Hej, jag och min sambo har idag varit tillsammans i 4 år. Vi träffades på en utekväll och var då båda onyktra, sen fyra dagar senare blev vi tillsammans och jag flyttade inom kort till en egen lägenhet intill honom och han flyttade då in till mig. Efter ca 8 månader tillsammans köpte vi ett hus, för vi hade en gemensam dröm om en framtid tillsammans. Men nu vet jag inte längre om jag orkar...

Min sambo har alltid haft en nära relation till alkoholen. Genom hela sin gymnasietid var fokus på att supa så det blev olika festar varje helg. Hans tidigare flickvänner har varit precis som han själv och de umgicks alltid med vänner onyktra. Hans föräldrar har också druckit en hel del genom åren, så han har väl aldrig riktigt haft någon som satt ner foten.. förrän han träffade mig.

Större delen av första året vi hade tillsammans jobbade han borta på veckorna och då skulle det tas sig någon öl varje kväll under helgen han var hemma. Då var jag fortfarande lyckligt omedveten om hans hemska sidor.. I slutet på vårt första år tillsammans började jag märka hur nonchalant och respektlös han blev mot mig. När jag skulle upp tidigt på jobb så kunde t.ex. sitta uppe till småtimmarna och spela hög musik (helt ensam) för att sen komma in och kasta sig över mig i sängen - och däcka! Han kunde även slita av mig täcket, dra i mig och skrika på mig om nätterna så jag fick aldrig sova.. ändå bestämde jag mig för att köpa hus med honom. Försöka få honom bort från den miljön han levt i, men som han sa att han inte ville ha.

Vårt andra år tillsammans började inte precis bättre. Vi hade kommit i ordning i huset och hade ingen granne tätt inpå husknuten som tur var. Jag hade då börjat påpeka hans drickande och bett honom att vara lite mindre respektlös mot mig när jag skulle jobba. Han hade då även börjat ta hem folk i tid och otid, så när jag kom hem från jobbet efter att ha jobbat dubbla skift, ja då kunde det stå okända skor i hallen och dåna musik ur högtalarna. Spritdunkar stod överallt och burkar låg slängda genom hela huset. Snusar, kapsyler och kläder låg slängda på golvet och väl inne i husets kärna sitter min sambo med värsts tänkbara sällskapet, dyngrak och påpekar högt att han tagit mina finaste plädar, dukar mm och torkat upp grogg och vin som spillts på golv och i soffa.. där tog modet slut vill jag lova!
Detta hände ett par gånger till under vårt andra år tillsammans, att jag kom hem till en svinstia (en vardag!) Och helvetet bröt loss.. det slutade i stort gräl där jag lämnade huset gråtandes. Men eftersom han har en tendens att elda i spisen när han är full å inte bry sig om varken att vattenkranar rinner eller om all elektronik är på mm, så åker jag ändå alltid hem och släcker både eld, lampor å stänger av musik mm. Han är ändå avdäckad sedan länge tillbaka...

Vi hade även ett jättegräl där han snetände, slängde ut mig i kylan mitt i vintern i endast underkläder. Han kastade ut möbler, krossade glas, slog sina nävar i väggen så han svullnade å blödde.. när jag väl tagit mig hade han däcka, men jag flydde ändå. Vågade inte vara kvar hemma mer. Därefter hittade jag honom avdäckad vid köksbordet några dagar senare då jag inte hört någonting från honom. Hans "vänner" hade levererat ett par dunkar med sprit och jag fann honom sitta med pannan i bordet i två dagar i rad, så då fick jag nog på riktig.. Jag kollade så han andades, tog kort på honom där han låg och packade en väska.. innan jag åkte hällde jag ut varenda droppe sprit jag kunde hitta och skickade bilden till honom, sen åkte jag och inväntade ett livstecken.

Och livstecken fick jag! Han var vansinnig för att jag hält ur allt, men när han såg bilden så blev han rädd.. Han grät, bad om ursäkt, gav mig presenter och sa han skulle sluta. Det var nolltolerans och han berättade det även för hela sin familj, ville ha deras stöd lika mycket som mitt.

Till en början gick det bra, han höll sig nykter i ett år ungefär. Han slutade snusa, började träna och jag fick äntligen tillbaka den nyktra mannen jag så gärna ville dela mitt liv med.. Och som jag älskade och fortfarande var väldigt kär i. Men han började dricka igen. Först folköl, sen lite starkare grejer. Whiskey har alltid varit en stor bov i det hela. En av anledningarna till att han lätt kunde snetända och bli arg. Att jag sen blev arg, ledsen och tjatade på honom gjorde bara att han drack mer, och mer.. Han skyllde allt på mig, att det var mitt fel att han drack. Att jag och mitt humör triggade igång honom, så jag fick helt enkelt skylla mig själv.

