Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

InteMera

Och sluta inte Ullabulla med dina uppriktiga inlägg, att sockra sina svar gagnar inte den som bett om åsikter eller råd! Du säger ofta sånt man behöver höra men det kanske svider, likväl behöver man höra det för att det är enda sättet framåt att se saker från olika vinklar, genom andras ögon och med botten i de erfarenheter som du har med många viktiga insikter som mognat på färden!

namnlös bricka i ett spel. Utan istället en person som faktiskt har både hadnlingskraft och mod.
Då har man kommit e bit på väg.
Men det tog mycket mycket lång tid innan jag kom dit.
Så det låter bra med små delmål. Det är alldes tillräckligt när taket nästan ramlar ned över huvudet på en.
Att just där och då göra det enda rätta,packa ihop sina pinaler och dra blir en utopi.

Jag har först nu tre år efter separation börjat skönja ut vem jag är igen.
och då hade jag ändå en "snäll" alkoholist som inte alls bröt ned mig.
men själva drickandet i sig och att man låter sig själv vara kvar i det bryter ned vett och sans i en.
man blir så försvagad så vad som är sant och riktigt glider alltmer utom kontroll för en.
De normala referensramarna förskjuts så långt från en att man inte längre får fatt i dom.

Något som hjälpt mig när det varit som djävligast är just de små delmål du beskriver.
Om man målar upp ett troligt scenario (han blir full,ramlar och slår sig eller kräks i soffan eller vad det nu är) så ska jag göra såhär: och så har man liksom en färdig plan som man sätter igång oavsett hur man känner sig invändigt.

Det kan vara ett första steg mot att känna att man har kontroll på en omöjlig situation.
Du ser...nu ger jag råd igen ;)

InteMera

Min alkoholist fick igår ett samtal från sin läkare, eftersom han varit på hälsokontroll från företagshälsovården som tagit en massa prover. Beskedet från läkaren var tydligt: sluta helt med alkohol, cigaretter och dålig mat genast och börja motionera eller så lever du inte länge till. Dethär verkar på riktigt ha skrämt honom lite att någon säger det så rätt ut, så nu vill han låta bli alkoholen och börja leva sundare.

Nåja, jag tar det inte så hårt. Han har haft fysiska symptom sedan över året tillbaka att allt inte står rätt till, senast höll hälsoivern i sig i typ två veckor och alkholen var borta knappt en månad. Så kanske det hålls lugnt några veckor nu också innan han faller tillbaka och sen mycket sannolikt med allvarliga förestående konsekvenser.

Efter helgens fylleslag orkar jag inte ens försöka vara trevlig med honom mer och jag tror han märkt av en ändring i min attityd. Han försöker vara som vanligt och vara rolig och prata om vardagliga saker, jag orkar knappt svara på tilltal och stirrar ut genom fönstret.

Jag är så trött, så trött på denhär teatern. Att man efter hans fylla inte får kommentera det eller alls prata om det, han tar sig friheten att dricka men vi andra har inte friheten att ha en åsikt om det. Känner det kommer koka över för mig snart igen, och under tiden går bostadsletandet vidare. Ska ägna långhelgen åt att sortera och packa lite mera skåpgrejer, i väntan på nästa steg.

Bedrövadsambo

I alkoholistfamiljer är det jättevanligt att alla låtsas som ingenting dagen efter misären. Minns det från min uppväxt. Enda sättet att bryta det är att sluta spela teater. Som du gjort nu. Bra gjort! Låt dig inte påverkas i ditt beslut att flytta. Vill han ta tag i sitt liv är det jättebra, men han gör det för sin egen skull.

InteMera

Känns som att jag kommit till ett viktigt beslut, en insikt om vad jag vill göra. Mannen är som bäst igen ute i garaget och dricker "i smyg" och min enda känsla av det är att jag är trött på dethär. Inte arg, inte lessen, inte uppgiven. Bara färdig med dethär. Färdig med att trycka undan min vilja, mina känslor, min självrespekt. Trött på att låta honom köra över mig, oss, barnen med sitt eviga smygdrickande och förnekelse därav.

