Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Nikas

Känner så väl igen allt som sägs i detta forum....sitter i detta nu ensam i soffan med dottern sovandes bredvid. Min sambos alkoholproblem har vuxit sig större och större med åren, smygande, ljugande och många ensamma kvällar har det blivit genom åren. Umgänget krymper för man orkar inte hålla masken, vara käck inför gäster mm. I januari blev det en vändpunkt då han kunde skadat sig ordentligt. Jag har verkligen försökt att kämpa med honom under denna tiden. Han började på AA, jättebra men efter en tid förstod jag att han helt enkelt satt på mötena och ljög om hur bra det gick. Hans mentor gav honom då de svagaste antabusen. Funkade fint i ca 6 veckor men sen tyckte han att han var"frisk". Började på tabletterna efter återfall men hittar hela tiden ursäkter varför han inte kan ta dem. Har till och med låtsas ta tabletten inför vår 10-åriga dotter....han tog en annan tablett kom vi på sen. Tror han gjorde likadant idag. Han har panikångest utöver detta samt en enorm rädsla för att bli lämnad då han har blivit lämnad av två mödrar, genom adoption och sedan dödsfall. Han har det jobbig med sig själv, känner sig ful och oönskad. Detta är faktorer som gör att jag försöker kämpa på men idag blev det lite väl mycket....att se sitt barn gråta och vara orolig för var pappa är och varför han är full fast han "lovat" att inte vara det.....hon är så otroligt glad för sin pappa...det känns I ens hjärta. Funderar på en intervention....har redan blandat in en hel del folk så jag är inte helt ensam i alla fall. Skönt att skriva av sig lite och att vi är många som känner likadant, fast i den bästa av världar borde det inte behövas ett forum kring detta ämne. Ha en god kväll...jag tänker på er!

Bedrövadsambo

Den har sällan fel. Tyvärr. Och utifrån det måste du sen ta beslut utifrån ditt och dina barns bästa. Jag har "bara" en "extrapappa"-relation att kväva. Det är dock illa nog för mig och dottern.

Bedrövadsambo

Anledningen till att sambon måste vara härifrån kl 16 imorgon är att då kommer min yngsta dotter hit. Jag och hennes pappa har växelvis boende. Hon har precis fyllt 18 år men är i och med sin utvecklingsstörning som en femåring i många situationer. Jag har precis blivit god man för henne. Som ni förstår har jag SÅ mycket viktigare att fokusera på än en alkoholiserad sambo. Tyvärr älskar dottern min sambo oerhört mkt, och det är ömsesidigt. Det komplicerar allt. Vad ska jag säga till henne?

MCR

Jag tänker att du själv vet bäst på vilken nivå du pratar med din dotter.

Men jag tycker du ska säga att han har flyttat dels för han fått ett nytt jobb, men också för att han är sjuk. Han kommer behöva hjälp för att må bättre och den hjälpen måste han få av andra. Säg också att du nu är arg och kanske sen även ledsen. Ledsen för du kommer sakna den han var när han mådde bra. Och bekräfta din dotters känslor runt det som händer.

Och kom ihåg - du är inte ensam sen när tårarna kommer. Här finns många som lyssnar och omfamnar.

❤❤❤

Bedrövadsambo

Jag får sova på saken, då brukar det mesta klarna.

InteMera

Vad jobbiga dagar du haft! Hoppas hans flytt idag går smärtfritt, att du orkar hålla ihop dig själv tills han stänger dörren. Han förtjänar inte att se hur illa han gjort dig, bra att vara arg för det håller sorgen borta tills man kan låta den få ta plats. Din dotter kan säkert bli lessen när hon hör han flyttat men jag som själv har ett barn med särbehov tror att de många gånger förstår mer än väl när det handlar just om känslor. Hon förstår du också är lessen han flyttat och säkert kan du förklara för henne att han åkt för att jobba. Att han är sjuk kan vara svårare tror jag för dessa barn att förstå, åtminstone min son skulle nog undra varför vi inte då tar hand om honom om han är sjuk. Barn är så konkreta i sina tankar och utgår ifrån att om man är sjuk så kan man bli frisk. Tyvärr är ju alkoholism en lite speciell sjukdom som kräver att den sjuka vill bli frisk vilket kan vara svårt för barn att förstå, varför någon sjuk inte skulle vilja bli frisk. Sänder dig styrka och en stor varm kram, du förtjänar allt gott!

Bedrövadsambo

Han tog typ bara kläder med sig. Ville komma upp senare i veckan och hämta resten, men jag sa nej. Han får vänta till nästa helg då dottern är hos sin pappa. Han fick lämna nyckeln. Just nu känns det så otroligt sorgligt, men ilska är fortfarande den mest dominerande känslan.

Bedrövadsambo

Hon kommer att bli otroligt ledsen förstås. Men att han flyttat hem igen, eftersom han fått nytt jobb är nog det enklaste och bästa att säga till henne. Och sedan får vi vara ledsna över det ihop hon och jag.

en förståndshandikappad dotter med enormt tighta band till den alkohliserade man jag levde med i 20 år.
Det har gått bra att leva vidare utan sambonn i direkt närhet.
Vi har löst det med att de ibland när han har varit i bättre perioder umgåtts lite med dottern tillsammans med assistenten.

Det kan vara en väg att göra övergången lite smidigare.
Ett fika,en lunch med någon annan person än du med som buffert.

Mycket lättare än vad jag trodde har det gått.
Det har varit betydligt svårare för mig att tappa mitt stöd i en extraförälder och en saknad efter personen.

