Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Och antabus tog han bara två-tre veckor efter "incidenten" för säkerhets skull. Han påstår sig inte ens haft sug sen dess. Tydligen krävdes fyra öl för att avslöja det. Men jag är inte hans morsa!

Tofslan

Svårt att veta vad man ska säga, det gick ju så bra för er. Ni borde prata om detta imorgon, gå igenom dina krav du hade och att han gick med på dem. Hoppas inte kvällen blir helt förstörd och att han slutade dricka efter de där 4 ölen.
Kram på dig!

Bedrövadsambo

Fem öl blev det till slut. Nu är vi hemma och jag känner mig minst sagt kluven inför vad som hänt, och vad som händer nu. Tydligen krävdes det några öl för att han överhuvudtaget skulle prata med mig om sitt missbruk. Och tyvärr sa han ikväll "jag har inte problem på det sättet, på allvar liksom". Men vi pratade om det i alla fall. Och diskussionen måste fortsätta. Imorgon och/eller på söndag. Tyvärr krävdes också några öl för att han skulle visa mig någon fysisk affektion också. Vilket jag saknat enormt. Och det gör nästan mest ont. Varför krävs alkohol för det? Oerhört ledsamt och kluvna känslor. Han sover gott nu. Jag också snart hoppas jag.

Tofslan

Svårt att erkänna att han har problem just i stunden kanske, när han är lite lullig redan. Men han har ju börjat med antabus! Det tar man ju inte om man inte har problem med att avstå från alkohol. Hoppas ni får en bra konversation imorgon eller söndag. Ni måste bara på samma sida i alla fall. Jag är ingen expert men finns här om du vill prata i alla fall. Det där med att du skulle ha problem är nog absolut en försvarsmekanism, och att dra upp din pappa är lite lågt tycker jag.
Godnatt och sov gott nu!

InteMera

Oj nej! Detdär med festival blev för stor lockelse till ölen då. Lider med dig och förstår det känns jobbigt nu. Hoppas ni kan prata om det när han är nykter, kanske han då känner annorlunda själv också. Att han kanske själv upplever det som ett misslyckande och har ångest. Klart han som full tyckte han inte har några problem och att rikta pratet mot dig är nog bara ett försvar. Hoppas han inte nu bara tycker han är "botad" eftersom han kunde dricka några öl utan att bli aspackad. Även om det ju inte är därför han hålli sig nykter så länge men minnet kan bli kort, speciellt om dom just redan druckit några öl. Styrkekram till dig!

Men kanske nödvändigt och en möjlighet till nästa vända i er relation? Det kan vara så att han hållit sig nykter på s.k vita knogar och ändå lyckats hålla sig på och/eller visa sig (mestadels?) på gott humör - men festivalen blev för stor utmaning. Så som du beskrev i dina tidiga inlägg verkade hans alkoholberoende vara allvarligt och då är det en jätteutmaning att sluta. Att han började med Antabus och verkligen varit nykter alla dessa veckor kan ju tolkas som att han verkligen vill satsa på en gemensam framtid. Efter denna incident har ni en ny erfarenhet som startpunkt att prata om vad ni vill med ett gemensamt liv. Och om ni vill, båda.

När min man valde nykterhet tog det mer än ett år innan nykterheten genuint blev hans egen. Under det året var det flertal tillfällen som var starkt förknippade med alkohol som han inte ville delta i, bland annat en festival som vi ofta besökt och gillat. Fortfarande är det situationer som varit som vi inte talar om. Det känns inte som ett förnekande eller sopande under mattan. De finns och jag vet att han vet hur det har varit. Också att jag inte kan dela den erfarenheten, har inte den insikten i beroendets makt. Jag har hört honom tala om det med andra alkoholberoende, t ex när vi deltagit i konvent, och jag har respekt för att det inte hör mig till. Likaså är mina erfarenheter mina, dock har jag ju överöst honom med dem som hör missbrukstiden till då i uppbrottets tidevarv. Många insikter har jag fått efterhand när jag lärt mig mer och de viktigaste handlar om mig. Om detta har jag skrivit mycket i min tråd här i Det vidare livet.

