Hej alla där ute !

Först och främst vill jag tacka er för att ni tar er tid och läser igenom detta & eventuellt kommer med idéer på hur vi kan gå vidare från denna dystra period.
(Är super desperat!)

Min far var en riktig pärla i min uppväxt.. enda tills min mor gick bort (år 2000), då fick han seriösa alkoholproblem.
Det senaste året har han lurat döden 2 gånger, ibland dricker han så mycket att han tappar medvetandet och någon hittar honom.. timmar, dagar.. senare med en skrämmande låg puls.

För en vecka sen hittade min moster honom hemma i hans säng, hela sängen var blöt. Han hade svettats så otroligt mycket att han var helt slutkörd.
Hon förde honom direkt till sjukhuset och läkaren sa att det var tur att du hittade honom idag, för imorgon skulle det ha varit försent.

Han är vår enda förälder vi har kvar, har provat med så mycket olika metoder, rehab och antabus, inget tycks fungera, så det känns helt hopplöst!
Hur mycket jag än ogillar honom för vad han har gjort mot sig själv och min bror & mig så tycker jag fortfarande om honom & bryr mig om honom, han e ju trots allt vår far!

Min bror ha gett upp hoppet, han känner att det finns ingen annan lösning än att han själv verkligen måste inse problemet och söka hjälp på allvar.
Jag är däremot rädd att det inte kommer att hända i tid och vi kommer förlora honom för gott, vilket jag inte vet om jag kan leva med, att vi bara gav upp. Känner mig så hjälplös och har verkligen ingen aning vad man ska göra!!

Jag ger det max 6 månader till, han börjar supa mer & mer aggressivt.
Om inte någon gör något inom kort så kommer jag bli utan föräldrar och det värsta är att jag vet inte ens hur jag ska hjälpa honom!!!

Hej
Jag känner igen mig i din fars situation. 2005 miste jag min fru och min alkoholism förvärrades. Men problemet hade jag skaffat mig långt tidigare men min frus död var en ypperlig ursäkt för att dricka. Sorgen var djup också varför jag behövde bedövningsmedlet mer än tidigare. Jag ville nog stundtals supa ihjäl mig. Kvicknade dock till efter något år och började återigen min kamp mot alkoholen. En kamp som jag fortfarande för med varierande framgång. Jag vet ju inte hur din far känner sig men ett vet jag och det är att det bara är han och ingen annan än han som kan göra honom nykter.
Vill han inte så kan ingen annan göra något mer än att finnas till. Svårt men tyvärr nog den bistra sanningen.
Jag tror av vad du skriver att du gör vad som är möjligt. Det är viktigt att du finns och att han vet det men gå inte med på att han dricker. Fråga honom om han vill leva.
Där finns dock en möjlighet som kan vara värd att överväga och det är att din far kan tvångsintas enligt lagen om vård för missbrukare. LVM. Kontakta i så fall de sociala myndigheterna i din kommun. Bedömer myndigheterna att faran för din fars liv är så överhängande som du beskriver så kan de använda den lagstiftningen. Då kommer din far att inledningsvis tas in för sluten vård mot sin vilja. Jag känner enstaka exempel där en sådan åtgärd varit lyckosam.
Du kanske undrar vem jag är som vågar ge så handfasta råd. Jag är alkoholist sedan tonåren och är nu 73 år. Har för det mesta varit det man betecknar som periodsupare. Du kan läsa om mig i min tråd.
vänligen
Ikaros

Hej igen.
Jag har tänkt litet mer på din fars situation och vad du kan göra. En väg som är värd att prova är att be en nykter alkoholist tala med din far. Vi alkoholister lyssnar ofta mer på andra alkoholister och dessutom har ju de kunskaper som inte går att få på annat sätt än genom egna upplevelser. Om du bor på en ort där det finns en AA-grupp ta kontakt med den. De brukar ha telefontider.
Skriv gärna till mig om du har fler frågor. Och läs här på nätet.
Kom dock ihåg att du inte har någon skuld om det värsta skulle hända din far.
vänligen
Ikaros

AlkoAlkoAlko

Uppskattar verkligen den tid du tog att skriva dessa inlägg Ikaros, Det gav mig en tankeställare!
Jag tror att en AA-grupp kan vara relevant, han kan nog behöva höra från folk som varit alkoholister och hur de tog sig ur sitt beroende. Precis som du säger så känns det som att han skulle lyssna mer på folk som har varit i samma skor som honom. Jag ska ringa runt lite och kolla vad man kan göra åt saken.

Jag kommer aldrig ta skulden på mig om det värsta skulle hända, men jag vill då i den stunden känna att jag gjorde verkligen allt jag kunde för att få honom på rätt bana igen.

Tack igen Ikaros!