Ja! jävulens pung, nu sitter jag här igen. Fastän jag lovat mig aldrig mer, inte igen, skärpning, du kan avstå.
Jag har druckit, jag måste inse att jag är alkoholist, jag måste förstå att jag sakta dödar mig själv med något som är socialt acceptabelt (i rätta mängder)
Jag måste försöka stå ut med mig själv och min självklandring, skammen. (usch, vad du är dålig. Har du ingen kontroll?) Fy på dig.
Ja, jag känner mig usel.
Jag känner mig hemsk.
Jag känner mig som bottenskrapet och det får mig fortsätta dricka, fortsätta för att glömma, försöka dämpa ångesten, men jag dör, sakta och säkert dör jag.
Jag började dagen bra, intalade mig -Det är bara att avstå..
Du kan, du vill.
Men jag är för svag, jag klarar inte motstå beroendet.
Jag kunde inte stå emot.
Men det drabbar inte bara mig, det drabbar alla omkring mig.
Jag känner mig inte som ett offer, eller tror någon orsakat mitt beroende men jag hittar inte ut.
Jag faller ständigt dit igen, blir redlös, vaknar med ångest, talar inte med någon.
Hoppas ingen märker eller har märkt? (Men det måste dom gjort)
Jag vet inte varför jag började längre, eller hur behovet uppstod.
Jag måste be om hjälp, men jag vet inte hur.
Måste ta mig ur..
Trodde aldrig jag skulle bli beroende, eller bli en sådan man varnade om. Men det är just vad jag är..
Just nu är klockan 02:21.
Jag skyller på att mitt barn inte sover, men sanningen är att jag har några deciliter vin kvar och kan inte gå lägga mig innan dessa druckits upp.
Så starkt är beroendet.