av AlkoDHyperD

Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

AlkoDHyperD
ons, 2017-06-28 - 08:53

Mönstret "överbelastning-känsla av otillräcklighet-trötthet-uppvarvning-längtan efter hårddiskradering" är kartlagt sedan länge. Jag är just nu på sista länken i kedjan. Stopp nu!
Idag vilar jag och gör vad som faller mig in och utifrån vad mina barn önskar hitta på. Där har jag min värderade riktning.
Inte bevisa för mig själv och omgivningen att jag minsann klarar av att ha full kontroll på ekonomi, husskötsel, alla barnen och uppgifter utifrån genom att fixa till allt som är eftersatt med en illers hastighet, ge 100% uppmärksamhet till alla barnen samtidigt, jobba 120% och vinna varenda tävling jag anmält mig till....mitt i en skilsmässoprocess.
Det som kommer det kommer.
Nu vill jag gå ut i sommaren och njuta av fågelkvitter. Sedan ett lugnt långt löppass i skogen tills alla barn och tonåringar behagar vakna sådär framemot lunchtid. Två dagar ledighet nu. En dag jobb och sedan helg. Ingen radering av hårddisken kommer att ske. Sjön är härlig att simma/meditera i just nu

Pi31415
ons, 2017-06-28 - 09:34

och passa på att njut av livet lite AlkoDHyperD. Du får inte förta dig med alla måsten och sysslor.
Man måste ha lite lugn ibland.

Du uppnår väl 5 månaders nykterhet i dagarna nu? Grattis! Och sköt om dig.

AlkoDHyperD
ons, 2017-06-28 - 23:36

Fem månader. En fis i rymden egentligen. Har förhoppningsvis sådär 4-500 nyktra månader kvar innan jag lämnar in av hög ålder.
Inte fan stannade jag upp i fysisk mening idag - men - tog dagen som den kom och i värderad riktning. Nöjd och trött efter lagning av dörrlås, jäkligt pilligt men egoboost när jag lyckades, kanotpaddling, grillning och de vanliga "springa som en iller mellan alla behövande barn"
Imorgon drar jag iväg med fem barn/ungdomar på spontan roadtrip till Sommarland.

AlkoDHyperD
lör, 2017-07-15 - 08:01

Jag känner mina triggers väl. Oro, trötthet, otillräcklighet. Ensamhet. Och då menar jag inte ensamhet som i att vara själv utan den själsliga ensamheten. Jag har vänner, massor av intressen, alldeles för mycket som jag vill göra under dygnens allt för få timmar. Lever ett bra liv. Inom de flesta områden är jag precis där jag vill vara och precis den jag vill vara.
Och så slår impulsen till, mot slutet av cykelturen hem från jobbet (fjortonde träningstimmen på fem dagar och formen är toppad inför årets tuffaste tävling) impulsen som börjar hamra i mitt huvud likt en tvångstanke. Jag vill dricka. Klådan inuti vill stillas.
Kommer på att jag är trött nu. Kroppen skriker efter vila och jag tror inte att den kommer om jag bara lägger mig ner en stund när jag kommit hem. Jag tror att jag behöver mer.
Endorfinerna fungerar som en medicin men samtidit kan de trigga igång en längtan efter mer, en högre, starkare känsla.
Jag dricker inte. Än är jag säker. Men tankarna...oron som leder till panik.
Till hösten är jag sårbarare än någonsin. Heltidsjobb och kvällsmöten, den årliga känslan av tomhet när sommaren och tävlingssäsongen - mitt liv när jag lever min dröm varje dag - är över. Varje år en svacka som liknar depression men är mer som tomhet och sorg. Och nu som ensamstående, ensamt ansvar, ensam försörjare...kommer jag att orka?
Igår var jag ensam och trött. Jag kanske kunde ha druckit redan då, ville det. Lekt med tanken på att öppna en av sonens ölburkar som han lagt i kylen. Gott till pizzan, i solen ute på altanen, gott efter fem mil hård cykling. Äh, ingen idé. Räcker ändå inte. Jag skjuter på tillfället.
Där och då hörde jag mig själv, i huvudet, planera för ett återfall (eller ska vi kalla det period) till hösten. Oj, vad hände nu?
Jag har varit trött många gånger i sommar. Stressad och orolig också. Tänkt att jag skulle vilja sänka mig och dämpa mig, men avstått och gått vidare utan att fortsätta spåret till - senare. Att jag kommer att ta det senare. Spåret har slutat i NEJ, jag kan inte, aldrig mer.
Jag tror att det kommit ikapp mig nu att jag är ensam på riktigt. Inte bara fri utan även ensam. Skrämmer mig en hel del faktiskt.
Hösten är inte här ännu och mycket kan hända innan dess. Jag hinner bygga strategier.
Skönt att redan nu bli förvarnad om hur det skulle kunna bli om jag inte formar andra strategier och tankar att möta impulserna att döva, hittar en nykter väg att hantera ensamheten och sorgen

