av Bedrövadsambo

Ni som vill kan läsa min tråd "Att inse fakta" under "Forum för anhöriga". Korta versionen är att min sambo sen jan fick ett ultimatum i början mars "bli nykter eller flytta". Nu har han tagit ett rejält återfall. Jag har sagt åt honom att han måste flytta imorgon. Jag är uppväxt med alkoholiserad pappa, jag tolererar inte det i vuxen ålder alls. Han fick sin chans, tog den, och sumpade den. Det är MIN lägenhet och MITT liv, och MITT beslut. Men är jag för hård mot honom? Just nu sover han bara.

Ellan
lör, 2017-08-26 - 22:41

Jag tycker inte att du är för hård. Du står upp för dig och ditt. Denna sjukdom går inte att "tramsa" med. Insikten, acceptansen och villigheten till en hållbar förändring behöver komma från djupet inom oss som har den. Vi blir inte nyktra bara för att vi önskar det och vi får inte bara ett återfall. Det krävs mycket av alla inblandade och alla måste ta ansvar för sin del. Vi kan aldrig skylla vårt drickande på något eller någon. Förklaringar finns det alltid men jag tror det till grunden handlar om att tillfriskna för sin egen skull oavsett om du är en beroende eller en medberoende. Du har satt en gräns för din egen skull och den var dessutom uttalad.
Stor kram
Ellan❤️

miss lyckad
lör, 2017-08-26 - 23:43

Det smarta är ju att det finns en väg för er att bli tillsammans igen. Men att särbon i såfall visar att han vill hålla sig nykter.Du bestämmer t.ex att han måste vara nykter en viss tid och naturligtvis vilja det själv..Jag har en känsla av att han varit nykter för din skull? Det hjälper inte honom i längden. Vad vet han om beroende? Vet han varför han dricker? Varför vill han ev vara nykter? Du fattar bedrövad sambo vart jag vill komma va? Det är ju som all terapi och livsstilsförändring...Svaren måste komma från personen själv...Kram på dig, och hoppas du kan sova inatt...

Bedrövadsambo
lör, 2017-08-26 - 23:55

Men den resan får han göra på egen hand. För sin egen skull. Sen kan han ringa mig ?

Surkärring
sön, 2017-08-27 - 07:26

Du är stark och jag tror att din sambo måste sluta för sin skull inte för din.
Du försvinner ju inte du vill bara inte ha fylla i ditt hem. Det är inte så kobstigt. Det finns en punkt för varje människa där nog är nog och det finns så mycket hjälp att få för den som vill ta emot det.
Japp jag är iskall på den fronten och ja nog verkar det cyniskt men vi har ett liv och det ska vi ta vara på.
Styrkekramar till dig och allt gott till din snart ex-sambo.

SkåneTösen
sön, 2017-08-27 - 13:19

Som du skriver ditt liv och det är du som bestämmer. Vill du inte leva med honom så ska du inte göra det. Ha inte dåligt samvete.
Lätt att säga såklart, förstår att det är jättejobbigt. Men du har inget ansvar för honom och kan inte påverka vilka beslut han fattar.

Bedrövadsambo
sön, 2017-08-27 - 20:45

Stort tack för att ni stöttar mig i detta svåra beslut. Han flyttade kl 8.30 i morse. Tog det nödvändigaste, hämtar resten när han fått tag på en egen bostad. Han fick också lämna sin nyckel. Idag har ilskan dragit sig tillbaka lite och gett plats för sorg och saknad. Och oro. Hur mår han och var håller han hus? Men jag är fortfarande för arg för att fråga honom.

Morgondag
sön, 2017-08-27 - 23:40

Bra att du var/är tydlig och att du gör handling av dina ord. Förstår ändå att det är mycket känslor, MEN du gör rätt!

Manda
sön, 2017-08-27 - 23:58

Jag håller med i ovanstående inlägg. Det är hans beslut, du var inte för hård. Din sambo måste se till att göra en hållbar förändring för sin egen skull. Men det är alltid jobbigt med separationer oavsett vad de beror på. Styrkekram

Bedrövadsambo
mån, 2017-08-28 - 20:58

Idag är ilskan nästan helt borta, och jag känner mest en otrolig sorg och saknad. Jag har efter en natts halvdan sömn valt att anpassa den "officiella sanningen" av hänsyn till N. Ytterst få vet varför han fick flytta pronto. Jag hänvisar istället till det nya jobbet som han har fått på sin gamla hemort, och att jag inte vill ha ett distansförhållande. Been there, done that. Jag orkar inte med det i längden, att vara på "resande fot" och att allt ska vara så perfekt de få dagar man träffas. Jag tror inte att det kommer hålla helt enkelt, och då bryter jag hellre nu direkt. Och det är ju sant, men det är ju inte huvudorsaken givetvis. Jag skyddar honom helt enkelt. Jag blir liksom "boven" i den här splittringen. Känns sådär minst sagt, men det känns samtidigt som den sista kärleksgåva jag kan ge honom. Då slipper hans minne "förmörkas" i deras ögon. Det gör ju varken till eller från för min del, och jag vet ju vad som hänt. Och hur stor sorg och saknad jag än känner så vet jag att jag har tagit rätt beslut.

Bedrövadsambo
mån, 2017-08-28 - 21:01

Att jag idag hittade en halv burk med antabus här hemma gjorde mig dock jävligt arg. Igen. Han slutade med antabus efter några veckor för "han behövde inte det". Istället för att åka till bolaget i fredags kunde han ha tagit en antabus! Nä, han har inte sjukdomsinsikt än.