Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Yngsta dottern har bott hos mig hela veckan och fre-sön besöker vi två och barnens pappa den äldsta dottern för att fira hennes födelsedag. Fullt upp med andra ord. Annars känns det som allt är sagt - skiten är bokstavligt talat slängd i fläkten nu. Nu är det bara att gilla läget och stå ut tills stanken ger med sig. Och återigen lära sig hantera tomheten i lägenheten när yngsta dottern har pappaveckor. Men jag har min älskade hund så ensam är jag absolut inte! Och jag mår nog bara bra av tystnaden och tomheten just nu. Jag behöver landa efter en mer eller mindre konstant oro och vaksamhet. Kram och tack för att ni finns ❤️

InteMera

Försök använd din egentid för saker du tycker om att göra, kanske sånt du inte kunde eller velat göra när han ännu var där? Återta din tid, ditt hem och dina känslor i lugn och ro. Tillåt dig att känna och var glad eller ledsen eller arg eller vad du behöver, ge dig själv tid och utrymme att "känna färdigt" din förlust. Låt det ta tid att bli ett helt Du igen, var snäll med dig själv!

Bedrövadsambo

Den senaste 1,5 månaden har jag haft galet mkt att göra på jobbet. Vissa dagar har hjärnan känts "överkokt". Igår när jag skulle slänga soporna var det helt omöjligt att komma ihåg koden till soprummet. Men vis av tidigare erfarenheter har jag alla koder inlagda i mobilens kontaktbok, så det löste sig. Ett varningstecken är det i alla fall. De senaste två veckorna, sen ex-sambon fick flytta, har dessutom varit extra intensiva eftersom jag har varit bortrest båda helgerna, och då blir återhämtningen lidande. Jag har liksom inte landat i det nya, eller nygamla snarare. Jag har inte sörjt, inte gråtit en tår, knappt gett utlopp för min ilska. Jag har mest brytt mig om andras reaktioner på vår separation, mest yngsta dotterns reaktion förstås. I morse kom jag inte ur sängen pga blixtrande migrän. Min kropp är klokare än jag, nu sa den till mig "gå och lägg dig och vila människa". Så det gjorde jag. Skriver mest här för att tvingas reflektera, känna och tänka. Det hjälper inte att bara lägga locket på, bita ihop och kämpa vidare. Jo, ett kort tag. Men aldrig i längden. Sen idag har det blivit lite lugnare på jobbet, jag har jobbat ikapp och skaffat mig en överblick framåt. Då kommer kroppens reaktion. Förstås. Ska göra så lite som möjligt i helgen, bara umgås med yngsta dottern och tvätta. Och handla och laga mat och träffa min mamma och... Ja, ni vet hur det är.

Bedrövadsambo

Tvättat massor, och återtagit ännu lite mer av lght. Spår efter spår rensar jag bort efter ex-sambon. Om två veckor ska han komma och hämta resten. Sorgligt men nödvändigt att genomgå processen tror jag. Tömma en garderob, tvätta hans sista kläder i tvättkorgen, montera ner ett köksbord och bära upp mitt gamla ur förrådet. Små, små handlingar som till slut gör lägenheten till bara min igen. Vi har inte haft någon kontakt alls och det gör mig nästan mest förtvivlad nu. Jag bryr mig ju fortfarande om honom, vill veta hur det går med allt. Men det är kanske lika bra att tystnaden består.

Att relationen är över och att den man älskar valde alkohol är mycket tung att ta.
Även om man förstod att det troligen skulle sluta så.
Jag hoppas du vågar ge dig själv chansen att öppna upp in till känslolivet och att det får göra ont.
Det är befriande och läkande också,förstås..

Jag tycker du känns stark och beslutsam.
Inte sån velpotta som jag som hade så oerhört svårt att släppa taget.

verkar du vara! Beundransvärd! Här är ännu en velpotta som har svårt att släppa taget! Hoppas på att han håller sina löften om förändring denna gång! Det blir ingen mer gång annars har jag lovat mig själv dyrt och heligt!

Bedrövadsambo

Man ska förstås aldrig säga aldrig, men det känns långt bort att jag ens börjar umgås med ex-sambon igen. Men jag vill förstås ändå veta att han mår bra, och hur det går på nya jobbet. Men just nu tiger jag still. Och min kärlek har helt slocknat för honom oavsett. Den typen av lögner eller undanhållande är så avtändande att ingenting kan återtända den glöden. Det vet han, och det är därför han direkt valt bort mig på FB. Han vet att han ingenting har att hämta hos mig. Någonsin. Det är bara att fortsätta hoppas på ärlig kärlek lagom till jag fyller 50 kanske ?

Bedrövadsambo

Jag är bara innerligt tacksam att min gamla ex-sambo (sen snart fyra år), tillika mina barns pappa, inte har alkoholproblem. Han har på sitt trubbiga sätt tvärtom stöttat mig i detta, när han väl fick veta. Men det är ändå fascinerande hur få som vågar prata om det. Om jag berättat sanningen för ca 15 personer är det endast fem som gett någon direkt respons och uppmanat mig att prata om det med dem. Och de fem har sannolikt egen erfarenhet på något sätt. Å andra sidan träffade jag min psykolog i veckan, och jag har ju er så jag klarar mig bra ?

