer och mer utmanande och provocerande. I allt jag sa hittade han små öppningar för att starta gräl.
Jag orkar inte mera!

mulletant
sön, 2017-06-11 - 08:15

Du kan gå tillbaka och läsa om/när du vacklar, du har beskrivit så klart hur det är! Men också farhågan att ibland sviktar du och 'tror honom nästan'. Det är tungt att vara fokus för den press han utsätter dig för. Så klart är det tungt för honom också, han håller på att förlora 'allt' men klarar inte att välja bort alkoholen. Det är mänskligt att försöka hitta orsak till förluster och tillkortakommanden hos andra och han måste göra den svåra vändningen och se sig själv.
Skriv här och hoppas du har nån du kan prata öppet med! Hoppas husaffären snart är klar, att du får ditt eget hem och kan börja leva ditt eget liv! Håll taget, håll ut! Du är inte ensam! / mt

MondayMorning
sön, 2017-06-11 - 09:33

Tvivla aldrig på att det är fel på dig eller din son. Vi med beroende agerar på detta vis för att få försvara vårt intag. Din man verkar ha utvecklat periodisk alkoholism, periodare. En periodare kan ha väldigt svårt att inse att han/hon/vi är just alkoholister. Vi är ju nyktra under långa perioder för att sedan dricka kopiöst. Förstår också att detta beteende kan vara svårt att förstå för anhöriga. De dåliga perioderna kommer fortsätta tills din man förstår till 100% att han är alkoholist.

Jag har varit den perfekta mamman under 2-3 månader för att sedan dricka ner mig totalt. Perioderna har dock blivit kortare och kortare, senast så låg perioderna på 3-4 veckor. Även periodarens förlopp är fortskridande och det eskalerar.

Jag önskar dig lycka till till dig och din son

Blåklocka
sön, 2017-06-11 - 19:12

Tack för era kommentarer och pepp! Det är märkligt ändå detta med förnekelse. Jag läser igenom alla inlägg jag skrivit och de började för ett år sedan i början av semestern. Jag känner en sådan befrielse nu då vi kommit så långt som att han får fortsätta utan mig nu då han på alla sätt och vis gjort det valet nämligen att fortsätta dricka sina förbannade vinboxar.
Som en person som inte dricker speciellt mycket är det så svårt att förstå att detta faktiskt händer!
Han är så ledsen och olycklig över att jag framhärdar i detta med vår separation. Han kan inte förstå hur jag kan slänga bort det vi har.,, bla bla bla.
Vaddå?!!! Jag slänga bort? Det är ju för faan han som plötsligt är som en tvååring som surar. Det är jan som på allvar dricker ljummet vin efter frukost då jag är inne i tvättstugan. Han har sedan i onsdags ( idag är det söndag) druckit 4 vinboxar, 12 starköl och precis nyss dragit i sig en flaska prosecco då jag var ute och gick en promenad. Nu är allt slut och jag hör hur han skruvar runt i soffan av otålighet och frustration över att inte kunna bli plakat även ikväll.
Får man inga abstinensbesvär av en sådan konsumtion?
Åh vad jag längtar till mitt eget boende!

Dionysa
sön, 2017-06-11 - 19:42

Tyvärr,... jag kan bara säga att jag känner igen mig i det du beskriver. Ingen tröst, kanske, men ändå. Vi har ett tungt sorgearbete framför oss, men det är det värt. Att avsluta, gå vidare. Det finns inget annat.

Blåklocka
mån, 2017-06-12 - 21:52

Jag har börjat förstå hur fast och medberoende jag är i min mans alkoholism. Från att innan jag träffade honom vara en självständig och initiativrik person med intressen har jag nu blivit så fast och i behov av att anpassa mig till det min man har på agendan. Nu då jag bestämt mig för att lämna och börja återta mitt kiv fullt ut tvingas jag inse hur handlingsförlamad och ängslig jag blivit. Minsta tecken på negativa känslor/ reaktioner från min man ger mig ren och skär ångest.
Som i helgen då jag bestämt mig för att ta en joggingtur i skogen, vilket drog ut lite på tiden då jag stannade och njöt av en härlig stund vid en insjö. Inget konstigt med det kan man ju tycka. Men jo, jag fick genast ångest ochvkänse mig ertappad då mannen uttryckte hur länge jag varit borta, hur ego jag är som bara drar hemifrån och att han inte kan förstå att jag kan skuta så i honom!
Tilläggas ska ju att han under det att jag varit borta dragit i sig en vinbox och var sådär grälsjuk som han blir då han dricker.
Jag struntade i hans provokationer och gick bara därifrån och läste en bok. Så brukar jag inte göra utan mitt vanliga beteende har alltid varit att försöka förklara, gå med på och hålla med om att han nig har rätt osv.
Men, då han blev sittande kvar i sitt fyllerus ja, då somnade han plötsligt pga fyllan.
Idag såg han skamsen ut och klagade på tryck över bröstet och satt och såg ut som en ledsen hund...

Bedrövadsambo
mån, 2017-06-12 - 22:44

Du behöver luft och lugn och ro för att hitta tillbaka till din livskraft och initiativkraft. Hans beteende är typiskt missbrukarbeteende, och ingen som inte är medberoende skulle acceptera det beteendet. Man blir lätt hemmablind. Men nu verkar du se hur felaktigt både ditt och hans beteende är, och det är ett friskhetstecken!

Blåklocka
tis, 2017-06-13 - 12:42

Ja, det är så allting känns- det känns svårt och tungt.
Allt dåligt mående och dåligt beteende som jag låtit min man hälla rakt över mig under våra år tillsammans. Som alla gånger jag tvivlat på om saker och ting verkligen händer, hur jag fått höra om jag bara vore mindre egoistisk, lite mindre sur och grinig, lite mera av ditt lite mindre av datt.
Jag har känt mig så ledsen och ensam och skämts över det jag är med om. Gråtit mig till sömns på kvällarna samtidigt när livet pågår för alla andra alltmedan min man glatt haft sina " härliga" stunder med vinboxen. Precis som om han haft en älskarinna där jag och min son varit jobbiga hinder och glädjedödare.
Jag vet att det inte leder framåt att hålla på med ältandet nu är jag ju trots allt på väg bort till något som är på mina villkor.
Men jag är ledsen och trött och känner djup sorg över att han tillåtits att behandla mig och min pojke så dåligt som han gjort.
Och inte får jag den minsta ursäkt eller ens att han kan se hur det blivit för mig pga hans alkoholism. Nej, han är den som mår dåligt, jag har förstört vårt liv tillsammans och han kommer förmodligen supa ihjäl sig- det är iaf vad han säger då jag berättar att jag är orolig för honom.

Bedrövadsambo
tis, 2017-06-13 - 21:04

Det är otroligt bra att du kan sätta ord på vad du tänker och känner. Det är ett friskhetstecken! Är man riktigt illa däran känner man "ingenting". Men det gör du! Bra kämpat - ta ingen mer skit!