Vet inte riktigt var jag ska börja min historia. Jag och min numera frånskilda man träffades när vi båda var väldigt unga, jag 16 och han 17. Jag förstod ganska snart att hans pappa inte kunde hantera alkohol. Min blivande man drack på den tiden inte värre än jämnåriga kompisar och gillade inte att hans far drack och bar sig illa åt. Jag kunde därför aldrig föreställa mig att han själv skulle hamna i samma sits. För 15 år sedan förändrades dock allt när min man började arbeta iväg i veckorna har kommit fram i efterhand att han drack i stort sett varje kväll. Vår dotter var då tre år.
Under en period drack han flera gånger i veckan och försvann hemifrån för att komma hem i taxi på morgonkvisten eller med polisbil som hände vid nåt tillfälle. Ibland kom han inte hem alls. Efter några månader skärpte han dock till sig och det var lugnt ett tag. 2003 föddes vår son och allt var frid och fröjd fram till hösten 2004. Därefter har det varit upp och ner hela tiden men när han väl började dricka fanns det inget stopp. Hade alltid en klump i magen, speciellt på fredagarna. Alla arbetskamrater såg fram emot helgen men jag var ständigt orolig då man aldrig visste vad som väntade en.

Ja, det kan vara svårt att veta hur man ska börja sin historia, men nu har du börjat! Starkt av dig att räcka ut handen och låta oss ta del av dina erfarenheter! Många kan nog också känna igen den känslan att bli orolig när helgen börjar närma sig. Jag puffar upp din tråd lite, ibland tar det lite tid innan trådarna kommer igång. Hoppas du har tålamod.
Hur mår du nu? Hur ser din livssituation ut i dagsläget?

Varma hälsningar!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har också varit ihop med en alkoholist! Kan dela mina känslor "när allt är över": tomhet, luften går ur en, tvivel på om man gjorde rätt, man känner sig lurad på nåt sätt, investerat så mycket och kammade noll känns det som! Men också ett lugnt, skönt och tryggt liv, sig själv kan man lita på :-) Vet inte hur det är för dig men kanske finns det sidor hos din exman som du saknar mycket och som du var tvungen att välja bort? Så är det för mig! Det är när man tänker på det man tvivlar på sitt beslut! Är det länge sen ni delade på er? Gick det lugnt och städat till? Hur mår era barn? Berätta gärna mer! Tycker du verkar ledsen, är du det?