Vi har genom åren haft otaliga bråk och på toppen av det hela så blev jag svårt sjuk och blev sjukskriven 8-9 månader. Jag hade smärtor i kroppen och kunde inte gå, han fick hjälpa mig med lätta saker såsom att handla, laga mat, tvätta mm. Och något som min sambo aldrig varit särskilt duktig på är att visa känslor och bry sig om andra. Han slutade till slut bry sig om mig, lät mig bara ligga. Han drack mer och hans nolltolerans var som bortblåst. För honom betyder nolltolerans att man kan dricka bara man inte blir full. Men för mig betyder det inte en droppe.. Hans föräldrar bjöd honom också på dricka och stöttade inte nån av oss, så vi tog oss tillbaka till ruta ett igen. Jag flyttade ut i några månader för jag skulle opereras och ville inte ha någonting med honom att göra i onykter tillstånd, och då blev det bättre. Jag hälsade på, vi åt middagar tillsammans och vi mindes alla bra dagar som vi hade upplevt. Återigen skulle han försöka tänka på mig.. Men så blev det inte riktigt.

Nu när vi varit tillsammans i 4 år så dricker han sällan. Men han kan fortfarande inte känna själv när det är nog och han är oftast väldigt nonchalant och respektlös mot mig när han väl dricker. Efter alla små bråk vi haft sköter han sig nu väldigt bra. Men jag slutade dricka tidigt i vårt förhållande. Jag har känt mig skyldig till hans drickande om jag t.ex druckit ett glas vin till maten, för jag vill inte uppmuntra honom till att det är okej.. Dock händer det idag att vi kan dricka tillsammans men det är högst 3-4 cider/vinglas på en kväll, sen lägger jag ner, medan han fortsätter tills han däckar.

Mitt problem idag är att jag får sån ångest varje gång han dricker. Jag sover aldrig hemma när jag vet att han kommer komma hem onykter, jag blir alltid sur och grinig INNAN han åker iväg, eftersom han dricker väldigt mycket hemma och sen dricker minst lika mycket till när han är ut. Han rensar vårt gemensamma konto med pengar för att supa, betala hotellrum mm och själv får jag inte röra en krona för då blir han arg.
Jag mår psykiskt dåligt, tappar all kontroll och letar runt på varje social media för att se hur han sköter sig. Ofta fylleskriver han saker, hänger ut mig, snackar skit bakom min rygg och är nedvärderande mot mig när han är ut med sina vänner, och eftersom vi bor på ett ställe där "alla känner alla", så gör det mig oerhört ledsen att höra. Något som han inte bryr sig om.. även om han brukar be om förlåtelse emellanåt. Något som han också har slutat med nu.

Han säger själv att han aldrig kommer sluta dricka, och det är inte vad jag begär heller. Allt jag vill är att han ska respektera mig och vårt liv, ta det lugnt när han är ut eller komma och lägga sig bredvid istället för att sitta ensam uppe hela nätterna och dricka tills han stupar.. Men det är mig det är fel på, det är allt jag får höra. Snart vet jag varken ut eller in.
När han är nykter så kommunicerar vi bättre än vi någonsin har gjort, vi står varandra riktigt nära och allt är precis sådär härligt som jag alltid velat ha det. Vi har ännu inte barn tillsammans, men jag vill ha. Dock har han flera gånger antytt att han tycker det är okej att dricka framför barnen, för så hade han det som liten.. Men där säger jag stopp. För jag kommer aldrig kunna acceptera det. Så jag är ändå ganska glad över att det bara är vi två nu. Han har antytt att han kanske kommer ändra sig när han blir pappa, men efter allt jag varit med om under dessa år så är det ingenting jag vill tro på. Han har sårat mig så hårt att jag är alldeles förstörd nu.. Jag gråter så fort han blir frånvarande för minsta lilla, jag gråter varje gång han dricker. Jag räknar antalet öl eller glas whiskey. Jag har stenhård koll på hur mycket som försvinner ur flaskorna och hur många vinflaskor som töms de gånger han sitter uppe. Alla hans gömmor har jag koll på.. Vad är det för fel på mig?! Ibland önskar jag att jag själv kunde vara precis som han.. oftast önskar jag att jag inte fanns här alls, vill inte se eller känna mer smärta. Ångesten tar överhand.. de få svarta hålen i mitt liv kommer snart att sluka mig. Och han bara ser på, kör sitt eget race. Verkar inte alls lägga vikt på att jag mår som jag gör eller vill ha våra ljusa stunder tillsammans som en vardag.. en hälsosam vardag.. hjälp mig! Vad ska jag ta mig till?!

