av Gäst

Hej alla!

Jag är en gammal medlem här som bytt nick då jag inte varit aktiv på ett par år. Började ta Antabus 3/10 och tycker att det fungerar bra på så sätt att jag kan låta bli att dricka för jag är livrädd för att må dåligt och kanske tom dö.
Men biverkningar! Vet inte om det är rena biverkningar men jag går omkring med en förlamande trötthet/sömnig hela dagarna, längtar till kvällen så jag kan gå och lägga mig, jobbar på dagarna men det går "sådär" för att jag är så trött. Till och från känner jag ett lätt illamående och har ganska ofta en lätt huvudvärk men värst är tröttheten. Kan sova på dagtid vilket jag inte gjort sen jag var barn. Vill fråga någon som har erfarenhet av Antabus och som kanske känner igen sig. Trots detta vill jag inte sluta med Antabus, tar besvären för det är bättre än att ha fylleångest och skuld.

I dimman utan alkohol

medusien
tors, 2014-04-24 - 15:27

Har precis avslutat en kur antabus. Upplevt att metallsmaken har funnits där hela tiden samt problem med magen och får springa på toaletten en hel del. Tröttheten har däremot avtagit efter ngn månad. Manisk är jag väl lite ändå haha för jag får så mkt mer gjort nu än innan och vill ha mer gjort också.
Tanken med att gå till vårdcentralen och få antabus är väl så att de ser att man mår bra med mera. Att köpa det utomlands känns mer som att greppa efter ett halmstrå men inte gör ALLT arbete. Jag går och pratar med en KBT terapeut och har gjort det hela tiden med då jag tagit tabletterna. Det har fungerat för mig för jag kan se mina mönster och bryta dom (och de mönstren har ändrat sig genom åren och med min ålder). Antabus är inget läkemedel som man bör experimentera med själv bara, anser jag. En tanke blir lätt till handling och har man inte sjukvården bakom sig så är det nog inte lätt om "ngt" händer under tiden.

Mirabel
tors, 2014-08-21 - 00:45

Hej
Ny här...
Har under en tid nu insett att jag dricker varje dag sen ja, mer en ett år sedan. Är mamma till två barn, 12, 13 år. De har nu mörkt detta mer och mer även om jag smyger så gott jag kan. Har träffat en man sen ett år tillbaka från att ha levt ensam med barnen varannan vecka under fem år. Han dricker varje kväll och klarar sig bra men jag har hakat på och känner hur jag bryts ner och inser mitt beroende. Har läst allt på denna sida i dag och känner tacksamhet att det finns människor som delar med sig. Sjukskrev mig i dag och i morgon och har bestämt mig gör att söka läkare och berätta hur min situation blivit. Trodde aldrig att jag skulle hamna här men hej... Jag är här nu och ja, jag behöver hjälp!

Mirabel

aeromagnus
tors, 2014-08-21 - 06:34

Skaffa ett recept, det får du via din husläkare. Bara säga att du har lite problem med spriten och att du sökt öppenvård eller går på AA. 250mg tar man vid uppstart en tablett tre dagar i rad, sedan ter tabletter/vecka. Jag tar måndag, onsdag och fredag så om vi åker någonstans på helgen slipper jag glömma medicinen. Jag har inga biverkningar, vad jag vet.

konstnären
tors, 2014-08-21 - 07:45

Sök all hjälp du kan få det har du rätt till, bara du har viljan. Låt dig inte dras med i hans beroende oxså. Jag slutade dricka i september förra året, vi, min man och jag drack dagligen i långa långa perioder. Efter jag slutade då i september fortsatte min man i långa perioder och jag blev en ynklig medberoende, och det är inte kul. Går nu på möten för medberoende, och jag har lärt mig mycket själv. Mannen är nykter nu men jag har skadats av han drickande. Jag har ett eget liv och jag inget ansvar för hans.
Lycka till
Konstnären

Sven
tis, 2014-09-02 - 16:39

Jag har bara blivit tröttare och tröttare efter 3 månader. Bokat ny tid till min läkare för en uppföljning. Kommer nog att fortsätta med antabus ett tag till i samråd med läkare.

Sugpådendu
mån, 2017-01-16 - 13:16

Hej

Jag är en kvinna på 34 år (var på väg att skriva tjej men insåg att det inte riktigt går ihop med 34 år?)

