Min särbo är alkoholist. Vi har pratat om det en hel del och det är alltid lika infekterat. Han blir arg på mig och tycker att han har rätt att dricka - han blir ju inte våldsam eller elak. Han reser mycket och jag har sagt att jag inte vill att han ringer mig när han är onykter. Det är tröttsamt att lyssna på hans sluddrande. Det fick honom att bli arg, han vill kunna ringa när han längtar efter mig. Ofta pressar han mig så att jag får skuldkänslor.
I morse ringde han och berättade att han var rejält bakis. Jag vände taggarna utåt direkt. Han säger att han önskar att jag fanns där och kunde krama honom - jag tänker bara på att han stinker fylla och tänder av. Han hade hamnat på krogen med två kompisar, trots att han har hårt arbete framför sig i veckan. Jag har ingen lust att prata med honom och samtalet avslutas. Efter en korts stund kommer ett sms: "Trist att jag inte kan ringa och ynka mig. Att jag kanske borde pränta och spela scout. Hmm..."
Jag har inte svarat. Har ingen lust att be om ursäkt. Vore han sjuk på riktigt skulle jag självklart bry mig, nu är jag bara trött på att han alltid dricker för mycket.
Jag älskar honom och vi har det bra tillsammans. Men jag oroar mig för hans hälsa. Han har druckit för mycket i 25 år - han erkänner att han har alkoholproblem, även om han inte tar ordet alkoholist i sin mun. Sluta dricka vill han inte. Däremot säger han att han dricker mindre sen han träffade mig. Men när jag inte är med ... Han dricker varje dag, mer eller mindre.