Pi31415
lör, 2017-07-15 - 08:37

om du lägger upp strategier och förbereder dig mentalt inför kommande svackor, frestelser eller impulser, så blir du säkrare och tryggare. Du behöver inte riskera att bli överrumplad
Du har kommit långt med att analysera dig själv, att förstå dig själv. Att analysera sitt inre är bl.a. att upptäcka vår ensamhet. Vår inre ensamhet.

Det är bara jag själv, jag ensam, som kan känna hur jag egentligen mår och bäst kan försöka förstå mitt inre. Det är ju bara jag som har full tillgång till mitt inre. Det är jag ensam om. Det kan kännas ensamt.

Du kommer att klara av det här AlkoDHyperD. Tack också för all klokhet du delar med dig av.
Ha en bra dag. Kramar.

AlkoDHyperD
sön, 2017-07-16 - 09:11

Nu jäklar! För drygt två år sedan började jag snusa efter 17 års nikotinfrihet. Intressant att det var precis innan jag gick in i periodsupande efter att ha varit i princip nykterist med enstaka och mestadels måttliga dryckestillfällen under samma tidsperiod...(storrökare, snusare och svårt alkoholberoende innan dess).
Precis som med alkoholen kan jag inte använda nikotin måttligt. Kedjesnusar den starkaste varianten. Och har sagt till mig själv att jag ska sluta. Varje stock ska bli den sista. Och så har det fortsatt, månad efter månad.
Sitter nu med den sista dosan framför mig. En prilla kvar. Den sista? Jag vill att det ska vara den sista. Skulle kunna klara det nu. Jag bor en mil från närmaste affär och har nikotinplåster hemma. Tänkte sätta på mig ett när jag har tagit den där sista. Det var så jag slutade förra gången. Plåster på precis efter jag stigit upp på morgonen, dagen redan bestämd. Som antabus ungefär. Ändå inte. Man kan ta av sig ett plåster...
Jag tror jag kan klara det här. Problemet är att jag måste åka och handla nu på förmiddagen. I affären finns snus. Hur ska jag göra för att motstå impulsen när jag står i kassan och tycker synd om mig själv för att jag inte har en personlig assistent som handlar åt mig när min ADHD gör det så stressande i affären;-) (så gick det till sist jag försökte sluta snusa)
Kanske ett litet problem, detta. Kanske därför det är svårt också. Jämfört med att dricka är det ju inte så stora konsekvenser om jag fortsätter med nikotinet. Men ändå. Självkänslan skulle få en boost och sonen skulle bli glad, för han gillar inte lukten. Och stora tävlingar framöver. Räcker det som motivation?

AlkoDHyperD
sön, 2017-07-16 - 12:33

Plåstret sitter på, ingen snus hemma och jag känner mig fri. Tänker använda det ordet när saknaden och suget dyker upp. Vill vara fri.
Nu, efter lunch, sträcktes handen reflexmässigt efter dosan. Nähä...
Tur att jag behöver gå upp några kilo, det får bli en chokladbit till kaffet istället
För mig är detta svårare än att vara nykter

Rausch
sön, 2017-07-16 - 13:45

Bra jobbat AlkoDHyperD! Sluta snusa var det värsta jag gjort. Klättrade nästan på väggarna. De första två veckorna var värst och jag slutade tvärt med nikotin. Nu har jag inte snusat på 25 år och saknar det verkligen inte. Nykter har jag varit lite drygt ett år. Det har också gått bra än så länge och min målsättning är att det ska fortsätta så. Är periodare och nu är jag inne i en bra period. Vet att jag kan trilla dit igen och det vill jag inte. men nu flyter det på!

