Vi är pensionärer, inga särskilda bekymmer med barn och barnbarn. Ekonomin är hyfsad, allt borde kunna vara helt OK, men min man dricker dagligen minst 3-4-5 små burkar starköl, med början på morgonen på sängkanten, därtill kommer några folköl. Tomma ölburkar kan man hitta överallt. En eller annan (undangömd) 1/2 flaska gin/whisky per vecka slinker också ner + 3-4 flaskor vin till helgen vilka delas med mig. Han letar gärna efter tillfällen att fira ngt särskilt, vilket innebär att vi delar en extra flaska bubbel. Bib har vi slutat att köpa för länge sedan, på min inrådan. Ingen öppnad flaska kan sparas halvdrucken.
Alltså ingen jättekonsumtion men daglig. Utan tvekan har han ett sug, som är viktigare än allt annat. Den ständiga ölkonsumtionen märks knappast, men han är okoncentrerad och ganska glömsk och blir märkbart påverkad när starkare alkohol läggs till. Han har "trampat i klaveret" vid några viktiga familjesammankomster och åkt fast för rattonykterhet (dagen efter) vid ett tillfälle, men fick behålla körkortet. De vuxna barnen är medvetna om situationen och avstår från att skicka barnbarnen ensamma till oss, medan jag gärna ställer upp som barnvakt hemma hos dem.
Hans dryckesvanor är inget problem för honom - han behöver dricka "för att göra livet mera uthärdligt". Han har vissa medicinska problem och äter både Waran och antidepressiv medicin.
För mig är det dock ett allt större problem. Jag blir galen på smygdrickandet och samtidigt jätteledsen för att han kan ljuga mig rakt upp i ansiktet. Det är ganska löjligt att försöka sopa detta under mattan, när han vet att jag vet. Nu är det ca 10 år sedan jag upptäckte hans tilltagande alkoholbehov. Jag har försökt att tala om hur jag upplever detta - utan att skuldbelägga honom. Alkoholberoende ser jag som en sjukdom som kan drabba vem som helst. Jag har bett honom söka hjälp. Han vet att jag själv har sökt samtalshjälp flera gånger, men inte lyckats hitta någon som kunnat hjälpa mig. Numera studsar jag högt varje gång jag hör en ölburk öppnas någonstans i huset och öldoftande pussar gör mig illamående. Det är så svårt att se hur han förgubbas och hur hans värld krymper till TV, sport och alkohol. Jag brukar vara en ganska glad, optimistisk och energisk person, men känner mig numera mest ledsen och nedstämd.
Hur skall jag bete mig??