Jag valde ju att helt sluta med alkohol, dels av respekt för honom men mest för att jag såg ingen glädje i att dricka själv. För mig är/var det roliga med alkohol det gemensamma, festligheten, och det fanns ju inte längre. Det tog faktiskt ganska länge innan vi hittade tillbaka till just det, den gemensamma upplevelsen av god mat, festlig dryck i vackra glas och känslan att nu-det-fest-samvaro men vi har hittat det igen. Duka lite fint och goda A-fria drycker. Ingen oro och klara tankar. Och klara minnen.

Vill ännu tillägga att återfall nästan hör till på vägen mot stabil nykterhet. Nu när han nyktrat till har ni en gyllene chans att ta ställning till vad ni är villiga att satsa på er relation och ett gemensamt liv. De frågetecken du haft om hans fysiska 'avstånd' och ovilja att prata fick kanske en samtalsöppning nu? Jag har djupaste respekt för de ställningstagande du gjort, jag har också vuxit upp med en alkoholiserad far och ville aldrig leva i detsamma. Det var en chock för mig att inse hur det stod till och mitt beslut att lämna var urstarkt när jag kom så långt - i det fanns också en av nycklarna till förändring.

Vill ändå förmedla ett handtag av hopp... det finns de som valt nykterhet och hittat grund för ett gemensamt liv.
Önskar er båda ärliga och konstruktiva samtal och varmt lycka till! / mt

Ge dig några rader,bedrövad sambo.
Att som du haft en nykter sambo i rätt många veckor och fått känna lugnet lägra sig lite grann.
Och nu rycks allt bara bort som i en handvändning för en festivals skull.

Som MT skriver så är ju återfall väldigt vanliga.
I mitt fall så var ju min sambo "nykter" i 1.5 år medan han i verkligheten endast var det i 6 månader.
Men någonstans valde du denna man med hans missbruksproblematik och gick in i relation ändå.

Kan du någonstans och på något sätt välja en egen väg där hans missbruk inte får ta den stora plats det tar idag?
Ett där du har en egen agenda,en egen livsplan som inte innefattas av viet och därför också behovet av hans nykterhet?

Ett där du och bara du väljer innehållet i dina dagar och han får vara en medåkande aktör.
Där du kan koppla loss hans vagn när han inte är nykter?

Dvs inte ta så stora och snabba beslut i stundens hetta.
Eller är den rätta vägen kanske att gå på det beslut du tog där och då,inte tillåta ett återfall.

Ett särboskap eller separation där han återigen får visa sin goda vilja till nykterhet och et val av dig.
Jag har egentligen inga goda råd att ge dig.

Att leva på hoppet och tro att någon ska ändra sitt beteende för relationens skull är tufft.
Både för den som väntar på "rätt" uppförande.
Också naturligtvis för den som dricker och som hela tiden får kämpa med sitt missbruk.

Jag önskar er ett ärligt och bra samtal med goda chanser till möte och samförstånd över detta tråkiga återfall.

att din sambo fick ett återfall. Men som mulletant skriver, och som du säkert läst i många trådar bland oss som utvecklat alkoholism, så är något eller några återfall mycket vanligt under vägen fram till ett nyktert liv.

Det här att din sambo "föreläste" om, "ditt destruktiva drickande", var säkert kraftigt överdrivet p.g.a. upprördhet. Och dåligt mående för att han drack igen. Men, det kan ju vara så att han, utan att ha sagt det, tycker att det varit jobbigt när du tar något vinglas samtidigt som han försöker leva nykter. Många av oss alkoholberoende har mycket svårt för alkohol i vår närhet, i synnerhet i början på nykterheten.

