av Reimar

Jag har läst här på forumet ett bra tag nu, och jag känner igen mig i mångt och mycket när det gäller min man. Han älskar öl, det började med att han hade ett ölintresse och detta betyder att han köper "lite finare" öl som då i regel är lite dyrare. Många av dem är också betydligt starkare på ca 9%. Han handlar öl för minst 1000 kr i månaden och vissa månader blir det 1500-1700 kr också. Han dricker alltid på fredagar och lördagar, och den veckan han jobbar eftermiddag tar han gärna en öl när han kommer hem också. På helgen brukar det bli ungefär 15 öl och då är det både 5% och dessa 9%. Allt han har handlat hem i veckan tar slut.

Jag upplever det som att han dricker mer när han sitter och spelar dataspel, då jag inte är där. När vi t ex tittar på TV så går det inte alls åt den mängden. Detta tolkar jag som att han smygdricker, men jag märker det förstås ändå. Han blir inte full säger han, men i mina ögon blir han "så äckligt glad". Precis som att han inte kan vara glad utan den förbannade ölen. Jag känner också att vi har vuxit ifrån varandra då vi inte alls har samma intressen. Jag är ganska sportig av mig då jag gymmar och springer. Det enda han vill är att dricka öl och äta god mat - han är duktig på att laga mat och när han grillar så är det så klart med en öl bredvid.

Droppen var häromdagen när vår äldste son på snart 18 år skulle iväg med några kompisar. Det blev ju genast problem om hur han skulle kunna komma hem då det inte går några bussar så sent. Han hade då sagt till sonen att han inte kunde hämta honom för att han själv skulle "ta en öl till maten". Jag själv jobbade, och orkade inte stanna uppe så länge. Han sa till sonen att han kunde ta en taxi hem så betalade han den... Detta accepterade inte jag så jag ordnade skjuts från annat håll. Min man frågade inte ens hur han hade kommit hem.

Jag är väldigt kluven i detta, ena dagen känns det bra, för att dagen efter kännas skit igen när jag hör honom korka upp ölen på löpande band. Han är aldrig elak mot mig eller barnen heller, men däremot är det oerhört mycket "tjafs" som jag är trött på.

Är det jag som överdriver situationen bara för att jag nästan aldrig dricker något kanske? Vet varken ut eller in längre...

Ursula
tis, 2016-08-30 - 14:24

Hej Reimar
Jag fastnade vid det du säger att du trodde att det skulle komma följdfrågor. Den smärtsamma erfarenheten jag har gjort är att det i princip ALDRIG händer. Och det är hårt att ta. Nej, vardagen fortgår bara som om ingenting har hänt. Han bara anpassar sig lite, ändrar kurs någon grad och så är det full gas framåt ditåt istället. Vart det bär spelar ingen roll. Jag tyder samma sak i ditt tidigare inlägg när du förväntade dig ett ramaskri från hans sida efter att du hade konfronterat honom. Han hade svarat lugnt, sade du, dvs. han anpassade sig efter situationen, som jag ser det. Allt för att kunna fortsätta dricka.
Just det här, att man blir stående med en hop frågor och undringar i huvudet, är det jag tycker är bland det allra hemskaste med livet tillsammans med en 'beroendemänniska' (när det inte är akuta katastrofsituationer på gång). Bara grymtningar, kommentarer som förminskar en, oförstående-miner till svar. Samtidigt som han kanske förväntar sig att man fortfarande ska vara kär...
Så att, jag tror att han är i en annan dimension och skulle bli förvånad om du fick någon 'feed back' från honom.
Men jag kanske har fel. Kanske inte alla är som min.
Ursula

Javafan
tors, 2016-09-01 - 18:24

Jag har tagit upp min frus alkohol- och drogberoende vid ett flertal tillfällen. Hade också erfarenheten att det inte blev så mycket följdfrågor, de första två gångerna.
Sen när hennes drickande och rökande eskalerade har jag blivit mer och mer arg och dragit mig undan, vi har det inte så bra i övrigt i vårt förhållande pga detta. Vi kan prata med varandra längre, tolkar varann fel och sånt. Därför har jag slutat att säga till när jag tycker nåt är jobbigt. Även små saker som vem som ska tvätta osv.
Nu på senaste tiden har jag blivit så arg att jag kokar när hon bestämmer sig för att röka på eller dricka sig berusad när sonen fortfarande är uppe och leker, att hon har kommenterat det tillslut (senare på kvällen). Då brister det för mig och jag öser ur mig hur sjukt jag tycker det är.
Då är hon ju alltid full så de samtalen blir inte så konstruktiva.

