av Ullacarin

Vi är pensionärer, inga särskilda bekymmer med barn och barnbarn. Ekonomin är hyfsad, allt borde kunna vara helt OK, men min man dricker dagligen minst 3-4-5 små burkar starköl, med början på morgonen på sängkanten, därtill kommer några folköl. Tomma ölburkar kan man hitta överallt. En eller annan (undangömd) 1/2 flaska gin/whisky per vecka slinker också ner + 3-4 flaskor vin till helgen vilka delas med mig. Han letar gärna efter tillfällen att fira ngt särskilt, vilket innebär att vi delar en extra flaska bubbel. Bib har vi slutat att köpa för länge sedan, på min inrådan. Ingen öppnad flaska kan sparas halvdrucken.
Alltså ingen jättekonsumtion men daglig. Utan tvekan har han ett sug, som är viktigare än allt annat. Den ständiga ölkonsumtionen märks knappast, men han är okoncentrerad och ganska glömsk och blir märkbart påverkad när starkare alkohol läggs till. Han har "trampat i klaveret" vid några viktiga familjesammankomster och åkt fast för rattonykterhet (dagen efter) vid ett tillfälle, men fick behålla körkortet. De vuxna barnen är medvetna om situationen och avstår från att skicka barnbarnen ensamma till oss, medan jag gärna ställer upp som barnvakt hemma hos dem.
Hans dryckesvanor är inget problem för honom - han behöver dricka "för att göra livet mera uthärdligt". Han har vissa medicinska problem och äter både Waran och antidepressiv medicin.

För mig är det dock ett allt större problem. Jag blir galen på smygdrickandet och samtidigt jätteledsen för att han kan ljuga mig rakt upp i ansiktet. Det är ganska löjligt att försöka sopa detta under mattan, när han vet att jag vet. Nu är det ca 10 år sedan jag upptäckte hans tilltagande alkoholbehov. Jag har försökt att tala om hur jag upplever detta - utan att skuldbelägga honom. Alkoholberoende ser jag som en sjukdom som kan drabba vem som helst. Jag har bett honom söka hjälp. Han vet att jag själv har sökt samtalshjälp flera gånger, men inte lyckats hitta någon som kunnat hjälpa mig. Numera studsar jag högt varje gång jag hör en ölburk öppnas någonstans i huset och öldoftande pussar gör mig illamående. Det är så svårt att se hur han förgubbas och hur hans värld krymper till TV, sport och alkohol. Jag brukar vara en ganska glad, optimistisk och energisk person, men känner mig numera mest ledsen och nedstämd.
Hur skall jag bete mig??

mulletant
tors, 2017-08-10 - 05:36

Om du visste hur väl jag känner igen mig i din berättelse! Dock, för vår del- eller för min del ska jag säga blev jag (kanske) medveten om problematiken lite tidigare än du. Ungefär fem år kämpade jag för att få honom att förstå. Under tiden eskalerade drickandet och problememen. Slutligen gick jag, efter oändligt många hot. Det vände hela situationen. Om du vill kan du läsa i min tråd i Det vidare livet, den heter Mitt nya år - som nu har blivit fem helnyktra och snart sju sen vändpunkten.
Du har gjort kloka val och redan talat med honom på ett bra sätt. Fortsätt tala klarspråk så som du beskriver att du gör!
Fortsätt också läsa och skriva här, det kan vara till ovärderlig hjälp och nytta för dig - för det är dig och ditt liv det handlar om! Det är ditt liv du har att ta ansvar för och det enda du faktiskt har i din makt att förändra. Att skriva här och sätta ord på sin situation är ett stort och viktigt stegi rätt riktning! Gå också gärna på Alanonmöten! Allt gott / mt

Bedrövadsambo
tors, 2017-08-10 - 06:58

Jag tror att väldigt många känner igen sig, och att du kommer känna detsamma när du läser andras trådar. Hur jobbigt det än är så är klarspråk enda sättet. Många alkoholberoende klarar endast att hålla masken uppe pga att omgivningen mörkar och låtsas som ingenting. Prata klarspråk med era barn också, och nära vänner. Ni kan inte tvinga honom att sluta, han måste vilja själv. Men vägen till det beslutet kräver att man pratar om "elefanten i rummet". Är det helt dödfött - flytta!

