Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

MCR

Det är dubbla känslor.

Jag har ju känt mig så stark sedan jag gick anhörigbehandlingen.
Stark och trygg i att om jag gör annorlunda - så kommer jag att må annorlunda.
För om man fortsätter att göra som man alltid har gjort kommer man att må på samma sätt.
Det har jag förstått. Och jag har förändrat så mycket.

Nu har det varit lätt att inte göra samma som förut. För vi har inte varit nära varandra.

Men nu krymper avståndet. Och han kommer att vara en del av mitt igen. På ett nytt sätt.

Jag är rädd att jag kommer att flytta gränser igen.
Göra saker på bekostnaden av mig.
För att barnen ska få det bra.
För att han ska få det bra.

Att jag kommer att göra saker just för att livet ska bli enklare för honom.

Jag vet att han fortfarande inte har någonstans att bo här.
Det finns ingen adress när han flyttar.

Och jag ska vara stark i att han inte ska bo här.
Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till hans umgänge med barnen.
För jag vill ju att de ska kunna ses.
Men om han inte har någon bostad, måste de ju ses här.

Och då måste jag vara iväg när de ses, eller så är vi alla här.

Det där kommer att tära på mig. Det vet jag.

Jag vill vara stark. Men det är så fruktansvärt svårt att veta vad som är det rätta att göra.

Och hans tystnad berodde precis som jag anade på att han har/haft en period.

Han såg fruktansvärd ut när vi pratade på telefonen i dag.

Min son märkte det också.
För trots att de nu inte hade pratat på nästan en och en halv vecka,
ville han knappt prata.

Han hade bara telefonen på avstånd och lekte i stället för sig själv.

Ja. Han kommer att påverka mig på ett nytt sätt igen.

De måste inte ses hos dig även om han inte har nånstans att bo. Förstår att det blir kluvet, eftersom du vill att han ska träffa barnen, men det kan vara bra att sätta en gräns - han kommer inte in hos dig. Han får hitta på saker så att de kan ses. Du måste verkligen inte sköta det åt honom. Även om det blir på bekostnad av hans relation med barnen. Han måste ta ansvar för det själv. Han har gjort det genom att söka en utbildning så att han kommer nära dem (och kanske dig). Han kan lösa resten själv också om han måste, men om du börjar ta ansvar och möjliggöra så är du snart där igen. Var försiktig.

är det för dig! När man har barn ihop kan man ju inte bara tänka vad som blir bra för en själv! Och ibland är det så svårt att bedöma vad som ÄR bäst för ens barn! Kanske bättre att era barn inte träffar honom om han är så under isen?! Bara han inte försöker "skaffa" sitt boende hos dig! Ens medlidande och empati gör att det är svårt att stå på sig ibland tycker jag! Mitt hjärta blöder för mitt ex ibland! Han försätter sig i dåliga situationer och blir så ledsen när han har nyktrat till och hatar sig själv! Du verkar stark och veta vad du vill! Ha högt prio på vad som är bäst för dig så blir det automatiskt bra för barnen!

MCR

Tack för kloka ord!
Verkligen!

Jag har packat om väskorna och landat vid Medelhavet tillsammans med mina barn och mina föräldrar.

Och ja, jag ska behålla fokus på det som jag vet att jag mår bra av. Även om det kommer bli svårare.

MCR

Jag tror att ni såg något från början.

Något som jag tidigt försökte dölja. Förminska. Gömma undan.

Och det skrämde er.

Men jag lugnade.
Skrattade. Pratade om annat.
Om planer.
Framtid.
Skimrande drömmar.

Så inträffade några händelser.
De blev svåra att dölja.
Men vi var unga.
Och jag, kloka, rådiga jag, jag skyddade.
Döljde.
Förminskade.
Gömde undan.

Och er rädsla minskade.

Och så flyttade vi.
Långt bort från era blickar.
Och frågor.

Och lögnen blev lättare att leva.
Men trots det.
Döljde.
Förminskade.
Gömde undan.
För er oro fanns där.

Och mycket gick ju så bra!
Men oron följde er. År efter år.
Det vet jag.

På slutet slutade ni sova.
Oron tog över helt.
Och maktlösheten.

Berättelsens värsta slut spelades upp bakom era ögonlock så fort ni stängde dem.

Och jag fortsatte att dölja.
Förminska.
Gömma undan.
För jag ville skydda er från oro.

Ni förstod mer än jag någonsin kunde ana. Och mina lögner åt upp er.

Tack för ni finns kvar vid min sida!
Älskade mamma och pappa!

din mor och far får möjligheten att läsa dina inlägg! Va stolta de måste vara över dig! Hoppas ni får en helt underbar semester!

Heleena

Ha en härlig semester! Jag ska åka med min son till hans pappa imorgon. Han är nu nykter och ska åka iväg på behandlingshem långt bort i 3 månader. Så jag gick med på att de skulle få träffas innan, men jag ska vara med. Förstår dina funderingar ang. barnen till fullo. Men se till att njuta av semestern, känn dig stark och stolt över de förändringar du gjort!

MCR

Tack!

Jag kramar mamma och pappa och tackar för allt stöd och allt de gjort och gör för mig. Men att låta dem läsa skrämmer mig. Det blir för avklätt och naket. Men kanske senare. När jag själv blivit mer bekväm med mina egna ord. Fortfarande försöker jag göra dem till mina och förlika mig med dem.