I hela mitt vuxna liv så har alkoholen var med. När jag var 15 fick jag min första brakfylla o det var väl där mina föräldrar släppte mig. Alltså kontrollen. Känns fortfarande som de gav upp på något sätt. Jag har haft mycket terapi gällande min mamma. O det är inget fel med uppväxt på det sättet eller dåliga omgivningar.
Mamma, pappa, 2 syskon. Villa o fin skola i bättre medelklassområde (o genom att skriva detta menar jag absolut inte att det är bättre än ngt annat mer en målande förklaring) jag är jävligt medveten om vilka problem som rör sig där precis som hur det är på alla ställen.

Men om ngn läser detta så vill jag ändå mest för egen del förklara hur fan jag funkar o vad som rör sig i huvudet på mig.
Min familj flyttade till detta ställe när jag var 10 (redan när jag var pytteliten så kände jag av människor, hela tiden sökte vad de tänkte o framförallt om mig)
Jag fick stanna kvar för att gå färdigt terminen o jag fick bo hos farmor o farfar (i vissa avseenden är de o min pappa o faster min familj De fostrade mig för att jag alltid var med dem)
Då fick jag iallafall min första panikångestattack.
O detta med min mamma. Mamma är inte riktigt som andra. Hon är inbunden o har något svart i sig (som jag ärvt, det svarta alltså)
Problemet som jag fortfarande lider av, inte med mamma men i andra situationer nu var att hon gjorde skillnad på mig o mina syskon. Hon har sagt saker som att hon tyckte det kändes som farmor tog över mig när jag föddes så när min syster kom så kände mamma att farmor o farfar likaså gärna kunde ha mig. Detta har hon sagt. Så när det var något (min pappa har jobbat natt) o mamma skulle göra något så var min syster o bror med henne o mormor o jag fick vara hos farmor? Jag har alltid sett bra ut. Jobbade som modell ett tag (utan att skryta) o mamma använde ofta det emot mig. "Hon är så söt o glad så hennes syskon syns inte överhuvudtaget. Alla bryr sig bara om henne" HUR KAN MAN FÅ NÅGON ATT FÅ ÅNGEST ÖVER DET?!!! O mamma älskade mig också . Tror inte hon har varit medveten om vad hon sa helt enkelt. Pappa vägrar tro mig när jag pratar om det idag.

Det har gjort att jag är rädd för att helt enkelt känna mig förskjuten.
Jag har av min läkare fått veta att jag har GAD o kronisk depression. O det tar inte stopp där, antagligen så ligger något bipolärt med. O jag har fått min pappas extremt sociala del när man väl träffar folk. O det är så att man blir väldigt speciell när det är bra. Jag har då en utstrålning som jag inte har annars o alla som träffar mig blir lite överväldigade (jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt utan att det låter som jag är helt knäpp o skryter??)
Känner ni någon som är lite åt de hållen som har sådana diagnoser som är utåtriktade som adhd, bipolär osv så tror jag ni förstår vad jag försöker säga.

Jag har haft problem med mina leder sedan jag var liten. Saker går ur led, framförallt mitt ena knä. Så de tror att jag kan ha en sjukdom som heter EDS o det kommer mer?

När jag började gymnasiet så hängde jag med killarna i trean (som utnyttjade mig något fruktansvärt o jag gjorde inte slut på det för jag ville så gärna ha deras bekräftelse) o jag o min bästa vän fixade falskleg för att kunna vara med på krogen när de gick ut. Det blev fest varenda vecka tor-lör (ibland sön) hela gymnasiet. Sedan läste jag vidare. Samma sak. Blev festprinsessan.

Jag hade ett dåligt förhållande som jag inte klarade att ta mig ur i 11år från 19-30 år.
Under hela 20 till 30 årsåldern så drack jag minst tor-lör. Allt för att fly ångesten.
Dock har jag aldrig druckit för att det är gott o jag vill ha mer eller för att jag blir abstinent. Jag har druckit för att jag inte orkar känna något annat. Det sjuka är att det "uppdagades" att min mamma var renodlad alkoholist när jag var 21. Hon hade druckit hela vår uppväxt utan att någon vetat (jag har nog vetat någonstans) min faster tror att mamma hamnade i en förlossningsdepression när hon fick mig. (Mamma har sagt att hon började dricka när min syster föddes) antagligen kom mamma aldrig ur förlossningsdepressionen o drack. Hon har sagt att drack på kvällen för att kunna sova.
Vid 21 års ålder på mig kunde hon inte hantera det längre. Det blev kaos. Jag fick släpa in henne med en polis en gång när de hittat henne i nordstan med en uppdrucken 75:a brevid sig osv osv hon är nykter idag. 3 år nu✌️

