Hej, jag och min sambo har idag varit tillsammans i 4 år. Vi träffades på en utekväll och var då båda onyktra, sen fyra dagar senare blev vi tillsammans och jag flyttade inom kort till en egen lägenhet intill honom och han flyttade då in till mig. Efter ca 8 månader tillsammans köpte vi ett hus, för vi hade en gemensam dröm om en framtid tillsammans. Men nu vet jag inte längre om jag orkar...
Min sambo har alltid haft en nära relation till alkoholen. Genom hela sin gymnasietid var fokus på att supa så det blev olika festar varje helg. Hans tidigare flickvänner har varit precis som han själv och de umgicks alltid med vänner onyktra. Hans föräldrar har också druckit en hel del genom åren, så han har väl aldrig riktigt haft någon som satt ner foten.. förrän han träffade mig.
Större delen av första året vi hade tillsammans jobbade han borta på veckorna och då skulle det tas sig någon öl varje kväll under helgen han var hemma. Då var jag fortfarande lyckligt omedveten om hans hemska sidor.. I slutet på vårt första år tillsammans började jag märka hur nonchalant och respektlös han blev mot mig. När jag skulle upp tidigt på jobb så kunde t.ex. sitta uppe till småtimmarna och spela hög musik (helt ensam) för att sen komma in och kasta sig över mig i sängen - och däcka! Han kunde även slita av mig täcket, dra i mig och skrika på mig om nätterna så jag fick aldrig sova.. ändå bestämde jag mig för att köpa hus med honom. Försöka få honom bort från den miljön han levt i, men som han sa att han inte ville ha.
Vårt andra år tillsammans började inte precis bättre. Vi hade kommit i ordning i huset och hade ingen granne tätt inpå husknuten som tur var. Jag hade då börjat påpeka hans drickande och bett honom att vara lite mindre respektlös mot mig när jag skulle jobba. Han hade då även börjat ta hem folk i tid och otid, så när jag kom hem från jobbet efter att ha jobbat dubbla skift, ja då kunde det stå okända skor i hallen och dåna musik ur högtalarna. Spritdunkar stod överallt och burkar låg slängda genom hela huset. Snusar, kapsyler och kläder låg slängda på golvet och väl inne i husets kärna sitter min sambo med värsts tänkbara sällskapet, dyngrak och påpekar högt att han tagit mina finaste plädar, dukar mm och torkat upp grogg och vin som spillts på golv och i soffa.. där tog modet slut vill jag lova!
Detta hände ett par gånger till under vårt andra år tillsammans, att jag kom hem till en svinstia (en vardag!) Och helvetet bröt loss.. det slutade i stort gräl där jag lämnade huset gråtandes. Men eftersom han har en tendens att elda i spisen när han är full å inte bry sig om varken att vattenkranar rinner eller om all elektronik är på mm, så åker jag ändå alltid hem och släcker både eld, lampor å stänger av musik mm. Han är ändå avdäckad sedan länge tillbaka...
Vi hade även ett jättegräl där han snetände, slängde ut mig i kylan mitt i vintern i endast underkläder. Han kastade ut möbler, krossade glas, slog sina nävar i väggen så han svullnade å blödde.. när jag väl tagit mig hade han däcka, men jag flydde ändå. Vågade inte vara kvar hemma mer. Därefter hittade jag honom avdäckad vid köksbordet några dagar senare då jag inte hört någonting från honom. Hans "vänner" hade levererat ett par dunkar med sprit och jag fann honom sitta med pannan i bordet i två dagar i rad, så då fick jag nog på riktig.. Jag kollade så han andades, tog kort på honom där han låg och packade en väska.. innan jag åkte hällde jag ut varenda droppe sprit jag kunde hitta och skickade bilden till honom, sen åkte jag och inväntade ett livstecken.
Och livstecken fick jag! Han var vansinnig för att jag hält ur allt, men när han såg bilden så blev han rädd.. Han grät, bad om ursäkt, gav mig presenter och sa han skulle sluta. Det var nolltolerans och han berättade det även för hela sin familj, ville ha deras stöd lika mycket som mitt.
Till en början gick det bra, han höll sig nykter i ett år ungefär. Han slutade snusa, började träna och jag fick äntligen tillbaka den nyktra mannen jag så gärna ville dela mitt liv med.. Och som jag älskade och fortfarande var väldigt kär i. Men han började dricka igen. Först folköl, sen lite starkare grejer. Whiskey har alltid varit en stor bov i det hela. En av anledningarna till att han lätt kunde snetända och bli arg. Att jag sen blev arg, ledsen och tjatade på honom gjorde bara att han drack mer, och mer.. Han skyllde allt på mig, att det var mitt fel att han drack. Att jag och mitt humör triggade igång honom, så jag fick helt enkelt skylla mig själv.
