Hej!
Jag är 37 år och gift med min man. Vi har tillsammans 2 barn, 4 och 5 år och hans äldre barn från ett tidigare förhållande på 10 och 12 år. Jag är medberoende ganska rejält. Har varit det ända sen vi träffades då jag börja upptäcka hans problematik. Jag som kan dricka med måtta medan han i perioder dricker dag efter dag. Jag har fått höra efter årens gång att det är mitt fel att han dricker från honom, vilket han i nyktert tillstånd ändrar på. Ja jag vet att det är inte mitt fel. Han har betätt sig på ett aggressivt sätt vissa gånger i fyllan vilket man då har blivit rädd, även barnen har blivit rädda för honom. Han har aldrig slagits. Han har många gånger druckit och bara somnat. Jag har många gånger hittat flaskor som legat gömda. I allt detta ser jag att barnen inte mår bra och jag mår inte heller bra. Enligt hans ex. hade han problem tidigare. Inte lika mycket då som nu.
Jag som tidigare har haft ett ganska socialt liv har det inte längre. Jag kan inte gå ut och umgås med vänner, då skulle jag bara känna oro för barnen och tänka på om han drack eller inte. Någon gång vill man ju känna att man ska kunna ha trevligt med vänner utan att känna oro. Han skickar också många sms när jag väl går ut med te.x. kollegor, vänner. Ibland har han undrat varför jag inte jag svarar honom. Ett tecken på att vilja ha kontroll förstås.
Mina anhöriga har stöttat mig och även honom till en början. Men när det har blivit fall efter fall under 7 års tid, har stöttandet från honom bleknat. Även nu när han äntligen har tagit tag och sökt hjälp. Men droppen är nog nådd nu från mina anhörigas sida och troligtvis min sida också.
Jag var på min systers bröllopsfest nu senast i juli då polisen ringde mig och sa att min man hade ringt in själv till dem, då han sätt clowner, demoner, någon som tagit 10 åringen i familjen. Jag fick ta taxi hem, som tur var att inget hänt barnen. De två äldsta barnen var hos deras mamma.
Enligt Polisen var min man berusad vilket jag förstod. Han skrek på mig från polisbilen där han satt. Efter denna händelse har jag inte bott tillsammans med min man. Men som medberoende och fru blev jag såklart orolig för honom, så någon dag efter detta fick jag och grannen med honom till nykterhetsenheten där han själv sedan valde att stanna kvar på beroendeenheten. Där blev han utskriven efter 7 dagar. Han försöker nu med hjälp från soc och psykologiska enheten få den hjälp han behöver utifrån den ångest, oro depression som han är inne i. Enligt honom är det där alkoholproblemet sitter.
Jag själv sitter i den sitts där jag själv inte vet hur jag själv ska gå vidare. Mina närmaste tycker att det är självklart att jag ska gå ifrån honom. Anhöriga på min mans sida inser att det är nu han har kommit till insikt med sitt problem och söker hjälp och vill det. Jag själv anser att jag inte vill vara med om detta elände något mer. Jag vill kunna må bra. Men tvekar hit och dit på att gå tillbaka till honom. Går jag tillbaka mår mina närmaste skit. Går jag tillbaka mår min man och hans närmaste bäst. Jag sitter i skiten. Tänker först och främst på våra två gemensamma barn. Hur mår jag och dom bäst?
Någon som varit med om när ens anhöriga påverkar ens beslut? Eller har några andra kloka ord hur jag bör tänka. Vill klargöra att han för några år sedan gick ett 12stegs program. Var då nykter i 9 månader men hamnade i skiten ändå.