Bedrövadsambo

Min sambo, eller ex-sambo snarare, är inte hennes pappa. Tack och lov. Vi har bara varit ihop i drygt 2,5 år, men dottern tycker otroligt mycket om honom. Och det är ömsesidigt ?

Bedrövadsambo

Dotterns pappa och jag har dottern boende hos oss varannan vecka, sen snart fyra år tillbaka. Vi samarbetar otroligt bra, träffas alltid vid "överlämning" osv.

i situationen som handikappförälder är ju att man blir mer utlämnad och sårbar.
Mer skör och i behov av att ha fungerande vuxna runt sig för att allt ska rulla på,på ett bra sätt.
Man har liksom inte bara sig själv.
Och får man då en partner som accepterar ens handikappade barn fullt ut så blir man (i alla fall jag) så otroligt tacksam.
De ska ju inte säga ja bara till mig,utan också till mitt handikappade barn.
Så jag lider med dig,bedrövad sambo.
Du har inte bara tappat en kärlek utan också en vuxen som har sett ditt barn som behöver ses på ett speciellt sätt.

Men det du kan tänka i detta är ju att du alltid kan ge honom en chans till om han väljer att söka hjälp och aktivt vilja vara nykter.
Om kärleken och tålamodet räcker till det.
Men det är ju hans sak att välja och vilja,inte din.

Mitt ex har sen två års tid velat tillbaka till vår relation,men inte klarat att vara nykter.
Det har han nu efter totalt tre års fullskalig alkoholism klarat.
Han är nykter sen fyra månader och kanske fortsätter så.
Men kärleken oss emellan som var väldigt stark har nu gått över från kärlek till varm vänskap och omsorg från min sida.

Men ge inte upp,tappa inte hoppet.
Under kan ske och om du känner att det finns gnistor kvar så finns alltid den möjliga framtiden kvar.

Evigt ung

...av dig att tänka på dig själv och din dotter i första hand!
Det är klart en sorg och besvikelse när det inte blir som man hoppats på men det är inte värt ännu mera besvikelse när det händer nästa gång.
Du gör helt rätt...lägg din energi på er och undvik sådant som tar din energi (oro tar massor av energi)
Jag tänker på dig och skickar lite positiv energi och peppning.?

Kram?

Bedrövadsambo

Det gick bra att berätta för dottern. Först vrålade hon "Varför då? Han älskar dig. Du älskar honom". Sen sa hon "Jaja, vi klarar oss". Sen när vi kom hem till lägenheten konstaterade hon att det var tomt hemma. "Han är borta." En stund senare sa hon "Kommer N snart?" Och jag svarade "Nej, han kommer inte. Han har flyttat". Hon sa: "Ja, just det ja. Han får köpa sitt eget kaffe. Han klarar sig, han är stor." Så överlag har det gått bra än så länge, lite repetition de närmaste dagarna så har hon förhoppningsvis snart vant sig vid att vi två är själva. Och jag också. Tankarna och magontet kommer och går, väller över mig då och då som vågor. Allt här hemma påminner om honom. Jag ansträngde mig verkligen för att låta honom "ta plats" i mitt hem, och nu ska jag återta den platsen själv igen. Den värsta ilskan har dragit sig tillbaka och gett plats för sorg och saknad, även om jag vet att jag har tagit helt rätt beslut. Samtidigt är jag förstås orolig för honom. Hur mår han nu och var håller han hus? Men jag är fortfarande för arg på honom för att fråga.

Bedrövadsambo

Tack Ullabulla och Evigt ung för att ni peppar mig i detta svåra beslut. Till Ullabulla: Det var verkligen en gåva att hitta en man som tog till sig min dotter med utvecklingsstörning med hela sitt hjärta. Sådan "tur" har jag nog inte igen. Men hon har mig, sin pappa, storasyster och farmor och farfar som stöttande nätverk. Så dottern har helt rätt, "vi klarar oss" ❤️

InteMera

Din kloka dotter har så rätt: ni klarar er ❤️

Och det tror jag nog han gör också, han är ju stor som din dotter konstaterat. Och vet du: gör han inte det så är det varken ditt fel, ditt ansvar eller din sak att reda upp!

Hoppas du och dottern får några okej dagar att landa i det nya, så ska du se att efter ett tag så släpper magontet och du vågar känna på riktigt att du fattat rätt beslut. Ett sorgligt, tungt och jobbigt beslut men det bästa du kunde göra just nu. För dig. För din dotter.

Ljus och styrka på vägen ❤️

Bedrövadsambo

Idag är ilskan nästan helt borta, och jag känner mest en otrolig sorg och saknad. Jag har efter en natts halvdan sömn valt att anpassa den "officiella sanningen" av hänsyn till N. Ytterst få vet varför han fick flytta pronto. Jag hänvisar istället till det nya jobbet som han har fått på sin gamla hemort, och att jag inte vill ha ett distansförhållande. Been there, done that. Jag orkar inte med det i längden, att vara på "resande fot" och att allt ska vara så perfekt de få dagar man träffas. Jag tror inte att det kommer hålla helt enkelt, och då bryter jag hellre nu direkt. Och det är ju sant, men det är ju inte huvudorsaken givetvis. Jag skyddar honom helt enkelt. Jag blir liksom "boven" i den här splittringen. Känns sådär minst sagt, men det känns samtidigt som den sista kärleksgåva jag kan ge honom. Då slipper hans minne "förmörkas" i deras ögon. Det gör ju varken till eller från för min del, och jag vet ju vad som hänt. Och hur stor sorg och saknad jag än känner så vet jag att jag har tagit rätt beslut.