Sedan ska jag vara lite rakt på, och hoppas att du inte tar illa upp. Hur har du det med ditt eget drickande? Har du det under kontroll?
Många av de som utvecklar alkoholism, har under inledningen av karriären kunnat dricka normalt (vad nu det är), men sedan har det eskalerat senare under livet. Man vet ju aldrig på förhand om man har förutsättning för att utveckla ett beroende senare.
Ett alternativ skulle kunna vara att du avhåller dig från alkohol, åtminstone i närheten av din sambo, för att både stötta och underlätta för honom.
Jag tror inte att du har några problem med alkoholen. Då är det inte så svårt att avhålla sig en period. Dessutom får du då känna på en minimivariant av hur det är att avstå från alkohol för en som utvecklat alkoholism.

Jag hoppas att det här utvecklar sig till något positivt för dig. Med lite distans kan även negativa händelser ge nyttiga erfarenheter.

Kramar

Blåklocka

Hej!
Håller med " föregående talare". Jättetråkigt att ni fick ett så tråkigt avslut på er kväll. För mig kommer ett igenkännande i det att man liksom är på olika mentala platser där det enda som kretsar i bådas tanke, i hela ens medvetande är ALKOHOLEN.
Precis som du, har jag också en man som är alkoholist. Under de senaste 1,5 året har vårt liv kretsat kring detta att han dricker. Jag är på helspänn och försöker anpassa mig på ett sätt som fått mig att bli sjuk. Han å sin sida har förnekat, blivit arg, lovat bot och bättring, hållit sig helt nykter i perioder men alltid börjat dricka sådär " normalt som alla andra" och det har såklart slutat med katastrof och vi får det ännu värre i vår relation.
För ett år sedan la jag fram ett ultimatum där jag talade om att jag inte står ut med hans drickande och att jag inte kan eller vill bo med honom om han inte gör någonting åt det.
Detta har han inte brytt sig om utan tycker nu att jag är då elak och behandlar honom som skit eftersom vi nu bor separerade.
Jag trodde i början av sommaren att det skulle fungera då jag iaf skulle slippa eländet då han dricker men nu har jag bestämt mig. Det jag vill säg till dig är:
Överlåt till din man att sluta dricka eller fortsätta.
Starta ett eget liv och bry dig inte om hur jan väljer att göra med sitt.
Du har bara ett liv och du är värd sann kärlek både själslig och kroppslig. Du kan inte nöja dig med smulorna dom din man ev ger dig och bara då han är full.
Jag känner mig ju ledsen över att vår relation är på väg att dö ut, men det är ju inte upp till mig längre. Min man går ta ansvaret över ditt drickande och som det verkar så är alkoholen viktigast.
Och jag tänker inte komma på andra plats. För det blir ingenting över då alkoholen tar alla platser i en alkoholists liv.

Bedrövadsambo

Allt är bra med oss, om än lite förvirrat. Ingen av oss blev fulla igår, och ingen av oss är bakfulla idag. Vi hade ett bra prat igår, och ett bra prat idag. Vi ser fram emot dag två på festivalen. Av olika skäl ska sambon dessutom köra ikväll. Och jag vill verkligen tro att han har kontroll! Men den bilden när han kommer raglande ur bilen mitt på dagen, två timmar efter att han bedyrat att han aldrig ska dricka mer, förföljer mig dag som natt. Det var som om hans hjärna blivit kidnappad av en sluddrande utomjording. Jag vill aldrig, aldrig hamna där igen.

Bedrövadsambo

Sambon säger att han inte vill dricka hemma, och att han inte vill dricka vin utan bara öl. Vad som egentligen hände då i februari kan han inte förklara. Han bedyrar att det aldrig ska hända igen (jo, tjena). Jag ska nog bli helt nykter själv en tid. Det är inte lika kul när man inte kan dricka ihop. Och jag vet ju att jag periodvis dricker för mycket och destruktivt. I fel sällskap och av fel orsak. Och kan jag inte vara nykter en månad så har jag också problem. Och då är det bra att komma tillrätta med det innan det går för långt. På min "hemmagjorda skala" någonstans högre upp i min tråd ligger jag själv på nivån "bråkar med anhöriga om alkolintaget, tål mer och mer, dvs ökad tolerans". (Inlägg #14, nivå 2-4.) Jag har i perioder bråkat massor med ex-sambon om att jag dricker för mycket på fester tex. Blir väldigt högljudd och livlig, cyklar i diket på väg hem etc. Just nu känns dock tillfällena att festa till det ytterst begränsade. Och jag saknar det inte.

då sker en dialog och en process fortskrider. Förhoppningsvis kan det utmynna i något fungerande och bra för er båda.

