jag kom hem idag och då hade båda mina föräldrar bajsat på golvet. ordentligt. sen har de trampat i skiten och gått runt i hela lägenheten. de orkar inte bry sig. de saknar kraft. de var periodare innan men nu dricker de varje dag. de har druckit i 50 år. pappa dör nog snart.

jag moppade upp avföringen som luktade extremt vidrigt, mest för att jag vet att de inte kommer göra det på ett tag annars. förra gången när jag bad dem ta bort sin avföring från golvet i vardagsrummet svarade de mig att "detta är inget jävla hotell, städa själv om du vill ha det städat".
idag moppade jag bara upp skiten utan att säga något. ljudet av moppningen störde dem dock så de sa att jag var "jobbig" som moppade när de skulle sova mitt på dagen. de förstår inte allvaret i situationen eller vilken misär de lever i.

mamma har trillat ner på golvet och kommer inte upp. det händer ofta. då ber hon om ett täcke och sen ligger hon och sover där tills pappa får tag i någon som kan hjälpa till att lyfta upp henne. ibland sover hon på toalettgolvet i flera dagar. att duscha och gå på toa innan skolan är då att glömma. ibland ringer de ambulansen bara för att de ska lyfta upp henne. både sjukhuspersonalen och polisen har vid flera tillfällen svartlistat deras nummer för att de bara ringer och stör och kostar skattepengar i onödan. de vägrar sluta dricka.

de slåss ofta, misshandlar varandra med stolar, stekpannor, strykjärn, hammare, saxar, knivar. ofta får de åka till sjukhuset och bli sydda. en av dem har fått diabetes typ ll, och hamnat i rullstol. det blev dock ingen varningsklocka, medicinen är slut och ingen ny har hämtats ut (man måste träffa läkaren då vilket blir svårt om man inte gått ut ur lägenheten frivilligt på 10 år) jag ser inte detta sluta bra för mina föräldrar. och jag älskar dem. jag älskar dem så det gör ont ända in i märgen på mig. jag kan inte leva utan dem. de är meningen med hela mitt liv, allt jag fokuserat på sedan jag var liten. vad ska jag göra utan dem? hur ska jag klara mig i livet som inte kan någonting alls om någonting? jag känner mig som en femåring som förväntas vara vuxen.. de är så fina när de är nyktra, snälla, artiga, omhändertagande, roliga, och det ger mig så mycket att bara få sitta och prata med dem om saker jag undrar i livet.. hur betalar man räkningar? bör jag ta körkort? vad passar jag att jobba med? hur gör jag för att få killen jag gillar? hur bör jag bete mig i vissa situationer, hur bör jag tänka kring vissa saker? när de är nyktra är de helt enkelt underbara. men det håller aldrig länge. ett par timmar kanske. man får passa på.. sen när de är onyktra sitter de bara där och skriker att man ska sätta på den jäkla tvn, fast att den redan står på på högsta volym... frågar en om man inte ska vara i skolan, när klockan är 9 på kvällen... undrar om man har varit utomhus, när man sovit hos en kompis i två veckor... värdelösa som föräldrar är dem då... sen måste jag ta hand o dem igen... hur länge orkar man innan man går sönder helt inombords? jag har tänkt så i så många, många år nu.. hur lång tid kommer det ta innan jag tappat förståndet helt?... till er som är alkoholister och har barn, snälla sluta dricka. det blir inte bättre, bara värre och värre med tiden... det har förstört hela min barndom, hela mina tonår och hela mitt "vuxna" liv. jag kommer aldrig att ha det bra.

Tack för att du delar med dig av den här sjukdomens mer brutala baksidor och kanske också slutskede. Tycker så synd om dig på många sätt och vis, men för mig var det ytterligare en väckarklocka och en påminnelse. Ser tragiska bilder när jag läser dina rader. Hur illa det kan bli för en hel familj. Hoppas många läser ditt inlägg, och framförallt vill jag skicka en stor styrkekram till dig!