Men ja. Jag drack. Han jag levde med misshandlade mig psykiskt. Den lilla självkänsla jag hade blev överkörd. O jag började som mamma. Tänkte att jag behöver dricka så jag kan sova o bara glömma allt. Jag ville bara sova.
När jag var 25 år så pajjade mitt knä helt. Blev opererad o fick värktabletter "tramadol" det är en opioid (tillverkat morfin ungefär) problemet med dessa tabletter än i dag för många är att de verkar antidepressivt också.
Så när jag tog tabletten första gången så hände något i huvudet på mig. Jag mådde så bra. Värken försvann och ångesten. Jag blev pigg o framförallt så behövde jag inte dricka heller. Rädslan som fortfarande är den största att bli som mamma kunde jag rädda för jag drack inte.
Självklart blev jag beroende av tabletterna. Är fortfarande beroende av tabletterna o går hos en fantastisk läkare som hjälper mig med en nedtrappning nu. Äter också Lyrica som verkligen hjälpt än så länge. Det har fått mig att inte ha ångest när jag har möten o ska träffa folk. Varenda gång under åtta år när jag ska göra något så klarade jag inte av det. Jag fick sån ångest så jag inte kom ut genom dörren.

Till slut så klarade jag av att bryta med honom helt. Jag skulle precis fylla 30 o bestämde mig för att hitta mig själv o leva ensam ett tag.
Det gick en månad o så träffade jag min blivande man idag. 16 år äldre.
Jag har aldrig älskat någon så mycket. Efter fyra år så är jag fortfarande kär i honom.
Dock så gillar han alkohol. Antagligen mer än mig. Det har varit mkt varje vecka o ännu mer ett tag när jag fick avliva min älskade vovve för ett o ett halv år sedan. O nu dricker jag varje dag. Aldrig på dagarna alls. Men däremot så gör jag konstiga grejer. Jag köper nästan alltid alkoholen eftersom min sambo jobbar sent.
O då köper jag alltid samma sak. Vi har inrutat en vana. En flaska rött, en flaska cava o jag har en cider o han två tyska öl o en starkare Mariestad. Men jag känner inget sug ändå köper jag två cider innan han kommer hem?' Jag fattar inte själv varför. Kan det vara något kontrollbehov??
Jag har gjort en massa skit. Men förra året slår alla rekord. Jag blev utförsäkrad från FK (sjukskriven i tre år för leder, depp o tablettberoende) dock går jag ju då ett program nu.
Jag fick sådan jävla panik så jag försökte till slut ta ett lån i min systers namn (min syster är min bästa vän) fruktansvärt destruktivt.
O nu fick pappa o min sambo reda på att jag levt av pantade pengar. först pantade jag ett smycke o tänkte att det löser jag. Sedan blev det panik o så pantade jag ett till o så fortsatte det. Nu har vi betalat 83.000 för allt. O problemet var att det inte var mina smycken. Det är min sambos pappas smycken som varit hos oss. O allt kom fram för att min sambos syster som är riktigt dum i huvudet vill jag tillägga ville ha dem hemma a la Joakim von anka style.
Jag bor i en jävla nybyggd taklägenhet. Har inte kunnat bidra med något alls. Ingen i familjen har förståelse för mina psykiska problem. Ingen stöttar mig förutom min läkare. Jag har gjort allt när det gäller min sambos mamma o pappa (som är grava alkoholister med mamma dog på golvet för hjärtat la av för de supit så mkt)
Jag fixade begravningen, jag lyckades sanera huset på 300 kvm som hade mal, flugor, diverse saker o möbler som hade mer äckligt än blod på sig, nu har jag sett till att pappan ska få en äldrelägenhet. Jag mår bra av att hjälpa till o visa med hela handen var skåpet ska stå. Jag har tidigare varit försäljningschef innan jag blev sjuk.
Ändå känner jag mig tom när jag är själv. Min sambo o min pappa är arga o besvikna på mig men samtidigt har de förståelse över den fullkomliga panik jag fått. O inget av det har gått till mig för egen vinning.

