av Bettanbettan

Jag gjorde själv ett inlägg där jag förklarade att jag klarade av nån öl utan att bli knäpp eller fick ett behov av mer men insåg fort hur löjligt det hela är egentligen..

Varför vill man lära sig "dricka normalt"?

Vad är det som är sååå viktigt som gör att man inte bara avstår om man inte klarar det?

Bettanbettan
tors, 2017-07-13 - 17:17

Tänk på det.. Varför är det så viktigt att behålla ETT glas vin i veckan eller EN öl till grillen. Jag fattar inte varför det ska vara så viktigt. Alkohol kulturen är en knepig grej

Bettanbettan
tors, 2017-07-13 - 18:02

Det är det jag menar. När det finns tydliga problem man insett. Varför vill man klara ett glas? Varför vill man inte sluta helt?

Hälften av spriten är inte än god. Vinet kan jag kanske förstå. Öl finns det gott om i alkohol fria val. Cider med.

Jag undrar bara varför det är så viktigt att klamra sig fast vid det dära glaset. Den ena ölen. Bara lite...

Jag förstår liksom inte varför det är så viktigt att hålla fast vad A.

Sannah
tors, 2017-07-13 - 20:32

Just det med! Det enda lilla glaset... men om man har alkoholproblem vill vi inte ha ett glas vi vill ha hela flaskan....
Bättre då att avstå helt!
Alkoholfritt får bli ersättningen!
Ett glas kommer alltid att trigga den slumrande sjukdomen...

Tofslan
tors, 2017-07-13 - 21:04

Det är väl svårt att ge upp någonting som har varit med en - nästan - hela livet, en vän, kompanjon och något som man har många bra minnen med, i alla fall i början. Det är väl det som är alkoholism. Man vet att man har problem men vill/kan inte sluta. Man kanske inte vet vem man är utan alkoholen och behåller "ett" glas vin som en livlina. Typ jag då. Jag är inte beredd att sluta helt just nu även fast jag vet att jag har problem med att kontrollera det. Dessutom kan ju vissa faktiskt gå från överkonsumtion till normalkonsumtion, alltså de behöver inte sluta dricka helt.

Startanew
tors, 2017-07-13 - 21:33

Enligt mig är det beroendehjärnan som försöker lura en. Den vill att man ska försöka för att sedan misslyckas. Den vill bara att man ska bli berusad. Kan den då i steg 1 lura en att ta bara en öl och i steg 2 bara 2 öl så är det ju närmare att återgå till att supa igen.
Som du sen säger : det är ju helt idiotiskt att inte bara avstå det är vår "vanliga" hjärna som talar. Den vet bäst egentligen. Iaf för välmåendet

Bettanbettan
tors, 2017-07-13 - 23:30

Jag har funderat mycket på om det verkligen är så man tänker.. Är det veerkligen det enda glaset man så gärna försöker klamra sig fast vid? Är det inte hela förnekelsen? Eller berusningen?
Eller försöker man bevisa något?

För ärligt talat.. En som konsumerar alkohol i en normal mängd skiter blankt i om du klarar ett glas eller om du dricker alkoholfritt. En människa som inte strävar efter berusning skiter i vad du har i glaset.

Det måste ha men ens egna tankesätt att göra. Jag förstår bara inte varför det är så. Det är konstigt egentligen

Startanew
fre, 2017-07-14 - 12:40

Har jag inte :). Vet bara att alla gånger jag försökt med detta att dricka ett visst antal glas kan det fungera både 1-2 kanske så många som 10 ggr för att sedan spåra ur.
Jag är övertygad om att beroendehjärnan har makten över mig i de fallen.
Det jag läste i Rational Recovery om att man kan leka lite med beroendehjärnan hjälpte till att förstå. Tänk först att du ska dricka dig lagom berusad, sen direkt efter att du aldrig mer kommer dricka. Hur känns det?
Växla lite fram och tillbaka mellan dessa

