Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Nu har sambon börjat jobba igen, och han höll sig nykter hela semestern. Inte jag dock. Första två veckorna var jag helnykter, men när jag började jobba igen återföll jag i vanan fredag-lördags-vin. Förvisso inte mkt och väldigt stillsamt, blir inte bakfull alls. Och begränsat till fredag-lördag. Sambon verkar okej med det, och jag låter det vara så tills vidare. Men allt har ändå tagit en ny vändning. Min sambo har fått nytt jobb och ska därför flytta. Vi blir särbo igen, eller som han uttrycker det "vi får två hem". Jag vet inte vad jag ska tänka, tycka eller tro just nu. Jag är tveksam till att det kommer att hålla mellan oss, och då får det bli så. Det finns en mening med allt, och vi var kanske inte menade att "åldras ihop". Jag vet ju att han vantrivts på det jobb han fick här i min hemstad, och jobbet är oerhört viktigt. Om man vantrivs ska man inte stanna kvar. Han har fått ett kanonjobb och det är "bara" ca 15 mil dit. Det funkar inte att pendla dagligen, men veckopendla funkar förstås utmärkt. Men jag uppskattar ju verkligen vardagen vi har ihop! Så jag känner mig lite sviken faktiskt. Lite ödets ironi kanske. Och jag kan inte låta bli att tänka att eget hem på annan ort kanske ger honom möjlighet att börja dricka igen. Jag vill inte tänka så, men hur skulle jag kunna låta bli? Idag ringde jag hem fem-sex gg i rad, och blev kopplad till telefonsvarare. Direkt tänkte jag "har han..." Till slut ringde han upp. Mobilen var på laddning i ett annat rum så han hade inte hört den. Ska misstänksamheten någonsin släppa? Den som lever får se.

Bedrövadsambo

På grund av att jag har barn med särskilda behov kan jag inte flytta med honom, även om jag hade velat. Det finns inte i boken ens. Dottern måste ha båda sina föräldrar i samma kommun, och hon måste ha föräldrar som kan umgås och samarbeta. Det vet min sambo, och det respekterar han. Men särboskap kan förstås funka. Ett tag. Jag har dock stort behov av vila, och lör-sön vill jag göra så lite som möjligt. Inte vara på resande fot, det fixar jag inte i längden. Det första året var vi särbo, och det funkade. Men det hade inte funkat längre än ett år, för min del. Jag känner ett par där mannen veckopendlat i 18 år. 30 mil enkel resa. Han kommer hem varje torsdagkväll och reser igen söndagkväll eller tidig måndagmorgon. Skulle jag aldrig fixat! Och min sambo har ett jobb som kräver att han jobbar varannan helg, och jag jobbar alltid mån-fre. Suck.

InteMera

Oj nej Bedrövadsambo! Det var en oväntad vändning! Hoppas du hittar nåt sätt att hantera besvikelsen och att ni på nåt sätt får det att funka ändå. Om det är det du ändå vill i längden. Att flytta när man har barn kan vara svårt, med barn med specialbehov kan det vara nästintill omöjligt, så jag förstår du inte själv vill flytta med. Och som du skulle även jag nog tänkt tanken att han ordnar tid och rum
för att kunna dricka igen, kanske inte avsiktligt men lockelsen kan säkert bli större ensam hemma 15 mil bort från den som nykterheten hållits för.

Stor kram till dig!

Bedrövadsambo

Jag är bortrest några dagar, ons-lör. Igår och idag har min sambo inte varit särskilt tillgänglig. Nu ikväll har han inte varit aktiv på FB/messenger på 14 tim. I vanliga fall går det sällan mer än en timme. Och det är ju jag som är bortrest och "upptagen" med annat. Direkt tänker jag "han har druckit". Så övertygad känner jag mig att det inte kan vara annat än sant. Så det är verkligen lika bra att han flyttar på fredag, och det lär inte hålla mellan oss. Jag litar inte på honom ett dugg. Jag får nog bara vara tacksam att jag kom lindrigt undan. Aldrig mer man i mitt hem.

Bedrövadsambo

Det enda jag tänker just nu är tack och lov att jag endast lämnat min hund i hans vård och inte min yngsta dotter. Och tänk om jag har helt fel? Men magkänslan har sällan fel. Morgondagen får ge besked. Förhoppningsvis. Å andra sidan är ett särboskap omöjligt om jag inte litar på honom. Och det gör jag inte. Och det måste jag berätta för honom.

har sällan fel. Så är det. Vägen till stabil nykterhet verkar vara lång för de flesta. Och ja, du måste berätta för honom. Så klok du är Bedrövadsambo!
Tröstekram och allt gott / mt

Det är så svårt att göra det rätta,rent praktiskt när känslorna säger åt en att hålla kvar.
Men du verkar redig och klar med din vilja och ambitionerna med ditt liv.
För dig är det en viktig förutsättning att leva i ett nyktert sambo eller särboskap.

Du jiddrar inte med dig själv i nuläget och har redan accepterat ett återfall.
Jag håller tummarna att det blir bra för dig.