Jag ska bryta upp och göra saker annorlunda. För en gångs skull göra saker rätt och inte med hjärtat först. Se till att barnen får det bra, att jag får det bra. Ska inte slänga mig huvudstupa i förändring, utan planera uppbrottet ordentligt och inte göra en värre röra av allt än det behöver vara. Han vill inte sluta dricka och jag vill inte leva med en som smygdricker, blir ganska enkelt att fatta beslut då. Ska prata med mäklare, banken och en advokat innan jag gör nåt. Prata med en terapeut för min egen skull. Se till jag går stark ur dethär, orken är nästan slut men med struktur och förberedelse kanske jag klarar det. Ska se till jag får ordnat ett bra boende så vi slipper flytta runt, barnen ska få känna de kommer till ett roligt nytt hem och inte nåt tillfälligt. Känns som det är viktigt för dem, de mår ganska bra just nu och vill inte äventyra det. Vi har ju inte panik bråttom att flytta men jag har som tidsmått för mig själv bestämt att flytten ska ske senast om ett år. Låter kanske som en konstig plan, så lång tid, men jag känner att jag för min ork är tvungen att bryta det i bitar som känns hanterliga och jag vill inte krascha min ekonomi för lång tid framöver pga uppbrottet så därav denna plan. I sommar har jag bokat bort mig och barnen på resor och roligt program borta hemifrån så mycket som möjligt, så vi kommer mest vara utan honom redan nu när hans semesterfylla hägrar och det känns bra vi slipper se det. Skulle det bli akut och saker eskalerar får jag väl ändra planenmen såhär känns det bäst just nu för mig. Och jag har äntligen fattat att jag faktiskt får göra saker som känns bra för mig med ?

Bedrövadsambo

Det låter som en bra plan! Och så skönt att du kommit till insikt om att du måste tänka på dig själv och barnen i första hand. Fortsätt skriva här och berätta om hur planen fortskrider. Vi ska stötta dig allt vi kan!

InteMera

Läste lite bakåt i denna tråd och nånstans ser jag ett mönster i det jag skrivit. Hans drickande eskalerar och fyllorna kommer tätare men samtidigt börjar jag bli tydlig i vad jag vill, bygger kraft och mod och en konkret plan för det nya livet, utan honom. Mycket är oklart och vissa dagar är man bara helt slut men nånstans i processen sen jag börjat läsa och skriva här har beslutet mognat, insikten djupnat om vad jag har att välja mellan för framtidsversioner och vissheten klarnat om vad jag måste göra. Vetskapen om att jag måste lämna. Det känns inte längre suddigt och diffust, sådär som nåt man borde göra men helst skjuter upp som att typ gå till tandhygienisten utan som att det är ett klart mål med en tydlig process med delmål på vägen.

Passar på och plockar ur lite skåp idag när mannen är bortrest och det känns bra att sortera och fundera om jag vill ha kvar och med saker till mitt nya hem. Vet ju inte ännu hur det kommer se ut men känslan när jag kliver över den tröskeln vet jag redan: lättnad och känslan av att kunna andas fritt.

Lyra

Insikt är bra! När dimman liksom lättar! Hejja! Jag har levt i tio år med min man. I två år har vi velat och det har varit djupa dalar och misär längs vägen, likväl som ljusa stunder. För mig så lättade dimman när jag insåg att ingen tackar mig för att jag stannar kvar. Allra minst barnen. De kommer undra varför i hela friden vinstannade. Varför jag tillät det. Så nu packar vi. Äntligen. Huset är sålt. Nya skolan är bestämt. Nya lägenheten fixad. Den 14 juli går flyttlasset. Det är som att jag nästan kan andas igen. Jag är sååååå färdig med relationer. Kommer inte leta efter nån ny så länge jag lever. Vill ha mitt. Min lägenhet. Mina saker. Mina barn som tar min tid och min energi. Och jag ger den till dem med glädje. Jag kan stolt meddela att jag valde att måla mitt köksbord ljusrosa. För att jag tycker det är snyggt!