Häromdagen när jag varit så arg flera dar i rad och i princip bestämt mig för att flytta isär, bestämde jag mig en morgon att jag orkar inte vara arg längre.Om hon bara kan inse vad som är problemet skulle vi ju ha det bra.
Jag gick upp och sa det till henne. Hon kontrar med "jag förstår inte hur du orkar va så arg hela tiden".
Då blev jag superarg igen. Jävla idiot! Är du helt dum i huvudet?!
Hon fattar fortfarande inte vad som är grejen fast jag sagt det uttryckligen flera gånger "det enda jag har problem med är att du röker och dricker för mycket och framför vårt barn."
Hur tydlig kan man bli?
Hon tror att jag är arg för att hon inte hjälper till tillräckligt hemma och sover för länge på sina lediga dagar.

Och sen har hon några nyktra dagar och jag glömmer bort allt det där.

Javafan
tors, 2016-09-01 - 18:27

Är familjerådgivningen rätt väg att gå?
Jag frågade familjecentralen i vår kommunen men de tog bara emot pat när det gällde barnuppfostran.
Jag vill att nån oberoende ska sitta med och hjälpa mig att få fram att det inte är okej att va berusad när man är med sitt barn.
För hon lyssnar inte på när jag säger det. Skyller på min uppväxt.

Reimar
fre, 2016-09-02 - 23:39

De kom i alla fall - följdfrågorna! Jag hade det på känn. Han har jobbat på kvällarna denna veckan så vi träffas knappt då, men i förrgår stannade jag uppe.

Det började med att han sa att han hade haft en jobbig och stressig vecka, så han frågade mig om det var ok om han tar en öl till maten på fredag. Han sa att han tyckte att han var värd det då han hade jobbat så hårt. Jag stod där frågande, och svarade så klart att det inte var ok! Vi hade en överenskommelse att han skulle vara vit i en månad. Han tyckte inte att det gjorde något! Jag sa att det kan ju inte jag bestämma, det är ditt val men då håller du inte vad du har lovat. Jag frågade återigen om han inte klarar av det pga att han är beroende och har ett sug. Detta förnekade han. Han hade inga problem med att kontrollera sitt drickande, och att han kan sluta när han vill och kan hantera det, bla, bla, bla. Jag sa till honom att han skulle gå in på nätet och kolla upp det här med att han faktiskt är i riskzonen varpå han svarade att han hade gjort och han hade minsann inget riskbruk. Han gömde ju inte flaskor, t ex. Det är jag som överdriver.

Han frågade även om jag har berättat om hans problem för någon. Jag sa att jag har berättat för min mamma och bror. Han blev upprörd, och sa typ att jag hade skämt ut honom och smutskastat honom. Då berättade jag att även vår 18-årige son vet. Då blev han märkbart tagen faktiskt. Jag sa till honom att vår son hade märkt det under en längre tid, och att om även sonen delar min uppfattning så måste du inse att du har problem! Han sa att han skulle prata med sonen (vet inte om han gjort det ännu, men jag ska höra med sonen sen).

Summa summarum blev i alla fall att han ska vara vit i en månad, men han gjorde ju klart för mig att han minsann ville kunna dricka kanske fyra öl till helgen och kanske mer till fest! Fest är en helt annan sak (dock inte i hans fall i mitt tycke), men han dricker ju alltid själv hemma.

Det är en väldigt spänd stämning här hemma, och frågan är hur länge jag står ut...

Till dig Javafan är det bara en sak för dig som återstår: Försök att prata allvar med din fru och ställ ultimatum - sluta att dricka och röka annars flyttar du och ditt barn. Detta kommer förmodligen inte att fungera, så i slutänden blir det att ni skiljer er, och hon kan se i stjärnorna efter att få träffa sitt barn då hon är missbrukare. Detta är inte ok från Socialtjänstens sida, där är nolltolerans för missbrukande förälder att träffa sitt underåriga barn. Jag vet detta av erfarenhet då en mycket nära manlig släkting har gått igenom detta, och nu bor hans dotter hos honom permanent. Jag vet att det blir tufft för dig, men det är, som jag ser det, enda utvägen.