Bedrövadsambo

Det första jag hittar när jag kommer hem är en plastkasse med fem starköl liggande på skostället i hallen. Tomma givetvis. Ingen sambo hemma än. Fortsättning följer.

Bedrövadsambo

Sambon kom hem för en timme sedan. Sa direkt "jag är inte nykter, jag har sovit i bilen". Han har alltså sjukskrivit sig idag för att dricka. Givetvis skällde jag på honom en stund och sedan sa jag "sjukskriv dig resten av veckan och innan kl 16 imorgon ska du och dina saker vara härifrån." Han börjar nytt jobb på fredag, på sin hemort, men jag står inte ut en dag till. Knappt jag överlever natten känner jag. När han försökte ta på mig urskuldande sa jag iskallt "låt bli". Nu sover han. Och jag sover på soffan i natt. Så jävla arg, ledsen och besviken! Ringde min bästa kompis, som är den enda som vet allt om detta, bara för att få prata. Hon erbjöd sig att hämta mig och hunden nu direkt, men det behövs inte. Jag är inte rädd för honom, han är bara ynklig och patetisk. Och jag är hundra procent övertygad i mitt beslut. Han ska flytta imorgon! Det är mitt hem och mitt liv. Jag bestämmer över det. Imorgon kl 16 kommer min dotter hit. Jag får bara säga "N har fått nytt jobb i Y, så han har flyttat". Hon har en utvecklingsstörning och lever i nuet, men hon kommer över det. Hon älskar N, men hon kommer över det. Till slut. Och jag också.

Bedrövadsambo

Jag åkte hem tidigare från min resa för att tillbringa lördagkvällen och hela söndagen med sambon, med tanke på att han börjat nytt jobb på annan ort på fredag. Och här sitter jag. Ensam framför tv:n.

Bedrövadsambo

Jag frågade om han hade tagit om hunden. Han svarade "självklart" och jag svarade "knappast självklart eftersom du inte ens tagit hand om dig själv". Fy fan vad galet arg jag är på honom! Ja, det är en sjukdom. Men just nu känns min tolerans minimal. Orden min psykolog sa i mars ringer i öronen "antingen bryter du upp, eller så lever du med oron för återfall". Hon sa också att jag inte behövde bestämma mig direkt utan avvakta. Men nu har jag bestämt mig. Imorgon måste han flytta.

Bedrövadsambo

Han behövde bara göra en enda sak: Hålla sig nykter. Sjukdomen alkoholism är verkligen skoningslös. Det enda han säger när jag frågar VARFÖR är "Det blev för mycket" och "Jag vet inte". Vi får prata mer imorgon när han är nykter.

Bedrövadsambo

Sambon springer in och ut helt rastlöst ur sovrummet. Jag sitter helt iskall framför tv:n, säger ingenting. En vända skulle han "ut i bilen och sova". Sannolikt finns det alkohol kvar där. Kom tillbaka efter en kort stund "inte så lätt om man inte har nycklarna". Vet inte var han gjort av dem, men hade jag sett dem hade jag gömt dem. Men det har jag inte gjort. Han sa "du kan behålla sängen, jag har köpt en ny". Precis som jag vill behålla hans dubbelsäng? Never! Jag bär upp min 120-säng ur förrådet igen. Tills dess sover jag på soffan.

När jag läste dina senaste inlägg fick jag ont i magen...Det där att känna på sig vad som väntar. Du får vara glad att du är så stark..Du har stöttat många på forumet, jättefint..Nu är din situation turbulent..Det ordnar sig..Stor kram och bra energier skickar jag till dig❤

MCR

Jag känner så med dig!

All ilska och frustration!

Sjukdomen är verkligen skoningslös.

Jag är glad att du är så stark i ditt beslut - att du tar tillbaka makten över ditt liv!

Jag peppar dig allt jag kan! För du är värd allt gott!

Bedrövadsambo

Som dotter till en alkoholist, och som ensambarn, tänkte jag tidigt "bara jag blir vuxen så jag får klara mig själv". Lite ödets ironi att min pappas missbruk har rustat mig för den här kampen. Jag får nog bara vara tacksam att jag kom lindrigt undan. Det är MIN lägenhet, vi har inga gemensamma barn, lån, hus etc, och jag har god ekonomi och ett bra skyddsnät. Jag kommer ur det här, och ilskan mattas av med tiden. Just nu skiter jag fullständigt i hur det går för sambon, men det förändras nog snart eftersom jag har mkt empati och stort hjärta. Men just nu är ilska den dominerande känslan.

MCR

" ja, det är absolut sunt att känna ilska. Var riktigt jävla svinförbannad så mycket du orkar!"

Så, sa du till mig. Och det var skönt att du bekräftade mig i min känsla.

Nu tycker jag du ska vara just det! För ilska är en kraftfull känsla.

Bedrövadsambo

Jag ska fortsätta vara skitförbannad tills han och hans saker lämnat min bostad. Sen kan jag gråta i min ensamhet.