Rausch
tis, 2017-07-18 - 14:21

Eller rättare sagt med att låta bli att snusa. Tror nog att nikotinplåster kan vara en god hjälp. Jag slutade röka innan jag slutade snusa och det var inte svårt alls. Jag snusade ju.... Bestämde mig för att sluta med båda efter mitt första och enda repmöte. Det gick åt en dosa snus och ett paket cigaretter om dagen vid slutet av repmötet. Sluta snusa var dock betydligt värre och jag började om några gånger, om än kortvarigt.

AlkoDHyperD
ons, 2017-07-19 - 07:50

Utan nikotinplåster hade jag inte ens kunnat motivera mig att försöka. Trots att jag har det starkaste är det nätt och jämt att det räcker, men tar udden av abstinensen. Tänkte inte dra ut på det allt för länge utan börja dela plåstren mitt itu nästa vecka. Lika bra att köra på. Kroppen behöver bara 48 timmar för att bli kvitt det fysiska beroendet av nikotin.

Rausch
ons, 2017-07-19 - 08:24

Du verkar ha en bra strategi. Fortsätt kämpa på även om det känns marigt.

AlkoDHyperD
tors, 2017-07-20 - 10:33

Tack och lov att det är sommar, men alla möjligheter till andningshål naturen ger.
Igår när de yngsta barnen åkt till sin morfar och de äldsta var iväg på annat slog ensamheten mig som en slägga. För det mesta brukar jag njuta av de stunderna, men ibland uppstår ett tomrum inuti. Jag upptäckte hur jag pratar med mig själv och fick en stark obehagskänsla. Som att jag var i en bubbla. Började fantisera om hur jag stoppade in en snus, tände en cigarett och hällde upp ett stort glas vodka. Jodå, det hade allt suttit fint.
Tanken fick finnas, känslan med. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville betala priset för en stunds sinnesförändring genom att känna mig risig och nedgången eller om jag hellre ville låta obehaget få finnas men vara stark och frisk. Det blev ingen kamp alls, bara en lek med tankar. Inte ens nära att jag ville göra verklighet av fantasibilden.
Promenaden ner till sjön dämpade oron, och kvällsdoppet sköljde av paniken. Sittandes i solnedgången med en handduk om kroppen kunde jag se ensamheten som en gåva.
Jag kom på att det är i stunder då jag tappar kontroll över tiden som känslan av att vara i en bubbla kommer. Tror det har med ADHD att göra. Jag fastnar i en bok och läser tills armarna domnar eller någon rycker boken från mig. Sedan är det som att vakna upp och vara förvirrad i tid och rum. Barnen brukar ha roligt åt mig, fråga saker som jag inte är medveten om att jag svarar på osv Själv tycker jag det är ganska obehagligt. Eller så är det fortfarande "farligt" att koppla av och koppla bort.
Får övertyga min reptilhjärna om att det är helt ok att flyta in i dimman och vara nykter.

Rausch
tors, 2017-07-20 - 16:19

Vad bra att du lät tankarna förbli tankar. För några år sen gick jag och min fru i samtalsterapi på grund av en jobbig period med vårt äldsta barn som har bipolär sjukdom. Vi fick då bland annat lära oss att tankar inte är farliga och inte känslor heller, även om de kan kännas alldeles livsfarliga och destruktiva. Jag brukar försöka tänka på det när det blir jobbigt eller får lust att dricka. Oftast fungerar det även om det inte alltid är så lätt.

AlkoDHyperD
mån, 2017-08-07 - 20:18

Orkar jag skriva ett inlägg? Jag ska göra ett försök. Det får bli uppdelat, för skriva är just nu ansträngande. Liksom prata, läsa, sitta upp en längre tid eller till och med tänka.