mulletant
lör, 2016-09-03 - 05:04

Det där samtalet utspelades hos oss ett antal gånger. Märkte att jag drog efter andan när jag läste att han frågade om lov att få dricka en öl... Men du föll inte i fällan! Det kan aldrig bli ditt ansvar. För min del trodde jag en kort tid att det skulle fungera att dricka två glas vin till maten vid speciella tillfällen. Det fungerade vid tillfället men sedan fortsatte han att dricka följande dag också. Och då kan sägas att min man aldrig hann falla riktigt djupt men, i mina ögon, var det sluttande planet ganska brant när han steg av. Det lyser av vita knogar, påtvingad nykterhet, när jag läser ditt inlägg. Du verkar ha bra koll, du fixar detta! Önskar dig en bra helg! / mt

Ursula
sön, 2016-09-11 - 13:51

Det har gått några dar sen ditt inlägg (#25). Det kom bort för mig bland alla. Hur som helst, du skriver att din man blev märkbart tagen när han förstod att du berättat för andra om hans missbruk, och att er son märkt sedan en tid tillbaka. Och han skulle prata med sonen...
Det här, att i hans ögon tycks man befinna sig i någon slags bubbla med honom och med barnen... Tror han att tiden står stilla? De små barnen blir lite större barn som blir tonåringar som blir unga vuxna. Som vid en viss tidpunkt berättar för sin tjej eller för sin kille att han eller hon har en alkoholiserad pappa ( i vårt fall). Bubblan spricker. Och den där pappan, med sin alkohol, står där förtörnad, häpen att de andra 'avslöjar' honom.
Tiden BÖR stå stilla, kanske de tycker?
Bara lite funderingar.
Kram kram

aeromagnus
sön, 2016-09-11 - 21:43

Jag gjorde likadant försökte tänja på gränsen att dricka. Alltid en ursäkt att dricka, trött, stressigt jobbigt. Bra att du sa ifrån. Han känner sig träffad av att du berättat. Innerst inne vet han om sitt osunda förhållande till a. Kämpa på.

spacebabe
tors, 2016-09-15 - 11:17

Jag blir så oerhört lättad att läsa ditt inlägg (och flera av er).
Det låter nästan som om vi delar man några stycken här... Jag känner mig så ensam och utlämnad för ingen ser helheten. det värsta är nog inte själva intaget, det kan vara en öl men jag retar mig på detta att ens den ska drickas. Som du skrev här min man älskar också mat o dryck. Jag skulle tycka det vore oerhört roligt att dela det intresset men hans intresse är på en annan nivå där barn och annat blandas in i en så osund miljö att det är inte ett sunt intresse. Utan det är INSTÄLLNINGEN till alkohol. Inget går före den.
När han går på krogen eller reser byts ju folk ut som han dricker och äter den goda maten med. Därmed ser inte alla hur ofta det är. Han blir oattraktiv för mig och det förstår han inte alls.
Jag önskar det fanns ett forum som här utanför detta med män o kvinnor på orten som kan ses och träffas utan detta osunda drickande. För att få ett bevis på att man inte är ensam. Jag vill ha ett förhållande med frisk och sund inställning till alkohol. den ska aldrig gå före i relationen. Men jag är för feg för att lämna honom utan att säkert veta att det finns män (och kvinnor=vänner) som delar min inställning.

Reimar
sön, 2016-09-18 - 22:35

Nu har fyra helger gått så nästa helg är det "fritt fram" för min man att dricka öl igen. Det var ju vår "överenskommelse". Jag börjar oroa mig för detta mer och mer. Ska han återgå till sitt - i mitt tycke - ölhävande? Avstod han från öl bara för att JAG ville det? Finns det en egen vilja och en insikt i att han faktiskt dricker för mycket?

Innan denna helgen uttryckte han att han "fick" dricka öl i helgen för då hade han varit utan i 30 dagar. Jag kontrade med att det har bara gått tre helger och tog då fram almanackan då han vägrade att ge sig. Och jag hade ju rätt, det hade bara gått tre helger. Jag sa återigen till honom att det inte är jag som bestämmer vad han ska göra, utan det ska vara hans vilja också. Han drack alltså inte i helgen.

Dock var han på systemet och köpte öl i måndags - 10 st som han satte ner i källaren, snyggt uppradade. Han har 2 st i skafferiet i köket sedan semestern också. Så till helgen börjar det igen, mitt räknande hur mycket han dricker. Eller kanske han håller koll själv med tanke på att han vet att jag har stenkoll?