Kan tillägga att han till hösten kommer göra militärtjänst, flytta ut och endast vara hemma några helger emellanåt.. Han vill pröva på det yrket, något som jag hoppas ska få honom att öppna upp ögonen. Kanske kommer han inse vad han har hemma, börja tänka på en framtid att bygga vidare på. Just nu står vi still.. tror nog att jag är mer låst än honom.

Matte

Kan bara jämföra med mig själv, jag har sån energi, jag dricker för att få ut min energi, han ska absolut prova på det militära

Vad är det för fel på mig? Svar inget troligen! Man får ångest mm av att vara ihop med en alkoholist! Vill du verkligen ha barn med denne man? Han säger att han kommer ändra sig om han blir pappa! Glöm det! Kommer troligtvis bli värre! Och har ni barn tillsammans är du ännu mer bunden till honom! Gör slut, han verkar inte vara bra för dig! Du skrev långt inlägg om honom och er! Skriv om dig själv också! Inget du behöver lägga ut här kanske utan skriv för att ha för dig själv! Fundera över varför du drogs till den typen av man, varför har du tålamod och är kvar (inte alla som har nämligen), hur hade du det som barn, hur har dina tidigare killar varit (är det ett mönster)! För det är inte ditt fel att han dricker och är våldsam/elak/egoistisk men det är ditt beslut/ansvar/val att du är kvar hos honom!

Matte

När man älskar någon så är det inte så lätt att släppa taget, visst sunt förnuft säger att bara dra så snabbt det går.
Jag tror att det enda som egentligen är att prata på allvar. när ni (han) är nyktra.

Inte är det lätt! Har själv lämnat en alkoholist. Den nyktre personen älskade jag mycket men den onyktre var hemsk! Är ju därför som det blir så svårt både att leva tillsammans och att lämna! Hade många och långa samtal när han var nykter. Som var som bortblåsta när suget efter alkohol slog till! Det blir inget hälsosamt liv vare sig för den som dricker eller den som inte gör det! Men som du säger inte så lätt när man älskar.

Fridalie

Jag hoppas hans väg in i det militära ska ge honom en annan syn på livet. Han flydde från ett jobb han avskydde där han arbetade själv under en chef som höll på att köra honom i botten. Nu mellanlandar han på ett annat jobb innan hösten drar igång och han tycks redan må mycket bättre, även om han dricker ungefär som vanligt. Förhoppningsvis kan de militära ge honom något han saknat. För jag vet att där kommer han inte kunna dricka eller komma iväg och supa som han brukar hemma. Dessutom ser han fram emot att få börja träna och jobba mot ett mål han drömt om länge, så jag ser fram emot det hela.

Fridalie

I många många år hade jag haft ögonen på honom, säkert 7-8 år. Jag visste inte jättemycket om honom mer än att han varit tillsammans med två av mina vänner/skolkamrater.
När vi sedan fick kontakt klickade det till direkt. Vi var båda onyktra den kvällen men han skötte sig hur bra som helst då. Han var trevlig, flörtig och han presenterade mig sig för sina vänner. Han ville dock att jag skulle följa med hem efteråt, men jag sa nej. För jag ville inte ha sex onykter med någon sådär första gången med den personen.

Vi pratade/sågs konstant i ett par dagar därefter och det var han som blev såld på mig. Jag var även den första tjejen som han någonsin hade sex med nykter, som första gång. Han berättade själv att han tidigare hade behövt dricka innan och jag va den enda som hade sagt nej till det.
Han hade precis lämnat ett destruktivt förhållande då och jag tagit 1 år på mig att komma över ett långdistans förhållande som gått snett.

Mitt tålamod vet jag inte vart kommer ifrån. Kanske är det för att jag håller fast i den nyktra bilden av honom, minns alla våra bra dagar. Alla skratt vi delat och våra framtidsplaner vi faktiskt har tillsammans.
Han vill inte ha barn nu säger han, men säger samtidigt att det vore välkommet om han "blev överraskad" med det. Typ som att jag ska sluta ta mina p-piller bakom hans rygg, för att sedan släppa bomben att jag är gravid.. Men så tänker jag inte göra. Antingen är han med på tåget eller inte. Och jag har egentligen inte bråttom. Han ska få göra det militära först, sen får vi se vad som händer. Att lämna honom nu är otänkbart.. och jag har gett honom ultimatum, att han får välja mig eller gå. Men han säger att det inte finns något att välja på, så han väljer mig och vårt liv. Så jag är väl naiv och dum som tror det ska lösa sig med tiden..