För tretton dagar sedan var jag i toppform. Jag hade veckan innan ökat träningsmängden lite extra (tänkte nu trappa ner inför en ironmantävling) samtidigt som trädgården och barnen bjöd på lite extra fysisk aktivitet mellan träningspassen. Kände mig inte överansträngd eller stressad, bara full av energi.

Tisdagen den 25 juli sprang jag 25 km på förmiddagen. På eftermiddagen gick jag under ett par timmar upp och ner för en stege med takpannor i handen. Att jag var utmattad och hade ont i hela kroppen senare på kvällen var inget jag tyckte var konstigt. Hade ju jobbat rätt hårt och gjort ovana övningar. Träningsvärk alltså.

Onsdag morgon vaknade jag med ännu mer ont i kroppen och feberkänsla. Fortfarande relaterade jag den till gårdagen, likt den sjukdomskänsla jag ibland kan känna efter tävlingar. Därför trotsade jag värken och tröttheten och simmade 2000 m i sjön på morgonen. Jag brukar känna mig lite ruggig när jag tar av mig våtdräkten så frossan efter simningen tänkte jag inte så mycket på. Inte heller att jag var yr och trött hela förmiddagen. Jag visste ju att jag tränat hårt senaste tiden, men nu var det dags att trappa ner och börja ladda!

Fast när jag vid lunchtid frös trots att det var soligt och över tjugo grader ute, och blev så matt att jag var tvungen att lägga mig fattade jag att jag nog hade feber - fast utan andra sjukdomssymptom, så teorin om överansträngning stod kvar.

Jag gick till jobbet på torsdag morgon trots att jag hade svårt att ta mig ur sängen - jag kände att febern var ganska hög, men kollade aldrig. Frös och var trött hela dagen. Det värsta var ledvärken, mest ryggen och nacken. Men nu skulle det väl ändå vara över. Jag är ju sällan sjuk mer än två dagar.

På fredag tyckte jag att det blivit något bättre även om jag var förvånad över att inte vara helt feberfri när jag vaknade. Det hade ju gått två dygn nu! Fortfarande väldigt ont i nacken, men annars inga sjukdomssymptom. Men det var då det började.

Från fredag eftermiddag, då jag rasade ihop med feberfrossa i soffan direkt efter jobbet har det bara blivit värre. Högre och högre feber, fler och fler symptom. Jag hoppas att den plötsligt uppkomna känslan att jag måste spy som jag fick i natt var den sista överraskningen och att det nu vänder.

Lördag morgon var febern redan hög. Över 39. Ont i nacken och lederna. Jag märkte att handlederna var stela och händerna lite svullna. Armarna domnade när jag höll i boken jag låg och läste. Det var nu fjärde dagen med hög feber och jag började fundera på att åka till vårdcentralen. Huvudet funkade inte så bra. Tankar i sirap. Så istället för att åka till vårdcentralen ringde jag 1177 (fråga mig inte varför) och satt i telefonkö tills vårdcentralen, som jag naturligtvis uppmanades åka till, hade stängt(!) Jag var så seg nu att jag egentligen tyckte det var rätt bra. Orkade inte resa mig från soffan. Senare på lördagskvällen låg jag under fyra täcken och skakade. När frossan äntligen tog slut var jag väldigt varm och väldigt slö. Jag andades snabbt och ytligt, tog pulsen och märkte att den låg på över 100. Tempen visade 40,6. Det är väldigt högt för en vuxen. Jag hade läst att man ska uppsöka vård om man antingen har hög feber mer än fyra dagar i rad, eller om den är över 40 grader och pulsen är över 90. Så jag bad min son köra mig till akuten.

När vi kom dit blev jag snabbt omhändertagen av två "syrror". En på varje sida. Blodprover och dropp i båda armarna. Vätska i den ena och paracetamol den andra. EKG-uppkoppling. Priogrupp orange, näst högsta, antagligen för att man misstänkte sepsis eller hjärninflammation. Jag bara flöt med. Skönt att någon annan tar över. Nu hittar de felet och ger något mot det och så får jag åka hem. Bra.