AlkoDHyperD
fre, 2017-07-14 - 13:16

Känslominnen, kemi, gener, vanor, beteendemönster...
Visst kan man starta om på nytt. Jag har gjort det flera gånger. Tyvärr har man samma genuppsättning, samma känslominnen, förmodligen samma tendenser till beteenden som man hade tidigare. Beroende på situation och omständigheter kan ju drickandet bli något annorlunda den här gången, kanske man tänker, eller så tror man att man nu lärt sig sina fallgropar.
Men, börja i den här änden istället. Det var inte första glaset jag tog som gjorde mig till alkoholist i rent klinisk mening. (ja, jag använder det ordet) Första glaset kanske utgjorde starten. Hur? Kan bara svara för mig själv, men jag vet att jag älskade känslan. Har älskat känslan varje gång - ända tills det spårat ur igen. Vad är det som säger att jag inte kommer älska känslan nästa gång? Och om jag inte tror att jag kommer göra det, varför skulle jag då vilja dricka?
Jag vet att jag skulle tycka väldigt mycket om känslan av att dricka. Jag skulle tycka så mycket om känslan att jag inte skulle kunna motstå att göra det igen. Speciellt som det gick "bra". Det vill säga, om jag kunde dricka lagom mycket, behålla kontrollen och slippa baksmälla.
Det går alltid bra de första gångerna.
Jag skulle kunna köpa en halvflaska vodka idag och dricka hälften av den ikväll. Jag skulle inte ha svårt att spara den andra halvan. Men den skulle jag dricka dagen därpå. Även den gången skulle jag enbart få positiva upplevelser.
Därför skulle jag inte kunna vänta tills nästa gång. Jag skulle räkna dagar, timmar, planera in nästa tillfälle att dricka så där lagom mycket. Och det skulle bli oftare. Sedan skulle mängden öka. Efter några månader, eller veckor, skulle jag dricka varje dag. Och det skulle sluta som i januari. Eller, nej, det skulle förmodligen bli ännu värre, för det har det blivit de tre senaste perioderna.
Så oavsett om livssituationen eller ens egna insikter förändrats kan man trilla dit på samma sätt som man började, eller som man fortsatte, eller som de gånger man tidigare hamnat i spiralen. Tillbaka bakom ruta ett.
Och besattheten kan mycket väl väckas av ett första glas. Eftersom det oftast inte får några negativa konsekvenser.

Bettanbettan
fre, 2017-07-14 - 14:18

Tack för insikten.

Det är en konstig grej detdära..

Om du vet att det gör ont att hoppa från ett hustak, så gör man inte det.

Du vet att alkoholen gör dig ont. Varför vill vi så gärna ha den med?

En lustig tanke att leka med..

Tofslan
fre, 2017-07-14 - 15:13

"Vad är det som säger att jag inte kommer älska känslan nästa gång? Och om jag inte tror att jag kommer göra det, varför dricka?"

Spot on.

AlkoDHyperD
lör, 2017-07-15 - 07:06

Varför skulle man hoppa från ett hustak om man vet att det gör ont?
Om man älskar att flyga. Om man gillar kicken och spänningen när man faller nedåt - kicken som kommer före smällen och överskuggar smärtan eftersom kicken kom FÖRST. I nära anslutning till hoppet och därmed är språnget ut från taket förknippat med kicken - inte med smärtan när man slår i marken. Och ibland landar man ju på fötterna. Då blir belöningen ännu större. Jag flög, och kraschade inte! Om jag kunde det måste jag ju kunna det igen, eller hur?
Strävan efter det där perfekta hoppet, flygturen ner till marken och den mjuka landningen - vår strävan efter att uppleva ruset så som det var de där gångerna det var behagligt och inte ledde till ångest eller bakfylla. Om och om igen. Tills det inte ens är kul att flyga längre. Och då klättrar vi högre. Det måste ju gå att hitta den där känslan igen...
Varför hoppar folk bungyjump? Skillnaden är bara att vi hoppar utan lina.