Nordäng67
lör, 2017-08-12 - 17:24

att du själv sökt samtalshjälp utan att bli hjälp. Mår du kanske dåligt pga din mans beroende? Inte konstigt i så fall om du inte har blivit hjälpt. Problemet kvarstår ju, inget som försvinner med samtalshjälp för din del. Han skulle säkert ha nytta av det, precis som du skriver. Svårt när man är pensionär också, inget jobb att ta ansvar för. Bra att du inte blundar för problemet. Tycker du ska lägga mycket tid på att ta hand om dig själv, göra saker som du är road och intresserad av. Vänd fokus till dig själv och fundera över vad som skulle göra dig glad och tillfreds. Saker som du helt kan styra över själv då såklart! Gå en kurs, göra en resa? För självklart skulle du bli glad och tillfreds om han slutade dricka. DET kan du dock inte styra över! Läs berättelser här på forumet så förstår du vidden av för hög alkoholkonsumtion! Finns mycket hjälp och stöd för dig att hämta här! Många är vi som sitter i samma båt som du! Grundproblemet är detsamma: vi har en nära anhörig som dricker för mycket och det påverkar oss väldigt negativt! Själv har jag en före detta särbo som är alkoholist, avslutade till sist förhållandet eftersom det förändrade mig och gjorde mig kraftlös och nedstämd. Välkommen hit och fortsätt läsa och skriva!

Ullacarin
sön, 2017-08-13 - 01:47

Tack för kommentarer! Ja, det är till viss hjälp att läsa andras berättelser. Det är verkligen lätt att känna igen sig. Jag har insett att jag inte kan påverka hans beslut att fortsätta det dagliga drickandet. Jag tänker också som Nordäng67, det är bättre att satsa på saker jag själv vill göra. Men jag sörjer över att jag inte kan ta hit mina barnbarn. Våra två barn vägrar att låta sina respektive barn vara hos oss ensamma, om inte de själva är med. När de växte upp hade deras pappa inga (?) märkbara problem, men de senare åren har han vid flera tillfällen druckit för mycket vid familjesammankomster. Så onödigt!!! Jag försöker därför besöka dem så ofta det är möjligt, men det är svårt att passa ihop alla scheman tidsmässigt.

Carina
ons, 2017-08-16 - 07:08

Och välkommen hit till forumet! Vad bra att du hittar stöd här genom att läsa och skriva. Du verkar redan ha hittat en inspiration till att fokusera mera på vad du själv vill göra, super!

Det gör ont i mitt hjärta att läsa att alkoholen har orsakat så att ditt umgänge med barnbarnen har begränsats. Ditt livsutrymme blir mindre pga av alkoholen trots att det inte är du som dricker.
Samtidigt är det väldigt klokt av era barn att skydda sina barn från alkoholens konsekvenser. Du skriver att du försöker besöka dem men att det är svårt att passa ihop alla scheman. Jag funderar på om detta är något du kan ta upp med dina barn och ni kan försöka komma på fler idéer som skulle göra att du får träffa barnbarnen? (Naturligtvis utan din man för att respektera barnens beslut om att inte barnbarnen ska drabbas av alkoholkonsumtionen).

Kanske kan detta gå hand i hand med din målsättning att satsa på saker som du själv vill göra? För att spetsa till frågan ännu mera: Hur skulle du göra om du var singel, och kunde bestämma helt själv över din tid och plats?

Varma hälsningar och hoppas att du kan hitta din livskvalitet, trots hans drickande.
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

Dionysa
ons, 2017-08-16 - 08:42

...undrar hur mannen skulle reagera om han konfronterades indirekt genom att t.ex. se hur resonemanget om honom förlöper! Kanske... skulle det vara en ögonöppnare, kanske skull det få honom att nyktra... till!

