Denna text är främst skriven för min egen skull eftersom jag fortfarande inte klarar av att prata med folk om min uppväxt och om pappas alkoholism. Texten är skriven med konstanta tårar i ögonen och eftersom jag inte känner för att korrekturläsa så ber jag istället mm ursäkt för de partier som blir svåra att förstå eller följa.
För bara två dagar kom samtalet jag väntat och fasat för. Min mamma ringde och jag förstod direkt vad som hade hänt innan hon hann få fram ett ord. Min pappa hade hittats av ett tidningsbud liggande på trappan utanför sin villa och mitt barndomshem. Tidningsbudet var son till bekanta i området som fick tag i min syster.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt så har jag många lyckliga minnen. Som liten byggde vi kojor, cyklade till affären för att köpa godis på lördagar och semestrade varje sommar tillsammans med hela familjen.
Under ytan av de lyckliga minnen gömmer sig dock alkholism. Allt från att han var extra glad och trevlig till att han snubblade, förstörde saker, ramla och skadade sig själv, låg utslagen på soffan utan att det gick att få liv i honom, anklagade och skrek saker om min mamma.
När jag och min syster var små kunde vi nog båda förhålla oss till det eftersom vi inte riktigt förstod. Även om det var väldigt sällan som vi bjöd över kompisar på fredagar eller helgdagar för att våra kompisar skulle slippa dagarna när vår pappa var ”konstig”.
Med tiden blev det värre. När jag och min syster kom upp i tonåren var det lättare att räkna antalet nyktra dagar än de andra. Vi förstod mer och mer vad det var som hände. När han var full blev han arg, skrek och gick iväg. När han var nykter gick det inte att prata om. Hans blick flackade, han svarade ibland något undvikande eller allt som oftast så satt han tyst. Både jag och min syster stannade ute längre på kvällarna, sov över hos respektive flick- och pojkvän och gjorde allt för att slippa vara hemma.
Min pappas utbrott gick oftast ut över min mamma. Vad han sa om och till henne har jag förträngt för längesen men varje kväll slutade på samma sätt. Mamma satt och grät vid köksbordet och min pappa gick ner till källaren och, vad jag antar, fortsatte att dricka. Jag blev under en tid även arg på min mamma eftersom jag tyckte att hon borde göra något åt situationen. Både jag och min syster tjatade på henne om att vi borde flytta.
Samma år som jag flyttade hem ifrån lumpen separerade mina föräldrar. Jag tog mitt muckbidrag och skaffade mig en lägenhet och min mamma och syster flyttade till en egen lägenhet. Från den dagen kan jag räkna antalet tillfällen jag träffade min pappa på min fingrar. De tillfällen som uppstod var väldigt sporadiska. Bland annat när jag flyttade för att studera i en annan stad och behövde ställa ett par möbler i mitt gamla pojkrum. Jag ringde och frågade om det var ok samt bad honom om att helst vara nykter eller i annat fall helst inte vara hemma under tiden jag var där. Han öpnnade inte när jag ringde på och jag gå in med egen nyckel. för att hitta honom stupfull på soffan. Jag kunde inte flytta mina möbler själv utan var tvungen att ha med ett par kompisar. Det var första gången som någon av mina kompisar vart hemma i mitt föräldrahem och träffat min pappa sen jag var 7-8 år gammal. Jag var arg, skämdes och försökte bara komma därifrån så snabbt som möjligt.
Åren gick, ultimatum ställdes, AA och antabus provades men inget gav långvarig effekt.
I våras döptes min systers dotter. Jag visste faktiskt inte huruvida hon bjudit min pappa eller ens berättat att hon hade en dotter. Men där stod han. Äldre och skröpligare ut än vad jag hade väntat mig. Det var svårt att ens skapa ögonkontakt innan dopet. Men efteråt, under mottagningen, pratade vi om allt möjligt. Nya jobb, hur roligt det var med tillökt i familjen samt att vi gjorde planer för att träffas någon mer gång. Det var första gången jag såg min pappa nykter på 13 år.
Allt hat är borta. Kvar är sorgen, saknaden (av min ”riktiga” pappa) och skuldkänslorna. Vad var det som var fel? Vad saknade han? Varför drack han? och varför ansträngde jag mig inte mer?