Hoppas att ni får en bra andra dag på festivalen.
Vill också passa på att tacka både för att du delar med dig, och att du är så engagerad här på forumet, Bedrövadsambo.

Tofslan

...det är ju det viktigaste. Att han tror att han dricka öl nu är ju lite problematiskt. Och jag håller med Pi om två saker, dels att du kanske inte borde dricka framför honom och med honom, även om han säger att det är okej. Och dels vill jag också tacka dig för vad du gör på forumet, du ger mig alltid kloka svar och hejarop!
Kram

Bedrövadsambo

Vi hade missuppfattat tiden så vi missade bussen till festivalen. Sambon sa direkt "Det gör ingenting, jag kör". Så kvällen blev lugn på den fronten. Och trevlig ? Vet inte om vårt prat påverkade, men skönt kändes det. Det var nog inte klokt av oss välja ett sådant sammanhang, som är så väldigt förknippat med alkohol. Vi lär oss hela tiden. Riktigt aptrött är jag nu. Dels för att det är sent men också av att anspänningen släppt tror jag.

Håller med de andra om att du gör en fantastisk insats på forumet. Tycker också att du gör helt rätt som lämnar ansvaret till sambon (även om jag ser och förstår att det i princip är omöjligt).
Tänkte skriva igår att det mycket väl kan fungera som din sambo beskriver. Det funkade för mig att dricka socialt en lång period tills jag började smygdricka igen. Men då måste nivån vara väldigt reglerad tror jag - högst två glas, 1 l öl. Socialt, inget tröst/läkande drickande etc, etc. Läste dock din tråd igen från början och du beskriver en man som enligt dig är mycket lättpåverkad. Jag funderar över om han smygdrack redan då. Och ganska stora mängder. Visst kan det vara som du skriver, men just det faktum att nu pratar om att han inte ska dricka och han kommer hem apfull kan också tyda på att han dels inte var nykter när ni började prata, dels hade gömd a någonstans att dricka. Kanske t.o.m. Sprit. Funkar han lite som jag så måste drickan ta slut... så att man kan börja på ny kula. Och jag tycker mig märka att även om man är och borde vara nykter så tar man mycket sämre beslut när man faktiskt har druckit dan innan.
Jag känner mig oerhört kluven i det jag skriver. Vill ju själv tro och tycka att jag kan hantera att socialdricka. Det har aldrig varit mitt problem. Dock så började jag ju smyga igen efter en jobbig tid för ett år sedan och det går periodvis. Det är inte så mycket men om jag "får" dricka 1/2 flaska vin hemma så dricker jag kanske 1/2 i smyg också. Det blir inte varje dag men för ofta, särskilt eftersom målet egentligen är att inte smyga alls. Intalar mig själv att det inte är så farligt, det sker när barnen sover etc etc. Men jag lever helt enkelt inte som jag lär och a tar för mycket tid i mitt liv just nu igen. Jag kan helt enkelt inte ha a tillgängligt hemma. Då smyger jag. Så jag håller nog med de andra. Skippa drickat du också en period. Och håll dig sen under riskbruksnivån kanske... man tror liksom inte att man ska fastna i ett osunt drickande, men riskbruksnivån är låg och bör så vara. Och då är det högst två glas per gång som gäller. Kollade min konsumtion på nån app och veckokonsumtionen var ok, dock inte att allt slank ner samtidigt.
Jag är i din sambos sits. Jag vill att min sambo ska lita på att jag klarar av det. Kan han lita på det jag säger? Nä, tyvärr inte. Jag ljuger när jag blir påkommen, eftersom det är så pinsamt och eftersom jag inte är nykter då. Kan han lita på mina intentioner? Absolut! Och jag tror verkligen att jag återigen kan ha ett sunt förhållande till a som för två år sedan. Vet att många på missbrukarsidorna är oerhört skeptiska till det... men som sagt om man verkligen ska ha ett sunt förhållande, då är det de där nivåerna som ska hållas. Det blev lite långt detta, men jag vill ge dig en liten bild av hur det kan se ut på andra sidan. Och som sagt, just din inställning om att det är hans ansvar tycker jag mycket om. Dock tycker jag absolut inte att du ska börja acceptera att han dricker hemma hos er igen - om det inte är nåt alldeles särskilt. jag vet ju inte själv heller om jag borde lägga ner helt istället. Men just den biten tycker jag att jag kan ta ansvar för själv att fundera över. (Eftersom drickandet sker så sällan och utan att någon eg märker. Är inte full så familjen ser.) . Det är en balansakt och jag sitter inte med facit alls. Kanske sitter de andra på missbrukarsidorna med facit. De allra allra flesta halkar tillbaks igen och då djupare. Jag vill dock ännu inte inse att jag ska stänga helt. Och det vill uppenbarligen inte sambon din heller. Lycka till nu med allt!

