av Bettanbettan

Jag håller inte riktigt koll på hur längesedan det varit sedan min sista fylla men det är väl 10-11 månader.

Jag säger till dem flesta att jag är glad att jag slutade , ja jag mår bättre, tack för ert "stöd"

För det är så jag upplevde det. Hälften av dem ger mig inte ens chansen till att tacka nej till A. Utan tackar nej åt mig.

Sådära trotsigt skjuter fram hackan och säger "nej hon dricker inte,hon ska inte ha"..

Nej säger jag med ett flin. Jag gör ju inte det. Tack endå.

När det kommer till ångesten är den förlamande. Jag hamnar i ett maniskt tillstånd som inte går att beskriva. Jag går igenom allt som någonsin hänt, som kan hända och dem värsta tankarna om det hela är värt det.

Inte att Dricka igen då såklart.

Utan livet, Jag är nedstämd. Och har inte många känslor kvar in för något. Jag tror det dåliga ätit på allt bra.

Jag vill ju inte direkt dö. Men orkar bara inte existera. Om ni förstår hur jag menar.
Jag blir sällan upprörd,gråter inte, hatar inte och pratar inte. Killen tror jag har fått någon knäpp i hjärnan. För jag är känslolös. Allt är likgiltigt och han tycker det är läskigt. Som en psykopat.

Jag ska på utredning för add på psykiatrin om ca en månad och ska be dem ha ångesten och dem gamla vanorna på alkoholen under åtanke när utredningen sker.

Jag ville väl mest skriva av mig antar jag. Kanske någon annan som går igenom samma sak.

Denna tråd hamnade väl här . Jag anser inte mig själv vara nykterist, eller alkolist. Jag är inget av det. Jag slutade med a ja. Förmodligen föralltid men jag har inte uttalat högt om det är ett permanent beslut

Bettanbettan
fre, 2017-07-14 - 11:11

Och ni vet bråken ?

Ah my god bråken.

Sedan kommer komentaren. " du gjorde alltid så när du var full"

Jaha.. Där kom den. Då "vann" du detta grälet med då. Till nästa gång.

Sa till killen på skarpen häromdagen.

Jag kan förstå varför han är arg och besviken när det kommer till mitt tidigare missbruk. Men jag måste väl inte höra på detta föralltid? Då sticker jag hellre. Till någonstanns där ingen blivit drabbad av det

Taesa
fre, 2017-07-14 - 12:59

Vet inte alls hur jag ska uttrycka mig men skriver väl på helt enkelt, med risk för att det blir tokigt.
Kan det vara så att du helt enkelt är deprimerad? Det händer ju massa konstiga saker i huvudet när man dricker/slutar osv. Receptorer och dopamin och allt möjligt jag inte är inläst på. Bara en tanke.
Jag la av för några år sen och var helt nykter nästan två år. Nu är jag tillbaks i ett helvetes återfall men det vill jag inte prata om. Däremot när jag slutade då så tänkte jag på nåt vis att allt plötsligt skulle fixa sig och allt bli guld och gröna skogar. Först var det helt suveränt - mådde skitbra. Sen kom allt det gamla tillbaks, som jag tror jag självmedicinerat med alkohol. Plötsligt var jag tillbaks i det gamla, fixade inte disken, städade inte, betalade inte räkningarna, ångest från helvetet osv osv. Trots nykterheten. Kändes på något konstigt vis som att jag blivit lurad - livet blev inte så underbart ...
Tänker nu att jag, genom att lägga av, tog bort ett symptom på något sätt. Men jag fixade aldrig själva grundproblematiken.
Jag har en son med asperger/add och en dotter med ADHD (men nu pratas det om att hon är bipolär) Jag är ganska säker på att jag också har någon slags diagnos och att det är den som mycket varit orsak till att jag druckit. Ren självmedicinering som lett till ett beroende. Eller nåt sånt. Sen säkert en massa annat också.
Vad jag vill ha sagt, prata med psykiatrin. Har du ADD så kanske det hela hänger ihop. Och prata om ångesten och att du känner dig avstängd. Jag tror på att man måste se helheten, man kan inte bara fokusera på alkoholen. Visst, den måste bort men man måste också hitta anledningen liksom så livet blir hållbart.
Angående dina vänner, förstår dig! Kan tänka mig att det känns lite som att du inte ens är betrodd till att tacka nej. Vad händer om du säger det när dom tackar nej åt dig? Typ, nej jag dricker inte men behöver faktiskt ingen som säger nej åt mig - jag kan ta det ansvaret själv?
Blev långt - sorry. Hoppas det fixar sig för dig!

Bettanbettan
fre, 2017-07-14 - 14:12

Jo jag har också funderat på om det kan vara en depression. Kanske har den legat där redan när jag började dricka. Jag vet ju att jag försökte kompensera för något och jag vet inte riktigt vad..

För mig känns det som alla kopplar alkohol till grunden av problemen medans jag själv känner att Alkohol var en symtom på problemet. Jag är ganska så säker på att dem tar tid till att lyssna och gör en ordentlig utredning. Jag har ju haft ett självskadebeteende och sådära. Ja symtom på saker som inte är alkoholen i grunden. Missförstå mig inte. Alkoholen gjorde många saker mycket värre. Men problemen fanns där innan A.

Jag påpekade detta för dem jag känner. Med att tacka nej åt mig. Dem flesta förstod och visste inte att det var en stor grej. Mest att dem tyckte det skulle bli tjatigt annars. Ena sa att jag inte ska ta dem besluten. Och min bästa vän har alltid förstått. Ölen står framme. Du bestämmer själv brukar hon säga, sedan fortsätter festen. Det känns tacksamt. Att inte räknas bort sådära. Att jag fortfarande har rätt att säga ja och nej. För det är ju mitt beslut att dricka eller att inte dricka :)