Hej! Jag är helt ny här och helt ny med att göra något sånt här! Men jag känner mig så otroligt ensam och ledsen och skulle verkligen vilja prata med andra/höra vad andra har att säga/har för råd osv. det här blir kanske ett långt inlägg, men vore så otroligt tacksam för svar och hjälp.
Min pojkvän har haft alkoholproblem i ca. 10-15 år, vilket är långt innan jag kom in i bilden. Det tog några månader efter att vi blev tillsammans innan jag förstod hans alkoholproblem. (han skötte jobb och högskola bra osv. så innan vi flyttade ihop så kunde han ju dricka när vi inte sågs) Men sedan hans alkoholproblem framkommit har jag varit så tydlig jag kan med att om vi ska ha en framtid ihop så måste han sluta dricka. (nu har vi bott ihop i två år) Han vill och han har sagt att han insett att han inte klarar av att sluta själv och att han behöver hjälp. Jag vet att han vill, han har nu öppet pratat med familj och vänner om sina alkoholproblem, men jag är rädd att han ändå inte riktigt är där än, då han övervägande gånger hävdar att han ska klara det själv och han blir rasande av bara tanken att jag skulle berätta för nån av hans familjemedlemmar om de dagar han dricker! Han går just nu på öppen behandling, och har gjort det i ca. 6 veckor. Under den här tiden har han dock druckit ändå. Han dricker aldrig öppet hemma eftersom att jag varit tydlig med vad jag tycker om hans drickande, men är det inte på krogen så är det i vårat förråd i källaren eller i skogen osv. Han har bett om ursäkt och sagt att han tar behandlingen på allvar (men ursäkter ger ju verkligen ingenting om det inte leder någon vart). Jag är bara så otroligt trött och ledsen på den här situationen, för jag vet inte vad som är rätt för mig att göra. Han är världens mest fantastiska människa när han är nykter, men otrevlig och superjobbig och krävande när han druckit. Min ork är slut och jag orkar inte ens "skvallra" till föräldrarna för jag orkar inte konfrontera konsekvenserna som blir utav det. Jag vill tro att det är på rätt väg i och med att han går på den där behandlingen, men vet inte om det är fel och naivt av mig i och med att han vid några tillfällen druckit ändå? Är det så att öppen behandling inte funkar för honom? Funkar det bara om man klarar av att inte dricka alls under tiden som behandlingen pågår eller kan det funka som en process? Jag orkar inte konfrontera honom längre eller ta kontakt med hans familj, men jag känner mig också helt oförmögen till att lämna honom då allting i mig skriker emot det. Det leder i slutändan till att jag bara låter det fortgå och jag har lovat mig själv att det inte ska hända. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är trött och ledsen som alla andra när det gäller den här problematiken och skulle bara vilja ha något sorts svar.