Ullacarin
lör, 2017-08-19 - 01:10

Även om jag försökt få honom att förstå hur jag känner och upplever vår situation, verkar det inte som om han tar det till sig.
Inget av barnen har heller direkt till honom sagt att de inte vill lämna sina barn (2,4,11 och 13 år) till oss. Det har bara pratat med mig. Den äldste tillbringade alltid en vecka hos oss varje sommar när han var 3 - 8 år. Även hans lillebror har varit här själv några gånger som liten, men när min man inte kunde lova att vara nykter under barnbarnens besök, vill inte heller jag att de ska komma hit. Barnen samarbetar med mig, så jag kan besöka dem regelbundet, men jag missar det roliga att få ha hand om de små på egen hand - utan föräldrar.
Det finns försvårande faktorer som att han medicinerar för nedstämdhet/depression sedan många år samt har två andra medicinska diagnoser som försämrar livskvaliteten ganska märkbart.

Elisabet
lör, 2017-08-19 - 12:51

Hej,
Du och jag är i samma situation.
Jag hittar gömda flaskor och då tömmer han ut innehållet, om dom inte redan är tomma.
Har insett att han inte vill ändra sitt liv och försöker hitta meningsfulla saker att göra utan honom.
Hunden som vi har har gjort att jag har fått nya kompisar, går på kurs på Senioruniversitetet, handarbetar, besöker barn och barnbarn, läser mycket.
Nu är han också bypass opererad i februari, äter många mediciner, är vaken på nätterna, äter otroligt lite, har ångest, sover fram till eftermiddagen, äter frukost vid 2-3 tiden.
Ja, finns mycket att irritera sig över.
Har du möjlighet att göra något som intresserar dig ?

Ullacarin
sön, 2017-08-20 - 00:50

Ibland inser jag att jag måste förstå att livet kan vara så tungt att alkoholen tycks vara enda ljuspunkten, men ofta tar irritationen över. Jo, jag gör saker på egen hand, går på konserter, jobbar ideellt, läser, handarbetar och gläder mig mycket åt träffar med barnbarnen 30 mil bort. Jag har också ffg varit på en utlandsresa tillsammans med en väninna. Vår hund fick vi ta bort för några månader sedan - och då fick vi mindre anledning att gå ut och spontanträffa grannarna. Mannen har blivit allt mera sjukdomsorienterad, det är begränsande, men ändå förståeligt. Alkoholsuget, smygdrickandet och lögnerna begriper jag mig däremot inte på.

Elisabet
sön, 2017-08-20 - 11:21

Ensam i soffan fastän han sitter bredvid, berusad och gnäller på allt och alla som visar sig i tv rutan.
Ensam när han sover ut på morgonen.
Ensam på promenaderna eftersom han inte orkar.
Ensam efter middag hos vänner då jag alltid kör och får hjälpa honom in och till sängen.
Ensam med disken efter middag hemma eftersom han måste vila en liten stund.

Lyra
sön, 2017-08-20 - 16:04

du behöver inte vara ensam!
Ensam i tvåsamhet är värre och mer ensamt en ensam på riktigt.

Jag har också varit ensam. Jag var ensam i 8 år.
Sen berättade jag.
För mina vänner. För mina föräldrar. För "min" alkoholist.

I början gick jag med träffar i Al-Anon, Det kan jag verkligen rekommendera. Att bara få lyssna på andra. Att den ensamma känslan liksom rinner av.
När jag berättade på jobbet visade det sig att 5/10 jag berättade för hade en nära anhörig som också hade problem.

Du är inte ensam! Det är uppskattas finnas ca 300.000 alkoholmissbrukare i Sverige. Om alla har minst 3 anhöriga som bryr sig om och blir påverkade så är det en miljon människor som också mår som du. Var tionde person!

Du är inte ensam! Men ingen pratar om det öppet! Det måste bli ändring på det!

Lästips: Släpp kontrollen - vinn friheten! av Carina Bång.
Carinas blogg är också väldigt bra.

Se djävulsdansen, program i 3 delar (tror jag) på SVT.

Gå till Al-anon, om du har möjlighet.

Det tar tid att göra sig fri från gamla beteenden. Det gäller även om som står bredvid! För mig har det tagit 8 år att vakna. Sedan ytterligare 3 år att ta mig ur djävulsdansen med min man. Mitt val var att lämna. Det har jag sörjt! Jag sörjer vår familj. Men han kan aldrig bli det jag vill och det är dags att gå vidare. Att vara modig på riktigt.

Sinnesrobönen i sin helhet:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.