Febern gick ner efter några timmar och EKG visade inget konstigt. Proverna visade inte på någon bakteriell infektion, även om CRP låg relativt högt. Läkaren trodde det var någon form av influensa jag fått och jag fick åka hem, med uppmaningen att komma tillbaka om det blev samma igen, samt åka till vårdcentralen på måndagen för nytt blodprov (infektionsmätning genom CRP).

Det blev samma på söndagen, till och med värre. Feber på 40,7 och nu var jag rejält svullen på armar och ben. Det hade kommit små prickar, eller upphöjningar i huden, också. Men jag stannade hemma. Orkade inte åka till akuten och var lite trögtänkt. "Nä, då sätter de bara in febernedsättande dropp och skickar hem mig. Jag kan lika gärna ta en Alvedon här hemma" Så jag låg kvar hemma. Under natten till måndag frös och svettades jag om vartannat, precis som nätterna innan, och hade börjat få huvudvärk. Dessutom gjorde det plötsligt väldigt ont i hela munnen och kändes som jag svalde glasbitar när jag försökte dricka.

Måndag morgon kom frossan redan när jag steg upp vid halv åtta. Eftersom jag skulle till vårdcentralen för blodprov och nu mådde som jag gjorde åkte jag dit med en gång. Tempen var då 40,5. Jag orkade knappt tala om mitt ärende i receptionen och började nästan gråta när de inte kunde få upp sjukhusets journaler, för det var så jobbigt att tänka och prata. Blodprovet visade högre infektionsvärde och mitt allmäntillstånd var rätt risigt. Det blev direktremiss till akuten igen.

Samma priogrupp och initiala emottagande som lördagskvällen, men nu blev jag lite mer uppvaktad och undersökt. Själv låg jag bara där på britsen. Alldeles stilla. Kroppen helt slapp. Helt orkeslös. Så fruktansvärt trött. Jag orkade bara andas. All försök till tankeverksamhet flöt ner genom min hjärna, ner på britsen. Bara andas in, och andas ut. EKG-apparaten pep hela tiden varning för andningsuppehåll, men jag bad dem stänga av eller sänka gränsen, för jag andas medvetet långsamt. Ett sätt att minska huvudvärken och slappna av.

Jag blev körd till lungröntgen, alltjämt liggande helt slapp på britsen. Klarade sitta upp en stund när de röntgade. De skulle ta ledvätska från ryggen också. Ja, ja, mycket bedövning bara, såsade jag, och flöt med.

Många blodprover och mätningar senare bestämdes det att jag skulle bli kvar för vidare utredning och hamnade på medicinavdelning 1. En sköterska kom för att skriva in mig och jag måste verkat helt knäpp. -Va? Vaddå skrivas in? Jag ska utredas vidare. Felet är ju inte hittat än. Ni kan väl inte sluta utreda under natten? Viruset vilar ju inte under natten, det håller ju på att ta över hela kroppen på mig! Här kan jag ju inte bara ligga och bli uppäten inifrån..

Fortsättning följer....

AlkoDHyperD
mån, 2017-08-07 - 20:53

(overkligt detta, känns som jag bara hittar på, ju...)

Det händer något med hjärnan och kroppen vid feber runt 40-strecket. Stadiet med allmän sjukdomskänsla, ruggighet och värk i kroppen är passerat. För mig kändes kroppen som en öm, het smet. Hjärnan var trögflytande, inga ord eller tankar, bara slött observerande av den inre och yttre världen. Jag var inte medvetslös vid dessa febertoppar. Frågade någon om mitt namn och personnummer kunde jag svara. Men jag var så trött. Hjärnan var trött. Logiken avstängd, allt för ansträngande att forma tankar till resonemang som skulle kunnat möta rädslan.

För rädd var jag. Varenda del av kroppen tycks angripen av detta virus som verkar ha forcerat alla brandväggar. Det hade tillkommit flera symptom. Händerna och fötterna var svullna och värkte. De utslag som spridit sig över hela kroppen sved och hade blivit mer som nässelutslag. De fanns både inuti munnen och på ögonlocken. Tandköttet hade svullnat upp och det gjorde ont. Hela munnen och halsen kändes full av skärsår.