Bedrövadsambo

Under våra 1,9 år ihop, de dagar vi inte har varit tillsammans, så har vi haft kontakt via messenger flera gånger per dag. Många mess har det blivit. Innan vi ens träffades första gången, två veckor efter den första trevande kontakten på FB, räknade jag till 3000 mess totalt. En ständig kontakt, ett ständigt bollplank, en ständig bekräftelse, och så mycket kärlek och omtanke. Åt båda hållen. Vi var så kära, och tacksamma över att ha hittat varandra. Det senaste jobbiga halvåret har överskuggat allt fint vi hade i början, men minnena finns förstås kvar långt därinne. Sen ex-sambon flyttade för snart tre veckor sedan är det SÅ tyst och tomt, och inte bara fysiskt utan även via mess. Ytterst få och då bara rent praktiska mess har det blivit. Och nu när ilskan lagt sig och allt lugnat ner sig lite på jobbet så jag ens orkar/hinner tänka på mitt eget känsloliv så är tomheten allra mest påtaglig. En tomhet som jag måste fylla med annat. Med vadå? Ja, det får väl framtiden utvisa. Jag är fortfarande hundra procent övertygad om att jag tog rätt beslut. Och med tiden kommer tomheten fyllas med annat. Tiden läker alla sår.

Bedrövadsambo

Igår skickade han det första messet på en vecka. Han tackade mig för att jag skickar vidare hans post. Sen skrev han att han skulle ta tåget hit för att festa med två goda kollegor en lördag. Då svarade jag "så noll alkohol gäller inte längre?" och han svarade "jo, det gäller". Jag hoppas innerligt för hans skull att det går bra med nya jobbet och att han låter bli att dricka överhuvudtaget. Men det är hans beslut och hans liv. Men har man en gång älskat en människa så önskar man dem förstås dem allt gott, när värsta ilskan har lagt sig. Sen att det aldrig blir vi igen får jag tugga i mig och smälta, och det får ta den tid det tar. Jag känner mig inte lika "blåst" längre. Jag är en människa som tror alla om gott, och då tillhör det att ha fel ibland. Men jag vill inte vara annorlunda. Jag är engagerad, går all-in, tror alla om gott, osv. Det är en del i min personlighet som jag vill bejaka. Sån är jag.

En alkoholist är mycket svårt.
Känslomässigt dränerande och ibland utan den nödvändiga feedback som en relation kräver.

Men när det blir rätt.
När man är i fas och samklang så är man så nära en alkoholist om jag nu får "klumpa ihop" alla olika människor med ett beroende.

Att släppa taget om den närheten och symbiosen för att man innerst inne vet att det är för tungt och svårt är jättetufft.

Jag lider med dig bedrövad sambo.

Jimpa

Hon skrev till mig i lördags 9/9 var: Jag känner inte för att prata just nu. Jag är hemskt ledsen att det har blivit såhär men jag känner att jag måste gå vidare. Sköt om dig och lycka till framöver

Bedrövadsambo

Åtminstone tills vidare. Var glad att ni inte har barn och hus och annat som krånglar till det ytterligare.

Bedrövadsambo

Om du läser andras trådar härinne på anhörigforum så förstår du kanske mer hur starkt missbruket är, och hur svårt det är att sluta hoppas.

Bedrövadsambo

Direkt efter vår separation för tre veckor sedan blev det tvärtyst mellan oss. Jag var så arg på honom. Efterhand har ju ilskan bleknat och sorgen och saknaden har tagit allt större plats. Senaste veckan har vi messat en hel del ? Jag försöker hålla det till en praktisk nivå, saker han ska hämta etc. Men senast idag messade vi om att min yngsta dotter med utvecklingsstörning messar honom i princip nästan dagligen, och hur jag ska få henne att förstå? Idag messade hon till honom "har du gjort slut med min mamma, så gör man inte, du ska be henne om ursäkt." Det är f.. inte lätt att förenkla det här till hennes nivå. Han tycker att vi ska hälsa på honom i nya lägenheten, så att hon faktiskt förstår. Jag vet inte vad som är bäst för henne egentligen. Får fundera på det.

Bedrövadsambo

Ikväll erkände ex-sambon att han både planerade och genomförde sitt återfall för att jag skulle "slänga ut honom". Precis vad jag trodde. Precis vad han ville. Så jävla blåst. Igen. Och så jävla fegt att han inte själv "gjorde slut" utan "provocerar" mig att göra det. Ridå. Godnatt.

Bedrövadsambo

Tydligen hade "någon" konfronterat honom med att jag sagt att hans darrningar beror på alkoholproblem. Jag svarade att jag inte sagt så till någon. Darrningarna har jag alltid härrört till lågt blodsocker, för det är vad han skyllt på. Däremot sa jag att jag berättat om hans alkoholproblem för de närmaste. Hur skulle jag annars förklara det abrupta uppbrottet? Och jag sa att jag vägrar vara "boven" i detta. Han svarade att han inte bryr sig, för han trivs så bra i sin nya lägenhet och med nya jobbet. Kul för honom.

Bedrövadsambo

Och vet ni vad han skyllde på mer? För säkert 15-20 år sedan hade han testikelcancer. Sen dess har han haft fysiska problem, men det har han kompenserat på annat sätt. Men nu kände han att han "älskade mig men inte kunde visa det utan piller". Skitsnack. Det gick väldigt bra i början av vår relation! Suck. Karlar är som toaletter - antingen upptagna eller fulla med skit ?