av Liljonkvast

Så min historia börjar här… Många inlägg börjar med en strof som antyder att “jag har läst länge men ännu inte vågat skriva”. Det får mig att känna mig så feg och ryggradslös. Jag har läst här dagligen i 3-4 år utan att våga ta steget att dela med mig. Det uppriktiga och sanningsenliga svaret är att jag inte vågat lämna några löften eller målsättningar, den lite mer subtilt naiva är att jag inte har några problem. Det senare är jag beredd att överge nu och därav valet av forum.

Jag har mycket erfarenhet som jag vill dela med er alla, men just nu känner jag bara att jag vill sparka igång tråden och säga att jag är här och jag söker er hjälp.

Har funderat en del på vad Ikaros påpekat om olika typer av alkoholister. Mitt problem är ledighet. Har aldrig några problem i veckorna eller när jag måste göra något. Dricker aldrig till jag däckar. Men jag dricker… Gärna… Och ofta för mycket… Och gärna själv…. Är det helg eller ledighet finns det en inneboende drift att dricka som är större än det mesta.

Vet inte hur mycket det stämmer men en person som fick mig att känna mig mindre ensam är “mick”. Har varit tyst från honom men om du läser mick så har du en frände i mig.
Men många av er andra har också påverkat mig oerhört mycket men eftersom jag är rädd att lämna några nicks utanför låter jag bli nu. Men ni anar inte vad glad jag varit när jag insett att jag inte är ensam.

Så jag borde kanske avsluta med en fråga? Eller en vädjan efter konkret hjälp? Eller kanske någon annan saklig information?

Det kan jag inte. Efter en googling på Ikaros information är jag nog en vilsen typ-1-alkoholist som behöver stöd.
Jag har många gånger funderat på hur mitt första inlägg ska se ut. Nu sitter jag här och skriver det men jag känner mig alldeles tom, samtidigt som jag känner en kokande önskan om att få ut allt. Det funkar inte - skulle bli en roman. Jag säger därför bara hej och ber att få återkomma med detaljer om någon finner intresse.
Hade nog underlättat med frågor…

Så jag ska försöka skriva vidare oavsett respons, men kanske skulle frågor från omvärlden hjälpa mig.

Tack för att ni finns där ute…

Med vänliga hälsningar
Liljonkvast

miss lyckad
tors, 2017-06-29 - 23:02

det är viktigt att vara snäll mot sig själv i början av nykterheten..(ja alltid förresten) men extra viktigt då. Det man håller på med är en livstilsförändring. Vår hjärna är beroende av alkohol och försöker lura oss att dricka. En sund och frisk människa dricker ju inte ett rusmedel som gör att man till slut förstör sitt och andras liv. Det är ju beroendet som gör att man dricker. Suget kommer ju också därför. Vanan att dricka har vi ju också. Då gäller det att skaffa andra vanor där alkoholen inte ingår. Jag funderade över när jag kunde få sug, vilka människor jag skulle undvika i början osv. Det värsta för mig var att jag har en lika beroende sambo. Så det blev att vi försökte att sluta dricka a tillsammans. Gick ju bra till en början... Suget är värst den första tiden. Sen får man oftast lite eufori-känslor för att man klarar av att undvika alkohol. Man börjar se fördelar med ekonomi, utseende, friare tankar osv. Detta stämmer på de flesta. Man slipper ljuga och smyga. Livet blir mer äkta och fräscht helt enkelt. Jag hejjar på dig...

Liljonkvast
fre, 2017-06-30 - 12:44

Den känsla av eufori som du beskriver känner jag igen. Under våren när jag inte drack kände jag precis så. Men jag hade ett datum framför mig när jag skulle dricka igen så jag tror det underlättade. Den strategin känns inte särskilt tilltalande - att lyckas vara nykter för att man vet att man ska dricka…

Men sanningen är att jag tänker dricka igen. Skäms för att skriva det eftersom ni andra som stöttar mig här inne i de flesta fall har andra ambitioner. Jag tänker fortsätta att skriva här och jag är beredd att omvärdera den strategin.