Men det som var värst var huvudvärken. Låg jag alldeles stilla i sängen mellan febertopparna kunde jag andas bort den en smula. Men när frossan kom var det som "foglossningar" i hela kraniet. Tänder, käkar, ögonhålor, allt tycktes expandera. Jag ringde på klockan och sa att huvudet håller på att invaderas också. Nu tar viruset över bit för bit medans jag bara ligger här. Kan ni inte göra något?

Nej, man kan inte bota virus, bara symptomlindra, var svaret. Jag vill inte ha symptomlindring, stönade jag, om viruset ska äta upp mig ska det fanimej inte få göra det i smyg i alla fall! Och förresten, feber har man för att viruset inte trivs lika bra när det blir för varmt.
Kroppen trivs inte och jobbar inte heller så bra när du har så hög feber, sa sjuksköterskan, och därmed var jag övertalad. Paracetamol varvat med ibuprofen var tredje timme dygnet runt ordinerades.

Enligt provsvaren var levern påverkad av viruset. Självklart funderade jag på om det var en permanent skada och kanske anledningen till att jag svullnat upp. Eller om det var levercancer. Tanken blev snart en sanning. Det var säkert därför jag fick utslag, klåda och konstiga besvär. Levern funkar inte och kroppen är förgiftad! Och därför går ju heller inte febern ner. Logiken var solklar. Paybacktime...Så snyggt av ödet att välja just levern också. Som fått så mycket stryk utan att göra väsen av sig. Orättvist att dra undan mattan nu när jag är nykter, kan man tycka. Och äntligen värdesätter livet så mycket.
Jag var helt utlämnad åt mina känslor och snabba slutsatser. Helt i nuet. Samtidigt som insåg att jag drog iväg och överreagerade kunde jag inte låta bli. Allt utspelades i mitt huvud. Kommunicera var för ansträngande.

Att inte förstå och inte ha kontroll är säkert jobbigt för de flesta. För mig är just skapande av begripliga sammanhang genom analyserande och ifrågasättande ett sätt att hålla det inre kaoset borta. Ligga steget före, ha strategier och plan A, B, C osv och alltid hitta något sätt att påverka. Att hålla uppe föreställningen om viss kontroll, vara agerande. Min allra största trigger, och det finns många bidragande orsaker till det, är hjälplöshet. Och mina allra svåraste psykologiska trauman är associerade till sjukhus. Bearbetade i teorin, accepterade och integrerade i mitt vuxenjag, men när jag var så utmattad av infektionen och febern var jag inte längre mitt vuxenjag. Regredierad till den yngre upplagan, sög varenda cell in miljön, känslorna, dofterna, allt som påminde om den värsta mardrömstiden.

Jag var medveten om hur situationen påverkade mig och visste att jag måste ur sinnestillståndet. Men det enda jag kunde och orkade var att ligga stilla på sängen och försöka stänga världen och tankarna ute med öronproppar, filtar och solglasögon. Hade jag inte varit så trött hade jag haft panik. Istället grät jag. Och det var skönt. Ingen skulle få ifrågasätta att jag grät för ingen visste anledningen. Knappt jag själv.

Ultraljud på lever och diverse andra organ var utan anmärkning. Värdena var stabila och vanliga huvudvärkstabletter kan man ju distribuera till sig själv hemma. Sömn, frisk luft och immunförsvarstärkande mat är inte något sjukhus kan tillhandahålla. Tre nätter fick räcka. Jag skrev ut mig, något uppgiven eftersom jag fortfarande inte mådde bättre och fortfarande inte fått svar på vad som var fel. Men med bättre strategi för att hantera febern och inbokad uppföljning efter helgen, förhoppningsvis med lite fler svar på olika prover.

Hemmiljön gjorde gott, men inte tillräckligt. Jag kom hem torsdag eftermiddag, var hemma - rätt dålig - under fredagen, men det blev en vända till jourcentralen på lördag, och söndag en heldag på akuttmottagningen, innan jag äntligen fick svar på vad det var för virus. Och lite fler upplysningar om vad det mikroskopiska sattyget ställt till med. Enterovirus. Skador på hjärtmuskeln förutom levern. Än så länge.