Välkommen hit till forumet! Vad bra att du skriver här. Du verkar ha en väldigt tuff situation med dina föräldrar och jag kan tänka mig att du är väldigt orolig.

Dina föräldrar är väldigt viktiga för dig och du gör en otrolig ansträngning för att hjälpa dem. Men så som du beskriver det så tror jag att de behöver mer hjälp. Det här ingenting som du själv kan bära på dina axlar, utan att som du skriver "gå sönder inombords". Har dina föräldrar någon utomstående hjälp redan?
Och har du någon att prata med? Om inte, vem/vilka finns runt omkring dig som du känner förtroende för? En vän, släkting, annan?

Är det okej om jag frågar hur gammal du är? Bor du med dina föräldrar eller bor du i eget boende?

Vad du kan göra är att kontakta kommunen och göra en "orosanmälan" gällande dina föräldrar. Det kan man göra om man är orolig för en persons liv och hälsa vilket du verkar vara gällande dina föräldrar. Det kan du göra anonymt om du vill. Då kommer socialtjänsten utreda om dina föräldrar behöver och vill ha hjälp.

Här hittade jag information om orosanmälan som Täby kommun skrivit som du kan läsa om du vill (men samma sak gäller över hela Sverige, de hade bara sammanfattat det bra.): http://www.taby.se/Omsorg-och-hjalp/akut/Anmala-att-nagon-far-illa/

Hoppas du vill skriva mera här på forumet! Här finns det många med erfarenheter och insikter.

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Bedrövadsambo

Men någon måste hjälpa dig! Soc? Annan anhörig? Så kan du inte leva! Inte dina föräldrar heller. Hur gammal är du? Du måste ta dig därifrån på något sätt.

InteMera

Vill först av allt ge dig en stor kram! Och vet du, jag tror inte alls på detdär att du inte kan nåt, inte vet nåt. Bara det du skriver visar ett stort mod, ett ännu större hjärta och framför allt en otrolig förmåga att ta sig igenom saker ingen borde behöva leva med! Din framtid behöver inte alls vara präglad av hur din uppväxt sett ut och jag tror du kan ha en lysande framtid i många yrken med de erfarenheter du har. Du är starkare än du själv tror!

Finns det någon alls i din närhet som vet hur du har det? En enda vuxen mänska som du kan prata med? Du kan inte fixa dina föräldrar själv och du måste ha hjälp till dem, det är inte du som ska ta hand om dem när situationen ser ut som den gör. Försök samla mod att prata med socialkontoret, säkert kan ni tillsammans försöka göra upp en plan som är bra både för dig och dina föräldrar. Och kom framför allt ihåg att du inte ska skämmas för dina föräldrar, det är deras ansvar hur de beter sig och alkoholism är en sjukdom som gör grymma saker med även de snällaste mänskor vilket du också vittnar om dina föräldrar är när de är nyktra.

Fortsätt skriv här så ska du se att du inte är ensam och att det finns stöd och råd att få!

Yaya

Kära du, en sådan misär du beskriver. Du ska ringa beroendemottagningen idag. Båda dina föräldrar är i så dåligt skick att de bör omhändertas enligt Lagen om vård av missbrukare (LVM). Det är ingen tvekan. Se har helt tappat kontrollen. Dessutom ska du säga åt dem att du vill få hjälp för egen del att bearbeta dina egna erfarenheter. Kommunen har en lagstadgad skyldighet att ge stöd och hjälp åt anhöriga. Vi som är anhöriga här på forumet vet hur lätt det är att börja tänja på gränserna både när det gäller det sociala livet som det psykiska och fysiska välmåendet. Man står ut med mer och mer utan att man knappt märker det. Men du har definitivt nått gränsen. Det är helt oacceptabelt vad du behöver stå ut med. Ring idag. Fortsätt skriva här. Vi finns här och vi backar upp dig!