av liv

Jag har spolat tillbaka livet några år och har insett hur mycket jag förändrats att leva med en alkoholist? alla vet ju här hur vi medberonde har ett litet helvete.
Jag tänker att många av er tycker om era alkoholister när dom är nyktra? Men jag känner att känslor som jag haft börjar raderas mer och mer, visst har vi det bättre när han är nykter. Men jag upplever att vi har mer kompisrelation då. Det har sårats och hänt för mycket. Jag längtar till en kärleksfull relation när jag kan känna tillit trygghet igen...snart så

Nordäng67
sön, 2017-08-13 - 21:05

Går inte att leva två liv med "två män"! Man vill ha EN man som det går att lita på! Jag och mitt ex (alkoholist) kanske inte hade kompisrelation när han var nykter utan upplevde det mer som berg och dalbana! Passionerat kände jag i början! Men man vill komma till trygghetsfasen vilket inte hände! Tilliten infann sig inte!

Annher01
mån, 2017-08-14 - 06:30

Nä det är just problemet inom äktenskapet pågår djävulsdansen å även omgivning senare tid mår dåligt som sjutton/han har varit "nykter i två år" men tryggheten känns inte på riktigt som förut/saknar också harmoni som förut/ handlar det bara om honom allting känns det som det känns sim om han inte vill ta på sej skulden att det faktiskt inte är jag som är orsaken till hans alkoholism han bar ju upp problemet 20 år före mej vi har vart ihop i elva år/funderar ihjäl mej emmellanåt gör man rätt som stannar/jag tycker ju om att tex ta ett glas vin till maten men avstår helt i år för hans bästa/ otrygg/ fastän trygg i mej själv ändå?Kul att höra er andra?

Lyra
mån, 2017-08-14 - 07:10

Jag känner mest avsky för "min" alkoholist. Har sedan länge övergett tanken att slutar han bara dricka blur allt bra. Alkoholismen är ett symptom på något annat, ett större problem som han även utan alkohol, har. Han har sååååå svårt för känslor och bara trycker undan allt.

När det gäller att lita på honom är det svåraste. Jag har så många gånger börjat om. Varje svek är en tagg i själen. Och efter ett par tre riktigt stora hade det tagit mig kanske ett år att börja lita på honom helt och fullt igen. Förtroende förtjänar man ju.

Och där är det grundläggande problemet i varför jag tror att det är så svårt att komma tillbaka till kärleken. Att lita på någon kräver att man känner sig trygg med att personer gör det son utlovas.

"Min" alkoholist misslyckas med sina löften regelbundet. Allt ifrån vi ska hitta på något roligt på söndag till att han inte ska dricka ensam med barnen.

För min del så plussas numera tiden för upprättat förtroende på varje sviket löfte. Som en liten tagg som kilar sig in mellan oss. Det vi var är inte ens i närheten av det vi är.
Jag klarar inte att bli sviken mer och har avskärmat mig.

Trygghet tar tid. I vår relation är den grusad och vi har delat på oss. Var tillslut hans initiativ. Allt har varit väldigt "vuxet" och enkelt och sunt, men nu när vi väl flyttat har han tyvärr gått in i dimman.

Vi får se hur det går.

lizzbet
mån, 2017-08-14 - 08:35

Så bra skrivet, känner igen mig så mycket.

Har också blivit så sviken och tappat tilliten för alla, inte bara han. Kommer troligen aldrig mer att gå in i en relation igen. Har min underbara lilla hund, en trofast liten varelse som älskar mig 24/7, och som inte känner till dessa komplicerade "spel" vi människor ägnar oss åt. Blir så sorgsen när jag tänker på alla oss som hamnat i detta läget... Önskar att världen såg annorlunda ut, att inga missbruk, rädslor, krig, svält, fattigdom osv inte fanns. Men nu är det ju inte så, och det är väl bara att stå ut :(

liv
mån, 2017-08-14 - 17:14

Han har alltid haft svårt att prata , går bara undan. Hur sjutton gör man? Det är ju inget som blir bättre av att undvika prata med varandra. Det han inte förstår att ju mer han undviker att prata desto värre känner jag att det blir. Det handlar kanske om att han inte förstår hur vi jag och mina barn lidit, och dolt för alla hur vi haft det. Känner samma sak som Lyra, att det är svårt att komma tillbaka till kärleken tilliten mm. Lyra , känns det bättre nu? att leva utan alkoholisten?

Nordäng67
tis, 2017-08-15 - 16:42

barn som jag älskar "i nöd och lust"! Aldrig mer kommer jag slösa energi på någon annan människa som tär och tar! Det tar av energin som jag helsr av allt lägger på mina fina söner som jag alltid kan lita på och som alltid ska kunna lita på mig! Äkta kärlek!

Lyra
sön, 2017-08-20 - 15:53

Det är blandade känslor i att leva utan honom.
Det är bara 6 veckor sen vi flyttade isär och vi bor 2 km emellan varandra. Den här veckan började vi med varannan vecka med barnen. Det är hans vecka nu. Det har varit själsligt och känslomässigt kaos runt sista delen av flytten eftersom han haft en stor period. Han har äntligen sökt hjälp.

Det som är den största skillnaden för mig är att jag känner att jag är min egen igen. Jag behöver inte ta med mig barnen och flytta från huset när han har sina perioder. Det känns otäckt att inte kunna styra iallt. Att inte kunna lösa saker, men ändå skönt.

Jag har varit så stark i 10 års tid och utkämpat ett slag som inte var mitt att kämpa i. Jag skulle fortfarande ge honom stöd och hjälp om han bad mig att rätt orsaker. Vill han sluta dricka så skulle jag hjälpa honom ordna med det. Men mest för att jag tycker att våra barn förtjänar att ha en närvarande pappa.

3 gånger under denna tid sedan vi flyttade har jag bett honom om hjälp att lösa saker. 2 av gångerna har han inte ens hört av sig och inte kommit när vi avtalat det pga att han druckit istället så det känns som om han fortsätter att svika. Skillnaden är att jag inte längre känner mig lika sviken och insett att jag egentligen bör lösa saker och ting själv istället. Jag kan inte lita på att han gör det han säger. Tyvärr.

Jag är såååå glad över min och barnens egna lägenhet. Att ha en fristad. Där jag sätter mina egna regler.