Detta blev jättelångt. Tycker mest att det är skönt att skriva av sig.
Det jag vill komma till är att jag vill sluta dricka. Jag vill kunna dricka på en fredag eller lördag om man käkar middag o så.
Men detta självdestruktiva (allt egentligen) måste ta slut. För fortsätter jag göra skit som jag gjort så kommer jag ta livet av mig. O jag måste börja någonstans.
Så jag har bett min läkare skriva ut antabus.
Men jag har försökt få tag i honom för när vi pratade så tyckte jag han mumlade om att det finns ett sätt där man tar det varje dag men att många fuskar?
Jag vill inte stoppa i mig en starkare brustablett som gör att jag inte kan dricka på två veckor?
Eftersom jag druckit varje dag i minst ett halvår snart så är jag livrädd över hur jag kommer må med ångesten med. Jag behöver något (kanske stesolid) ifall det blir skitjobbigt. Därför kan jag inte ta antabusen för en längre period. Jag kan bli sämre, psykiskt alltså.
Min läkare är också rädd för det. Jag har fått gå hos många läkare genom åren. Detta med beroendesjukdomar verkar de flesta missat totalt. Jag har blivit fruktansvärt illa behandlad av läkare som i stort sett spottar på en. Det är en sjukdom men ingen läkare vill "fastna" med en sådan patient. Så är det bara.
Att jag har hittat en läkare som till o med kan se förbi alkoholen o förstå varför är guld värt. Jag önskar er alla som har liknande problem detta. Vi ska inte behöva skämmas. Vi är sjuka som alla andra!!!!!

Men hur kan man göra med antabusen nu då?

Ikaros
mån, 2017-01-16 - 22:41

Tack för ditt inlägg, det berör mig djupt.
Tyvärr vågar jag inte komma med något råd om antabus eller inte. Jag tror att du ska tala igenom det ordentligt med din läkare. Just nu är det nog han som kan vara din klippa. Att skriva här är bra. Nu skrev du i en annans tråd, varför inte öppna en egen. Att skriva av sig och att läsa är bra för mig och kanske också för dig?! Ett AA-möte kan kanske vara bra att prova ?
Ser fram emot att läsa mer av dig.
vänligen
Ikaros

Josatu
lör, 2017-01-21 - 10:56

Jag skulle vilja veta om det är bättre att ta Antabus med mat?
Blir ofta risig i magen och har svårt att avgöra om jag ska ta det morgon eller kväll.....

frokenesther
tis, 2017-02-07 - 09:18

Jag har själv lång erfarenhet av psykiatrin och har borderline och bipolär sjukdom ja och så alkoholmissbruk ovanpå då... och det jag vill säga till dig är att det låter som om du håller fast vid alkoholen som en "hjälp" och en ursäkt. Om det nu är så att du har psykiska problem som behövs behandlas så kommer symptomen och hjälpen för det att komma när alkoholen inte finns med i bilden längre. I och med berusning så är det som om allt är ett enda sudd av problem o mixad ångest. För att vakna upp o se saker mer klart o tydligt måste man FÖRST ta bort det som orsakar dimman. Du måste våga och stesolid är inte heller lösningen. Våga se och våga leva ett ärligt liv och be om hjälp med beroendet först o SEN de psykiska problemen. Så har d varit för mig iallafall.

Simson
tis, 2017-02-28 - 16:52

Jag har tagit antabus till och från i två år snart. Mitt mål är måttlighet så när jag gör som jag ska så tar jag en tablett på måndag och en på onsdagen. Sen kan jag dricka fredag till söndag. Har inga biverkningar förutom att jag blir lite törstig.
Jag tycker att Antabus ger ett lugn då jag inte behöver tänka på alkohol i två dagar då jag har tagit min tablett.

Monica1982
tors, 2017-03-09 - 15:16

Går man upp i vikt av. Antabus ha käkat nu i 2 månader ha fått. Er ångest nu än innan

Pocahontas
sön, 2017-08-13 - 18:15

Hej
Jag undrar hur länge antabus finns kvar i kroppen? Jag ska börja en behandling i morgon. Dock ska jag åka utomlands en vecka om två månader och OM jag känner att jag vill kunna ta lite vin under den veckan, hur länge innan resan måste jag göra uppehåll på antabus ?