Alla dessa frågor gör mig så förvirrad och tankarna snurrar. Under denna månaden har jag tänkt mycket. På oss, på barnen. På mig själv. Mår jag bra i den här relationen? Mår barnen bra? Jag märker ju att 18-årige sonen inte tycker om sin pappa. Han svarade honom på ett "spydigt"sätt igår enligt min man. Ja, det var spydigt tycker jag också, men det var befogat!

Det är oerhört mycket irritation här hemma, och jag har överhuvudtaget inga som helst känslor kvar för honom - de är som bortblåsta. Vi har inget gemensamt längre, och bara tanken på att han ska börja dricka öl igen gör honom bara mer oattraktiv, precis som du också skrev spacebabe.

Nu är det alltså bara att vänta. Frågan är - vänta på vad?

Tösabiten
mån, 2016-09-19 - 22:14

Vad ledsen man blir när man läser att han har hållt upp i tre veckor och har en vecka kvar och att han börjar planera för sitt drickande igen. Då har han ju inte förstått vitsen med att hålla upp, han har inte förstått vad som är problemet över huvud taget.
Min man har idag hållt upp två dagar. Jag hoppas att det inte blir likadant här. Vi ska på hans svågers 50-årskalas på lördag. Ska bli spännande och se hur han hanterar sitt drickande då.
Det är trist när de inte förstår att även barnen tröttnar på dem. Min man fattar inte heller varför de är så spydiga mot honom. Men som du skriver så är det oftast befogat. Jag vill egentligen inte att mina barn ska bete sig så mot sin pappa eller någon vuxen alls, men när de gör de mot sin pappa som har druckit låter jag dem hållas. Även jag beter mig dumt när min man dricker. Bara för att jag av är så arg och besviken.
Hoppas att det löser sig och att han inte festar till det när de där 4 veckorna har gått.

Tösabiten
mån, 2016-09-19 - 22:14

Vad ledsen man blir när man läser att han har hållt upp i tre veckor och har en vecka kvar och att han börjar planera för sitt drickande igen. Då har han ju inte förstått vitsen med att hålla upp, han har inte förstått vad som är problemet över huvud taget.
Min man har idag hållt upp två dagar. Jag hoppas att det inte blir likadant här. Vi ska på hans svågers 50-årskalas på lördag. Ska bli spännande och se hur han hanterar sitt drickande då.
Det är trist när de inte förstår att även barnen tröttnar på dem. Min man fattar inte heller varför de är så spydiga mot honom. Men som du skriver så är det oftast befogat. Jag vill egentligen inte att mina barn ska bete sig så mot sin pappa eller någon vuxen alls, men när de gör de mot sin pappa som har druckit låter jag dem hållas. Även jag beter mig dumt när min man dricker. Bara för att jag av är så arg och besviken.
Hoppas att det löser sig och att han inte festar till det när de där 4 veckorna har gått.

aeromagnus
mån, 2016-09-19 - 22:25

Han verkar inte ha förstått något alls. Han vill inte sluta och nu tycker han att han varit duktig. Tyvärr är det så och jag pratar av egen erfarenhet. Om han nu börjar dricka. Hur och vad kommer du att göra?

Du kan ju inte ha det så här hela livet.

Reimar
tis, 2016-09-20 - 21:43

Jag vet varken ut eller in längre. Aeromagnus: Dina ord ekar i mitt huvud "Du kan ju inte ha det så här hela livet". Eller kan jag det? Har jag överdrivit allt? Min man dricker sig aldrig "full", inte märkbart i alla fall. Han har ju aldrig gömt flaskor eller smugit med sitt öldrickande. Han har "bara funderat" på att han kanske har druckit för mycket. Det är hela tiden jag som har gjort honom uppmärksam på det. Idag sa han - återigen - att han tänkte ta en IPA i helgen. Han sa att han inte har känt något sug eller begär under denna månaden, och att det skulle kännas konstigt att dricka en öl igen. Han sa också att han hade inte märkt någon skillnad viktmässigt eller någon annan kroppslig skillnad heller. Jag frågade om han kände sig bättre på något sätt, men då sa han att "- Nej, jag märker ingen skillnad".

Det känns som att han hela tiden vill överbevisa mig, och det gäller inte bara hans drickande. Jag tog även upp andra saker som jag har gått och burit på, och det verkar som att han har tänkt till där. Detta gäller både ekonomiska frågor där jag är den som betalar det mesta vad gäller barnen och även att han t ex städar och står i samt att han "ställer upp" och skjutsar barnen. Precis som att han behöver bekräftelse och at han minsann är duktig.

