Jag drack första gången när jag var tolv år. Tror att jag redan då var fast. På den tiden var det inte så vanligt att diagnostiseras för ADHD, särskilt inte om man var högpresterande. Nu förstår jag att det var den inre oron och rastlösheten som stillades och det upplevdes som en enorm befrielse samtidigt som spänningen gav en kick.
Min dotter är fjorton och även hon har ADHD, i en lite annan variant än jag, men rastlösheten och känsloinstabiliteten känner jag så väl igen. Idag finns det så mycket droger att få tag på, lättare för ungdomarna att köpa än alkohol. Hon provade, fastnade och jag förstår henne så väl. Även hur svårt det är för henne att ta in hur skadligt det är, något som känns så bra. Och jag ser med fruktan och medlidande hennes framtida kamp framför mig. Den unga hjärnan som spårat upp för beroende i alla former och jag känner en enorm frustration. Hon ska lyckas bli av med det aktuella missbruket, inget annat alternativ tillåter jag mig tänka på. Jag lägger all min kraft och energi och mobiliserar hela samhället för att hon ska ur det. Men sedan? Mycket rädsla och skuld nu.