Lite styrka till dig! Jag minns så väl när jag i september önskade så hett att jag kunde spola ett år framåt! Att jag kunde komma ut på andra sidan! Fast jag hade nog inte växt lika mycket då.

lizzbet

Känner precis som du, har äntligen insett att jag är lyckligare utan NÅGON man :)

InteMera

Lyra: Det du beskriver låter så underbart! Jag vill också ha ett rosa matbord ? Delar helt din tanke om att jag vill ge min tid och energi till mina barn, odelat ge dem min uppmärksamhet. Inte längre tassa på tå runt alkoholistens minsta nyck, rädd för ilska och elakheter om han så är full eller bakis eller har suget påkopplat utan att dricka.

Jag har varit på resa hela veckan, bara jag och barnen och det har varit underbart. Är som att oron i magen lägger sig så fort jag kommer hemifrån. Vi har roat oss, shoppat, ätit och upplevt saker utan alkoholens skugga väntande när vi dragit oss tillbaka för kvällen till vårt sköna hotellrum. Tyst, glatt, lugnt, avslappnat. Allt det vi inte har hemma.

Under tiden har mannen varit full merparten av dagarna, ensam hemma varför skulle han inte supa? Vet alltid när han slutar svara på sms eller när det kommer långa sms monologer från honom om oftast hans jobb, att han slocknat eller är rejält packad. Dethär har hänt nu varje dag vi varit borta så ser inte fram emot att åka hem. Tacksamt nog åker vi bort igen för en vecka till efter en natt hemma, så han kan fortsätta med sitt över midsommar utan oss. Väljer att inte tänka så mycket på vad som händer när vi väl sen måste åka hem utan försöker samla energi ihop med mina glada barn dessa lediga veckor med bara dem. Såhär kunde vi alltid ha det, det jag behöver komma ihåg sen: hur livet kan kännas underbart när det inte är någon annans åskmoln som hänger över en. Utan alkoholistens drama är allt så mycket enklare, inga konflikter eller irritationer finns i övrigt. Jag som nästan trott jag hållit på att bli utbränd pga jobb och hemstress men tror faktiskt det bara är en sak som ska bort så mår jag bra, till och med jätte bra och det är alkoholisten och allt elände det dagligen drar med sig av evigt parerande, planerande ifall att, oroande, analyserande av graden av fylla att vänta, ensamansvar för precis allt fastän man är två och den gnagande besvikelsen och sorgen över hur livet ser ut.

Här på resa ser jag ju att jag orkar engagera mig, njuta av roliga saker och god mat, vara nyfiken på nytt och bry mig om hur jag ser ut. Bara för att jag har utrymme mentalt och kan göra det utan spydiska nertryckande kommentarer som skulle ta livslusten av vem som helst. Är rätt tacksam jag nu insett det inte är nåt fel på varken min ork eller psykiska hälsa, det är surkartet därhemma som lagt sig som en våt filt över allt jag är och vill med sitt drickande, ljugande och förmåga att vända slla sina egna brister till mitt fel.

Nu börjar jag stämma in i kören med Bedrövadsambo: Ta ingen skit! Det tänker inte jag göra mer!

Bedrövadsambo

Din tid på resa har gett dig många bra erfarenheter! Du kan mycket mer än du tror. Jobbigt blir det, men så skönt efteråt!

InteMera

Vad jag njuter av livet när jag inte är hemma! Inte på jobb heller just nu vilket säkert hjälper ?. Mannen verkar på riktigt tycka det är tomt hemma när jag och barnen är borta, kanske en bra läxa för honom också att få prova på hur det skulle vara om vi flyttat på riktigt.

. Försöker att inte oroa mig nu redan, försöker njuta av lugnet så länge som möjligt och problemen får vi ta itu med sen. För jag vet att fyllebomben kommer gå av igen, frågan är bara när och hur illa.