Fridalie

Att prata allvar med honom går inte när han är nykter. Då skäms han över hur han betett sig och vill inte prata om det. Han viftar bara bort det och säger att han vet hur han blir och att han verkligen försöker bättra sig för min skull. Vilket han också gjort, till viss del.

Fridalie

Min uppväxt var bra och jag har aldrig dragits särskilt mycket till alkoholen. Det fanns en tid när jag drack en del, men det spårade aldrig ur. Jag är en sån person som blir väldigt glad och social av mig när jag dricker, men som aldrig kan bråka eller tända till på fyllan. Då går jag bara därifrån och fortsätter med mitt glada humör.
Mina tidigare relationer har varit bra och alkohol har aldrig varit ett problem i dem, kanske för att jag hade långdistans i det ena och det andra rann ut i sanden då min första pojkvän tydligen hade flera flickvänner samtidigt.

Läs lite i de andra trådarna här så att du vet vad du har att vänta dig om du skaffar barn med den här mannen.
Du beskriver en man som blir både elak och våldsam när han dricker, du beskrivet en man som uttrycker att han kommer att fortsätta att dricka, du beskriver en man som skyller sitt drickande på dig, en man som beter sig oerhört respektlöst. Ja, han har uttryckt att "du är den enda som..,,", Du hade spanat på honom i några år... Men handen på hjärtat, det måste vara du som är "kapet" för inte är det han. Du har redan nu ett medberoende beteende. Orkar du verkligen ha det så. Orkar du hoppas? Orkar du skaffa barn med den där du beskriver? Då har du hela ansvaret även för barnen när han dricker. Han kommer inte att sluta. Barnen växer dessutom upp. Vill du ha tonåringar med en sådan människa? En krutdurk om de inte är livrädda för honom från början.
Du beskriver en alkoholist och det är en progressiv sjukdom. Han har inte fattat ens att han är sjuk. Du är värd nåt bätttre. Fundera över vilken typ av man du vill ha barn med istället. Det blir lite annat som är viktigt då.

Fridalie

Det är svårt att ta sig ur och lämna, för den bild jag har i mitt huvud om en bättre framtid har gnagt sig fast. Jag har så lätt för att "nöja" mig med det här.. att jag till och med övervägt att aldrig få egna barn. Inte så länge jag är i ett förhållande med den här mannen iaf. Känns svårt att lämna, för jag går sönder vid bara tanken på hur ont jag gör honom då. Jag försöker intala mig att jag kan ändra på honom, få honom ur eländet.. Men innerst inne så vet jag att det är upp till honom själv. Det är min ångest som är värst.. När jag börjar koka inombords, när gråten biter sig fast i halsen och det gör så ont i bröstet att jag skulle behöva världens raseriutbrott för att lätta på allt. Men jag håller det inom mig, jämt.. ska läsa vidare i andra trådar och se. Rädd för att få höra sånt jag redan vet, men inte vågar ta tag i.

Ja, du ska veta att jag förstår dig. Har också haft problem att avsluta för att man gör andra illa, men... jag är säkert dubbelt så gammal som du och då, efter mycket harvande hit och dit har insikten infunnit sig... Vikten av att sätta sig själv i första rummet. Men det vore bra om du inte väntade lika länge som jag med att komma till insikt. Du lever i ett förhållande där du mår dåligt. Du behöver bygga upp dig själv och det är svårt när man lever som du gör. Kanske Al-anon kan ge dig lite stöd? Känner så med dig! Kramar

Fridalie

Den här hösten får avgöra, vad som kommer att hända med oss. Mitt mål när han kommer börja inom det militära är att försöka skapa mig ett eget liv vid sidan av honom. Jag vill bli självständig så pass att jag vågar klara mig själv och våga vara mer social utan honom. Det känns just nu som att det är den vägen jag behöver ta, försöka kontrollera mitt eget liv och inte hans. Hålla mig sysselsatt med saker som får mig att känna mig glad och lycklig. Skulle vi gå isär faller huset på mig eftersom han ändå säger att han vill flytta härifrån medan jag vill stanna kvar. Förhoppningsvis får jag en lugn höst/vinter/vår där jag kan jobba med mig själv, försöka bearbeta lite ångest. Även om det kommer va det jobbigaste.. Tack för det ni säger. Känns skönt att ha funnit några att prata med, som vet vad man går igenom. Kram

Bedrövadsambo

När man skriver tvingas man sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Som en självterapi. Att dessutom få input från andra är ovärderligt!