Jag borde vara glad att han har varit "vit" i en månad, men det enda jag känner är en oerhörd irritation. Det hade varit lättare om han hade druckit sig redlös och varit allmänt otrevlig men det gör han ju inte. Under denna tiden har jag utvecklat en slags "nolltolerans". Har sagt till honom tidigare att jag inte förstår varför man måste dricka 4-5 öl på en kväll - i mitt tycke är det för mycket.

Jag blickar fram mot helgen med tillförsikt, undrar om han dricker upp alla sina 12 öl som finns här hemma, i varierande storlekar och % mellan 5,5 och 10,5.

Det blev ett något snurrigt inlägg, men det är sån jag känner mig just nu...

Förvirrad78
tors, 2017-04-20 - 19:58

Min man dricker ca en box vin själv i veckan.... han dricker det mesta på helgen men det som är kvar dricker han under veckan... Jag har nästan slutat att dricka helt, tar ett glas vin någon gång under en månad. Tycker inte om att han dricker så mycket och vill därför inte dricka.
Jag har påpekat att jag tycker det är för mycket och att det blir för dyrt att dricka så mycket. Då blir han sur och det blir en tråkig och jobbig diskussion som slutar med att vi blir ovänner... När han dricker blir han väldigt lättstött och en liten sak kan bli väldigt stor och jag tycker att mycket skit läggs på mig.
Vi har fem barn, dock inga gemensamma. Jag vet inte vad jag ska göra.. vad är rätt vad är fel?
Suck..

Fru Anhörig
sön, 2017-07-02 - 01:18

Känner igen allt.
Min man och jag har sms-konversationer då han inte vill prata om hur jag känner för hans alkoholvanor.
Vi har precis varit på semester och då drack han 6 öl totalt från em till kväll. Radar upp tomflaskorna på hotellrummet och det ser ju inte direkt snyggt ut. Jag ber honom via sms att sluta dricka öl som om det vore vanlig läsk. Han svarar inte utan snäsar ifrån till mig när jag frågar hur han tänker om mitt sms. "Löjligt, så jävla överdrivet!".
Eller hur ..., vår 15-åriga dotter var med på semestern så hon är ju inte blind.
Så trött ...

Charlotta12
sön, 2017-07-02 - 08:51

hej
familjerådgivningen borde självklart kunna ta upp detta. de ska hantera ALLA problem som kan uppstå i ett parförhållande. riktigt vad en familjecentral pysslar med vet jag ej. hoppas du får hjälp snart.

ProSecco
ons, 2018-11-14 - 08:27

Hej!
Tack för alla era berättelser.
Sambo sedan sju år med en fantastisk man på alla sätt o vis förutom då alkoholdrickandet ökat de sista två åren. Han dricker ej varje dag men typ Hockey på en tisdag en AW på tors, fest m grannarna på lör.. o då blir det alltid för mkt. Nu får jag höra att efter allt tjat i ca 1 1/2 års tid att jag måste til en läkare o kolla upp mitt humör då jag inte är ”riktigt klok”. Igår fick jag också höra att det är väl klart att han dricke när jag bara tjatar o tjatar...Visst ”tjatar” jag o blir vansinnigt arg då han överkonsumerar o jag känner att jag alltid ”är på tå” för jag ej vet hur det kommer bli när vi umgås o alkoholen är inblandad.
Känns detta mönster igen hos någon av er...?

ProSecco
ons, 2018-11-14 - 08:29

Hej!
Tack för alla era berättelser.
Sambo sedan sju år med en fantastisk man på alla sätt o vis förutom då alkoholdrickandet ökat de sista två åren. Han dricker ej varje dag men typ Hockey på en tisdag en AW på tors, fest m grannarna på fre och ibland också lör.. o då blir det alltid för mkt. Nu får jag höra att efter allt tjat i ca 1 1/2 års tid att jag måste till en läkare o kolla upp mitt humör då jag inte är ”riktigt klok”. Igår fick jag också höra att det är väl klart att han dricker när jag bara tjatar o tjatar...
Visst ”tjatar” jag o blir vansinnigt arg, nu den senaste tiden varje vecka, då han överkonsumerar o jag känner att jag alltid är lite nervös o ”på tå” för jag ej vet hur det kommer bli när vi umgås o alkoholen är inblandad; kommer han somna vid middagsbordet ikväll eller inte?
Känns detta mönster igen hos någon av er...?