Tycker att oärligheten vid missbruk är det värsta för förhållandet. Lögnerna underminerar hela relationen. Kan man ljuga om a-intag så kan man ljuga om annat. Jag har sagt till "sambon" att varför ljuger du om saker som är uppenbara?. Tex Nä , jag har inte druckit men vill inte köra bil?? Då sa jag till honom att "Jag bryr mig inte längre eftersom vi ska separera. Men du kan ju inte fortsätta att ljuga när sonen ska vara hos dig"...Han kommer inte till dig om du är full..Tänker på dig Bedrövad sambo och att du inte visste om din man tog antabus eller ej. Det är klart att det är hans sak att välja nykterheten, men det är eran sak att han håller sig till sanning. Hade jag varit i din mans tofflor och ville vara nykter, så hade jag varit öppnare med mina svagheter. Det är tvunget att vara ärlig när man är missbrukare och ska ha en relation. Den första lögnen följs ofta av flera...Hoppas allt blir bra för dig.. Det är du värd..

Bedrövadsambo

Vi har mycket mer att prata om jag och sambon känner jag. Jag ska börja med stt sluta dricka själv helt ett tag. Tack för att ni finns!

Lögnerna är värst, otryggheten sprider sig, ingen tillit! Så ETT problem (alkohol) skapar många andra problem! Och, åtminstone mitt ex, ljög även om annat! Dåliga saker som sägs och görs på fyllan ursäktas med alkohol! Ungefär som om alkohol är en annan person som man kan skylla saker på!

Bedrövadsambo

Lördagens fem öl verkar inte ha satt igång något mer drickande i alla fall. Jag vet inte om jag är överdrivet orolig? Men jag tänker att om man en gång varit så illa däran att man går upp mitt i natten och tömmer en vintetra "i smyg", och köper folköl som man tömmer i bilen som man sen raglar ur, asplakat, så kan man inte ens dricka fem öl utan att riskera att dricka mer. Men för min sambo verkar det som hände i jan-feb vara isolerat från allt annat, där ska han aldrig hamna igen. Det behöver jag "absolut inte oroa mig för." Vet inte om jag vågar tro på det. Blir antalet tillfällen då han vill dricka "litegrann" fler så blir det nog faktiskt tack och hej. Då blir oron för stor, då kommer den att överskugga det mesta. Då är våra riskanalyser helt i ofas, och det funkar inte.

Bedrövadsambo

Precis nu kom jag ihåg vad min psykolog sa till mig i februari direkt efter "incidenten" då jag behövde vägledning. "Du behöver bara bestämma dig. Att leva med oron för återfall, eller bryta upp." Har inte bestämt mig än.