Idag har jag som högst haft 39 i temp och märker stor skillnad i sjukdomskänsla. Jag orkar läsa och skriva, till och med tänka! Klådan gör mig tokig, men hellre tokig än så väck som jag varit de senaste veckorna. Imorgon bitti åter för provtagning. Hoppas markörerna för hjärtmuskelskada, leverskada och infektion har gått ner. Därefter ultraljud av hjärtat på fredag samt läkarbesök. Jag är tacksam för den unge läkare som engagerade sig på akutmottagningen hela gårdagen. Han letade upp – och hittade (!) provsvar, konsulterade experter och bokade in ordentlig kontroll av hjärtat redan nu och oavsett vad uppföljande blodprov visar i morgon för att jag berättade om min livsstil, mitt behov av träning och svårigheter med att veta vad som är normal fysisk aktivitet i kontakt med vården.

Det var inte bara viruset jag kämpade mot - och fortfarande kämpar mot - på sjukhuset. Mina demoner vaknade. Inte beroendehjärnan utan de riktiga demonerna, de som får förståndet att vackla och alla skydd att rämna. Jag befann mig i två verkligheter. mitt 18-20 åriga jag och mitt nuvarande. Den yngre upplevde och kände, den äldre observerade.

Jag är fortfarande sjuk. Kommer pga hjärtmuskelinflammationen inte kunna träna på länge. Sedan kommer den fruktade hösten. Är jag rädd för att falla?
Nej. Med lite galghumor kan man konstatera att viruset både tog bort mitt skydd (träningen) men även satte dit ett annat. Man dricker inte med en inflammerad lever.
Men oavsett det. Nej. Demonerna påminde mig om så mycket mer än de senaste återfallen gjort. Om hur det är att verkligen vara utlämnad, rädd, sjuk, hjälplös och ha dödsångest. Oj, vad jag värdesätter mitt friska liv! Hoppas få det tillbaka

rabbitgirl
mån, 2017-08-07 - 22:06

vad fruktansvärt! Och oj, vad jag känner igen mig...
Jag slutade dricka i början av december, i februari fick jag lunginflammation, diabetes och extremt hör blodtryck...
Nej, jag hamnade inte på sjukhuset, men jag kunde inte träna, hela skyddet var borta.
Så länge har jag inte fått någon diagnos än, men det verkar vara en tumör som tillverkar kortisol och jag måste läggas in för att opereras, kommer att äta hormoner till slutet av mitt liv och livet blir himla mycket tuffare än förut. Ingen frisk rabbitgirl med ett ord.
Det mest konstiga är att jag mår psykisk mycket bättre nu än förut.
Jag var så illa tvungen att möta alla mina demoner och det är du också AlkoHyper.
Nu gäller det att lära sig att lyssna på sin kropp, för att det är typ den som vi behöver för att leva.
Dessutom tanken att mitt liv kommer att bli kortare än jag trodde, gör att jag tänker "livet är nu".
En tuff väg framför dig, men en väg som ger mycket, som är utvecklande.
När jag läste dina inlägg under sista månader, kände jag bara: hon snurrar. Hon dricker inte, men hon utvecklas inte heller, snurrar och undviker.
Nu vågar du möta, nu går du framåt. Det är värt det :) Kanske tid att sänka tempot för att möta dig själv?
(By the way, jag har sådant sjukhusskräck att de blir tvungna att knarka ner mig två veckor innan jag ska opereras, det blir kul på jobbet, ha ha)

Bedrövadsambo
tis, 2017-08-08 - 07:19

Så fruktansvärt jobbigt för dig, och familjen. Mina barns pappa fick blodförgiftning och låg inlagd en vecka på medicin, med jättehög feber. Flera gg hann jag tänka "han dör kanske, och jag blir ensam med barnen". Ibland har livet svåra prövningar för oss. Förstår att du med ditt kontrollbehov och träningsmani har en enorm mental prövning framför dig. Men så skönt ändå att du är på bättringsvägen!