Dis

Så härligt med en avslappnande semester för dig och barnen. ❤️ Äntligen kunna släppa ner garden och andas ut. Bara fokusera på sitt eget och barnens välbefinnande. Hoppas att ni får några fler härliga dagar innan det är dags att åka hem! Kram!

InteMera

Än en gång så besviken på min man. Skickade ett sms tidig kväll och frågade vad han gör. Inget svar på över en timme och då ett enstavigt svar när det väl kom. Betyder han är full. Hur ska han kunna alls vara nykter när vi kommer hem om det nu andra veckan i rad ska drickas fylla så gott som varje kväll? Och då jobbar han nu ännu på dagarna men det hindrar inte spriten så fort han hinner hem. Blir ledsen och vill inte åka hem i helgen heller. Hur ska man orka i sommar om han ska dricka hela tiden? Letar med ljus och lykta efter boende och har varit och tittat men allt är endera helt för dyrt eller i så dåligt skick så det inte går att bo där (inte för att jag är kinkig men mögel, asbest, konstiga okända lukter och total avsaknad av el och vatten är ett litet hinder för boende med två barn ..).

Bedrövadsambo

Du får kanske tagga ner på dina anspråk, men mögelbostad ska ni förstås inte ha. Har du provat att annonsera efter hus att hyra? Väldigt många vill inte sälja hus men kan tänka sig att hyra ut. Eller så får du bara bita ihop och ta vad som helst i en övergång. Allt är bättre än att komma hem till honom!

InteMera

Jag letar nog både hyra och köpa och har även börjat titta på ett större område vilket skulle innebära min son antagligen behöver byta skola, men om det är det som ska till så får vi lösa det. Jag har inga stora krav heller för boendet, mer än att det ska vara beboeligt och att jag har råd med det. Om det är fint eller fult eller nytt eller gammalt eller ens stort eller litet är inte så noga, så tror inte min obefintliga kravlista är nåt problem ? Bara området är inom skolskjutsavstånd så är det bra nog. Har satt ut lite trevare via bekanta och läser alla annonser så hoppas jag nåt lämpligt dyker upp som är utan mögel åtminstone, vilket i stort sett inget av ställena jag sett hittills saknat...

Dis

Du förtjänar att ha lugn och ro runt dig, det gör vi alla. Förstår att det är svårt att hitta nåt, det är det för mig också, även om vi verkar ha något olika utmaningar. Jag letar i storstad med omöjliga priser. Känner att jag nästan får panik om jag tänker på att jag och min dotter ska bo i en trång liten lägenhet. Själv kan jag bo nästan hur som helst, men jag vill ju att hon ska ha det fint! Igår började jag kika lite längre bort från det område där vi bor nu (som för övrigt är ett av de rikaste och dyraste områdena i hela regionen...) och för samma pengar som man kanske kan få en liten trea med en trång balkong för här, kan man köpa ett litet radhus med trädgård. Men då snackar vi en resväg på 30-40 minuter med tåg eller bil för att komma till jobbet. Jag drömmer om gräs under bara fötter och morgonens första kaffekopp i solen på trappen....Ett litet hus, som bara är vårt.

InteMera

Njuter av vår nyktra midsommar bara jag och barnen på en stuga på landet. Har messat med mannen och han verkar överraskande nog ännu nykter trots att han är ensam hemma. Imorgon måste vi åka hem och jag ser inte fram emot det, har varit så otroligt skönt att i två veckor inte behöva se honom full. Har inatt legat vaken halva natten, vaknade av nån sorts " här är ditt liv" i snabbversion mitt i natten och låg med en hemsk ångest över hur allt blivit så intrasslat. Sen kunde jag inte få sömn mera när hjärnan gick på högvarv och försökte lista ut hur man ska komma till ett drägligt liv nån gång. Mitt liv som det varit i många år nu är inte hälsosamt och jag kommer bli sjuk på allvar om inget ändrar, så får fortsätta kämpa framåt små steg i taget som hittills och försöka ha tillit att saker någonsin skulle ordna upp sig.

Glad midsommar på er alla därute, hoppas ni får njuta av helgen utan alkoholindränkt dramatik!