jag kom hem idag och då hade båda mina föräldrar bajsat på golvet. ordentligt. sen har de trampat i skiten och gått runt i hela lägenheten. de orkar inte bry sig. de saknar kraft. de var periodare innan men nu dricker de varje dag. de har druckit i 50 år. pappa dör nog snart.
jag moppade upp avföringen som luktade extremt vidrigt, mest för att jag vet att de inte kommer göra det på ett tag annars. förra gången när jag bad dem ta bort sin avföring från golvet i vardagsrummet svarade de mig att "detta är inget jävla hotell, städa själv om du vill ha det städat".
idag moppade jag bara upp skiten utan att säga något. ljudet av moppningen störde dem dock så de sa att jag var "jobbig" som moppade när de skulle sova mitt på dagen. de förstår inte allvaret i situationen eller vilken misär de lever i.
mamma har trillat ner på golvet och kommer inte upp. det händer ofta. då ber hon om ett täcke och sen ligger hon och sover där tills pappa får tag i någon som kan hjälpa till att lyfta upp henne. ibland sover hon på toalettgolvet i flera dagar. att duscha och gå på toa innan skolan är då att glömma. ibland ringer de ambulansen bara för att de ska lyfta upp henne. både sjukhuspersonalen och polisen har vid flera tillfällen svartlistat deras nummer för att de bara ringer och stör och kostar skattepengar i onödan. de vägrar sluta dricka.
de slåss ofta, misshandlar varandra med stolar, stekpannor, strykjärn, hammare, saxar, knivar. ofta får de åka till sjukhuset och bli sydda. en av dem har fått diabetes typ ll, och hamnat i rullstol. det blev dock ingen varningsklocka, medicinen är slut och ingen ny har hämtats ut (man måste träffa läkaren då vilket blir svårt om man inte gått ut ur lägenheten frivilligt på 10 år) jag ser inte detta sluta bra för mina föräldrar. och jag älskar dem. jag älskar dem så det gör ont ända in i märgen på mig. jag kan inte leva utan dem. de är meningen med hela mitt liv, allt jag fokuserat på sedan jag var liten. vad ska jag göra utan dem? hur ska jag klara mig i livet som inte kan någonting alls om någonting? jag känner mig som en femåring som förväntas vara vuxen.. de är så fina när de är nyktra, snälla, artiga, omhändertagande, roliga, och det ger mig så mycket att bara få sitta och prata med dem om saker jag undrar i livet.. hur betalar man räkningar? bör jag ta körkort? vad passar jag att jobba med? hur gör jag för att få killen jag gillar? hur bör jag bete mig i vissa situationer, hur bör jag tänka kring vissa saker? när de är nyktra är de helt enkelt underbara. men det håller aldrig länge. ett par timmar kanske. man får passa på.. sen när de är onyktra sitter de bara där och skriker att man ska sätta på den jäkla tvn, fast att den redan står på på högsta volym... frågar en om man inte ska vara i skolan, när klockan är 9 på kvällen... undrar om man har varit utomhus, när man sovit hos en kompis i två veckor... värdelösa som föräldrar är dem då... sen måste jag ta hand o dem igen... hur länge orkar man innan man går sönder helt inombords? jag har tänkt så i så många, många år nu.. hur lång tid kommer det ta innan jag tappat förståndet helt?... till er som är alkoholister och har barn, snälla sluta dricka. det blir inte bättre, bara värre och värre med tiden... det har förstört hela min barndom, hela mina tonår och hela mitt "vuxna" liv. jag kommer aldrig att ha det bra.