Heleena.
Gick mötet bra? Jag hoppas så att ditt ex är mottaglig för behandling! Och att livet kommer bli enklare för dig och barnet.

Jag säger samma sak till dig - var stark och stolt över det du gjort och acceptera att man inte kan förändra det som har varit.

MCR

Att göra sig ensam.

Det går ganska fort.

Att sluta höra av sig till andra.

Att sluta svara när det ringer.

Att sluta svara när det plingar till i telefonen.

Det går fort.

Andra förväntar sig fort att det är så du kommer att göra.

Att sluta skratta med andra människor.

Att sluta möta andras blickar.

Att gömma sitt jag.

Det går fort.

Du förväntar dig fort att det är så du kommer att göra.

Och det är svårt att göra annorlunda.

Men för att må annorlunda måste vi göra annorlunda.

Gör vi som vi under en lång tid gjort kommer vi må precis som vi under en lång tid gjort.

Det kan gå fort att göra sig mindre ensam!

MCR

Vi kan välja vilka människor vi väljer att möta.
Länge har jag inte velat mötas alls.

Jag lyfter inte blicken och ser
alla de
människor som kommer i min väg
människor som redan finns i min närhet
människor som skulle kunna få ruska om mig
Hålla i mig
Hålla om mig
En stund
En tid
Ett liv

Här möts vi. Du. Du. Du. Du. Och jag.
Och vi möts.
Vi lyfter blicken.
Öppnar våra ögon.
Öron.
Sinnen.
Hjärtan.

Jag ger en liten bit av mig
och jag får allt av dig.

Dig som jag nu har valt att möta.
Och som möter mig.

Jag skrev den här under min anhörigbehandling. Det var verkligen en omvälvande upplevelse. Att få möta andra och dela med sig och bli bemött med förståelse. Min resa har fortsatt här. Jag fortsätter att dela och jag känner hur jag blir tryggare i att möta världen runt omkring mig också. Mina yttre och inre murar har rivits och jag känner mig nyfiken på båda mig själv och andra. Ibland skrämmer det mig. Men mest av allt känns det levande!

Heleena

Mötet gick bra och mitt ex är på behandling nu. Hoppas innerligt att han är mottaglig vilket han borde vara då det är mycket som står på spel.

MCR

Tack! Fina ord gör mig glad!

Jag hoppas så mycket att han kommer att ta emot behandlingen. För er allas skull.

Jag hoppas även att du kommer bli erbjuden någon anhörigvecka eller liknande. För det är givande. Vi behöver också få insikter. Och hjälp.

Kramar!

MCR

Jag förstår att det inte var mig det var fel på.

Att du inte förmådde att hålla dina löften hade ingenting med mig att göra.

Jag älskade inte för lite.
Det gjorde heller inte du.
Men kärlek var inte tillräckligt.

Nu förstår jag det.

Sjukdomen gjorde dig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Vi blev så fruktansvärt sjuka.

Nu är jag är så glad att även jag tog emot hjälp.
För vi följer samma mönster du och jag. Och medan du självmedicinerar dig själv utplånade jag mig själv på andra sätt för att döva.

Och det tog all min kraft.

Det var upp till mig om det skulle bli någon förändring.

Du överlever utan mig.
De flesta gör det.

Jag vet det nu.

Och jag ska inte bara överleva.
Jag ska leva!

MCR

Framför mig ser jag:

Ögon som svartnar.

Blod som pumpar.

Muskler som dras ihop.

En stark kropp som ibland erbjuder en trygg famn förbereder sig för strid.

Just nu finns ingen trygghet här. Bara skräck.

Jag tar emot förnedringen.
Mitt i ansiktet

Jag känner loskan träffa mitt ansikte. Den kletar i mina ögon och jag känner den rinna nedför min kind.

Du slog inte ofta.

Men du förnedrade mig så djupt.

Jag förlorade så mycket av min självrespekt. Så mycket av mig själv.

När vardagen börjar ska jag lära mig att dela den med dig igen.

På ett nytt sätt.

MCR

"Ronja", sa Birk. "Förstår du att vi är så fria att man kan gapskratta åt det"?

"Ja, och det här är vårt rike" sa Ronja. "Ingen kan ta det ifrån oss eller driva bort oss".

Ur Ronja Rövardotter

MCR

En sommar går så fort

Innan den tog sin början skrämde den mig.

Sommaren. Ledigheten. Ensamheten.

Så många timmar som skulle fyllas.

Av mig. Med mig.

Inget jobb. Inget att prestera.

Tomma dagar i kalendern.

Försöka att bara vara.

Inte fly in i något annat.

Känna efter.

Hitta ett jag.

Jag visste att den skulle komma nu.

Magsjukan av känslor.

Men jag visste inte vilka proportioner den skulle komma att ha.

Inte att jag skulle dras av utdragna förvärkar och sammandragningar.

Att förlösningen skulle pågå så länge.

Men jag var fylld till bredden nu.

Nu tog jag mig tid.

Och det har gjort så ont.

Och jag är så trött nu.

Hur ska jag klara vardagen nu?

Jag är fortfarande inte klar.

Eftervärkarna skälver fortfarande i min kropp.

Nu är det vardagen som skrämmer mig.

InteMera

Det kommer att gå bra, vardagen! Det värsta är nog över, du har släppt ut allt det onda, sjuka. Det försvinner sakta som det dammoln som uppstår när man piskar en matta. Håll andan lite till så är luften snart klar igen, ondskedammet har upplösts till intet och där står du sen kvar med solen i ansiktet ?❤️