Tröttpåskiten
ons, 2018-11-14 - 10:07

Vad jag känner igen mig i alla känslor ni skriver.
Jag har en sambo sedan 5 år tillbaka, vi har 2 barn och jag har 1 barn sedan tidigare.
Jag märkte av hans beroende när vi träffades, men de senaste åren esklaerade det och det blev varje fredag & lördag och ibland några dagar i veckan var han på fest med jobbet var det alltid han som blev fullast, samt när vi varit på nyårsfest med barnen så har han alltid druckit massvis!

För några veckor sedan köpte han benzo och tog detta i några dagar ( Jag märkte att det va något men kom inte på vsd) så en dag tog han dessa på jobbet och dom på jobbet undrade vad det va med han. Dom skickade hem han för han sluddrade och vinglade, han körde dock bilen hem och körde in i en sten vid vår uppfart. Chefen körde bakom för han ville ju inte erkänna att han inte kunde köra. Efter mycket om och med kom det fram vad han tagit. Cheferna tog tag i den och krävde en behandling. Jobbet står för behandlingen som ska ske i 40 veckor. Idag har han varit nykter i en vecka och ikväll är det hans andra gruppmöte.

För någon helg sedan drack han i 4 dagar! Han har spenderat ca 1000 kr på öl de senaste månaden och förstår inte varför vi inte ha pengar kvar... köper jag något till mig säger han, men jag trodde inte vi hade pengar? Benzo förra månaden kostade 800 kr + alkohol för ca 1500 kr den månaden... klart pengarna ta slut... ändå jag köper grejer till är barnen!

Nu har han då äntligen fått hjälp och börjar inse att han är alkoholist. Han har vetat om att han har en dålig syn på alkohol samt att han dricker för mycket. Men hur mycket jag tjatat så har det alltid fortsätt, Han lovar och lovar att han ska sluta men efter några dagar är den där ölen i handen igen. Det var inte fören han erkände för cheferna och behandling personen han insåg hur stora problem han har.

Alla dessa känslor som en medberoende har,jag har ofta varit sur , arg &ledsen. Går ut över barnen och min sambo undra varför jag har det humöret. Han har många gånger bett mig söka hjälp, men det är ju inte mig det är fel på..känslorna kommer ju ifrån hans beroende och Han har äntligen förstått det. Äntligen!

Tidigare i vårt förhållande va han sexmissbrukare,skulle jämt ha sex och blev sur om det inte var4 något. När vi inte fick ha sex pga graviditet så övergick det till alkohol,och sedan 4 år tillbaka har vi inget sexliv.
Gick vårt barn för ca 1 år sedan, Vi har haft sex typ 3-5gånger. Men jag har sagt att jag tänder inte på att han luktar alkohol jämt och varje helg är det han som få sova medans jag går upp med barnen..
I helgen var det ju fara dag och vi firade han med presenter och god frukost. Kan säga att det var andra gången sedan semester han satt och åt frukost med oss på helgen. Innan har han varit tvungen att sova ruset av sig

Han blir också otroligt dräglig när han dricker,arg, hotfull och as förbannad. Jag kan säga en liten sak som blir stor och få blir han extremt elak också. Och han undra varför man jämt är sur och tvär... konstigt!

Jag hoppas att vårat förhållande blir bätte nu efter att han blir nykter! Men jag vet inte för jag känner han inte som nykter alkoholist utan enbart levt med han som alkoholist.

Förlåt för långt inlägg ❤

Relative
ons, 2018-11-14 - 14:39

Jag dricker varje helg MEN ABSOLUT INTE de mängder som Du angett att din man gör.Jag vill nog påstå att han har en problematisk
Inställning till HUR många öl man skall ta.
Viktigt är att Du får honom att inse att köpa det antal öl som han gör är att betrakta som MISSBRUK.
VAR STARK begär av honom att han enbart får köpa 5 öl till fredag och fem öl till Lördag, eftersom Du är OROLIG för honom och att
Det kommer att sluta med att han blir ALKOHOLIST.
OM du lyckas att få med honom eller kan övertyga honom om att exempelvis börja springa ett par ggr i veckan så kommer han
Också komma på andra tankar,dvs får distans till det han hålller på med och kan betrakta sig själv utifrån.
Kanske detta är en lösning?
Lycka till