Vi har genom åren haft otaliga bråk och på toppen av det hela så blev jag svårt sjuk och blev sjukskriven 8-9 månader. Jag hade smärtor i kroppen och kunde inte gå, han fick hjälpa mig med lätta saker såsom att handla, laga mat, tvätta mm. Och något som min sambo aldrig varit särskilt duktig på är att visa känslor och bry sig om andra. Han slutade till slut bry sig om mig, lät mig bara ligga. Han drack mer och hans nolltolerans var som bortblåst. För honom betyder nolltolerans att man kan dricka bara man inte blir full. Men för mig betyder det inte en droppe.. Hans föräldrar bjöd honom också på dricka och stöttade inte nån av oss, så vi tog oss tillbaka till ruta ett igen. Jag flyttade ut i några månader för jag skulle opereras och ville inte ha någonting med honom att göra i onykter tillstånd, och då blev det bättre. Jag hälsade på, vi åt middagar tillsammans och vi mindes alla bra dagar som vi hade upplevt. Återigen skulle han försöka tänka på mig.. Men så blev det inte riktigt.
Nu när vi varit tillsammans i 4 år så dricker han sällan. Men han kan fortfarande inte känna själv när det är nog och han är oftast väldigt nonchalant och respektlös mot mig när han väl dricker. Efter alla små bråk vi haft sköter han sig nu väldigt bra. Men jag slutade dricka tidigt i vårt förhållande. Jag har känt mig skyldig till hans drickande om jag t.ex druckit ett glas vin till maten, för jag vill inte uppmuntra honom till att det är okej.. Dock händer det idag att vi kan dricka tillsammans men det är högst 3-4 cider/vinglas på en kväll, sen lägger jag ner, medan han fortsätter tills han däckar.
Mitt problem idag är att jag får sån ångest varje gång han dricker. Jag sover aldrig hemma när jag vet att han kommer komma hem onykter, jag blir alltid sur och grinig INNAN han åker iväg, eftersom han dricker väldigt mycket hemma och sen dricker minst lika mycket till när han är ut. Han rensar vårt gemensamma konto med pengar för att supa, betala hotellrum mm och själv får jag inte röra en krona för då blir han arg.
Jag mår psykiskt dåligt, tappar all kontroll och letar runt på varje social media för att se hur han sköter sig. Ofta fylleskriver han saker, hänger ut mig, snackar skit bakom min rygg och är nedvärderande mot mig när han är ut med sina vänner, och eftersom vi bor på ett ställe där "alla känner alla", så gör det mig oerhört ledsen att höra. Något som han inte bryr sig om.. även om han brukar be om förlåtelse emellanåt. Något som han också har slutat med nu.
Han säger själv att han aldrig kommer sluta dricka, och det är inte vad jag begär heller. Allt jag vill är att han ska respektera mig och vårt liv, ta det lugnt när han är ut eller komma och lägga sig bredvid istället för att sitta ensam uppe hela nätterna och dricka tills han stupar.. Men det är mig det är fel på, det är allt jag får höra. Snart vet jag varken ut eller in.
När han är nykter så kommunicerar vi bättre än vi någonsin har gjort, vi står varandra riktigt nära och allt är precis sådär härligt som jag alltid velat ha det. Vi har ännu inte barn tillsammans, men jag vill ha. Dock har han flera gånger antytt att han tycker det är okej att dricka framför barnen, för så hade han det som liten.. Men där säger jag stopp. För jag kommer aldrig kunna acceptera det. Så jag är ändå ganska glad över att det bara är vi två nu. Han har antytt att han kanske kommer ändra sig när han blir pappa, men efter allt jag varit med om under dessa år så är det ingenting jag vill tro på. Han har sårat mig så hårt att jag är alldeles förstörd nu.. Jag gråter så fort han blir frånvarande för minsta lilla, jag gråter varje gång han dricker. Jag räknar antalet öl eller glas whiskey. Jag har stenhård koll på hur mycket som försvinner ur flaskorna och hur många vinflaskor som töms de gånger han sitter uppe. Alla hans gömmor har jag koll på.. Vad är det för fel på mig?! Ibland önskar jag att jag själv kunde vara precis som han.. oftast önskar jag att jag inte fanns här alls, vill inte se eller känna mer smärta. Ångesten tar överhand.. de få svarta hålen i mitt liv kommer snart att sluka mig. Och han bara ser på, kör sitt eget race. Verkar inte alls lägga vikt på att jag mår som jag gör eller vill ha våra ljusa stunder tillsammans som en vardag.. en hälsosam vardag.. hjälp mig! Vad ska jag ta mig till?!
Kan tillägga att han till hösten kommer göra militärtjänst, flytta ut och endast vara hemma några helger emellanåt.. Han vill pröva på det yrket, något som jag hoppas ska få honom att öppna upp ögonen. Kanske kommer han inse vad han har hemma, börja tänka på en framtid att bygga vidare på. Just nu står vi still.. tror nog att jag är mer låst än honom.