Sug för mig innebär aldrig något fysiskt. Det är snarare en sorts avsaknad, eller nästan sorg. Särskilt under en lördag när jag vet att jag inte har mina öl att se fram emot. Och det är FEL, jag vet. Men det är precis det jag vill bli av med. Sen är det också så att den sortens sug inte hade bekymrat mig om det var så att det var en öl till maten jag såg fram emot. Men det är det aldrig. Jag öppnar aldrig en öl om jag inte vet att det finns minst fem till och istället för att avstå ser jag till att det finns fem till.

Resultatet blir alltid dålig sömn, trötthet och denna ångest som så många av er pratar om.

Tänkte länge att om jag skulle gå med skulle det vara i den andra tråden, men det hade varit oärligt mot allt och alla. Jag har problem men jag hyser fortfarande en gnutta hopp om att jag kan finna en hållbar väg igenom detta.

Vet inte varför jag skriver detta en dåres försvarstal men vissa saker ger mig hopp:
Jag dricker aldrig tills jag däckar. Blir det för mycket, slutar jag. Under min ungdom har jag gjort så många sjuka saker där jag kunnat sätta livet till, men de senaste tio åren har ingen annan behövt lida av mitt drickande. Under de senaste tio åren har jag aldrig ställt in något, jag har aldrig betett mig illa, jag har aldrig skickat olämpliga saker på sociala medier, jag har aldrigt kört onykter. Mina barn har konstaterat att “pappa gillar öl”, men inte mer än så. Min fru (som förövrigt är nästintill nykterist) har t.om. antytt att jag överdriver problemen. Men hon vet inte hela omfattningen, och hon förstår inte riktigt mitt sug. Hade jag bett om hennes stöd för att bli 100% nykter hade jag fått det helt oreserverat men jag är isåfall livrädd för att misslyckas och jag är inte beredd att visa dom ambitionerna för då finns det ingen återvändo.
Dock var det hon som blev mest besviken på mig förra helgen när jag hade druckit när hon var på jobbet och behövde hjälp. Skäms så för att skriva det så jag lämnar inga detaljer.

Nu när jag ser stycket ovanför vill jag bara sudda ut det… Men jag låter det stå
Tror att det kan stå där för att påminna mig om det inte bara är jag som skrivit det. Någon har suttit på min axel och viskat i mitt öra… Jag vet ju innerst inne att jag inte fungerar som andra.. Jo som er, men inte som folk i allmänhet.
Hoppas jag kan ändra på det, men kan jag inte det så ber jag om min frus stöd, och då ändras allt. Då blir det stop.

Liljonkvast
fre, 2017-06-30 - 17:35

... precis nej!
Funkar om man står på sig lite. Förstår inte varför man ska behöva försvara sig...

Kvällen ser ut att lyckas

Liljonkvast
lör, 2017-07-01 - 08:01

... ska köra bil om en timme. Kaffet är välsmakande. Hade det varit en vanlig lördag hade jag varit trött, aptitlös och illamående. Ångestfylld och med svansen mellan benen hade bett min fru att sätta sig bakom ratten.

Känns inte lika bra att jag befinner mig i en extremt lång helg... Försöker ändra mina tankebanor.
Blir jobbigt i em, men jag tror jag klarar idag också ☺️

miss lyckad
lör, 2017-07-01 - 11:10

Tänk framåt och spela hela filmen..Tankar och känslor är inte farligt. Det är hur man handlar som är det avgörande. Lång helg... perfekt.. Gör något kul, vila, eller annat du och din kropp behöver just idag. Solen skiner här, kanske hos dig också. Kram..

Morgondag
lör, 2017-07-01 - 12:30

... att läsa om dina tankar och avväganden och också att du noterat när A-rösten sitter vid tangentbordet. Jag försöker att inte fundera så mkt på framtiden, utan tar en dag i taget. När suget kommer spelar jag hela filmen med alla baksidor, när jag vet att jag hamnar i situationer där jag vet att A serverss har jag ett tydligt förberett svar, som ibland kan vara en vit lögn. 'Träningsperiod..., 'ska upp tidigt imorgon... ', 'kör'... o s v. Gällande dryck ser jag till att alltid ha kallt kolsyrat vatten i närheten. Fortsatt fri helg!