Jag har alltid haft lätt att få minnesluckor. Dessa har varierat i storlek och till en början var det vissa samtal, skeenden och kortare perioder som försvann ur mitt minne. Och det var aldrig någon som fyllde dessa med jobbiga berättelser. Ingenting som jag inte kunde hantera i alla fall. Jag vet inte när det hände men efter en tid blev luckorna större. Och de började fyllas med saker som var ganska jobbiga saker att höra efteråt. Att jag var högljudd, spelade över, betedde mig på sätt jag aldrig skulle göra nykter. Jag har varit kaxig, uppkäftig och otrevlig. Jag har kysst killar jag inte velat kyssa, klängt på personer jag inte ens vill vara med. Sagt saker som inte är sanna. Jag har slagit min bästa vän. Jag har varit för närgången med killar när jag haft pojkvän.

Efter en del vidriga upplevelser har jag försökt att ta i tag i mitt drickande. Men det är precis som många beskriver det, av 10 kvällar är 9 bra. Men så kommer den där kvällen då det spårar ur. Jag kommer över gränsen över vad jag tål och då vill jag bara dricka mer.

Och dagen efter. Ångesten som sköljer över mig. Den gör mig sängliggande hela dagar.

Är även så paranoid nu för tiden att jag ibland kan fylla luckorna själv med det absolut värsta jag kan komma på. Till slut vet jag inte vad som är sant och inte. I helgen hade vi after work med jobbet och det spårade ur kan man säga. När jag ser tillbaka på kvällen så upplever jag mitt beteende som jobbigt och jag var bara för mycket. Men det som får mig att ligga i fosterställning idag är att en kollega till mig frågade om jag hade kysst en av våra kollegor för att det såg ut så. Har vad jag vet inga större minnesluckor, men samtidigt kommer jag inte ihåg precis varenda minut eller exakt allt vi pratade om men jag har verkligen noll och inget minne alls av att ha gjort någonting med den här kollegan. Jag vet att vi umgicks och pratade mycket under kvällen och att vi kanske var lite på varandra, alltså på ett glatt fyllesätt. Men att vi skulle ha kyssts? Med handen på hjärtat så tror jag inte det.

Innan han frågade mig så hade jag bara lite ångest över att jag var ganska intensiv och pratig och too much, men nu känner jag mig så ynklig och ångestvriden. När jag vaknade morgonen efter hade jag inte en tanke på att jag hade minnesluckor för jag kom ihåg allt i stora drag, var vi var, vilka uteställen vi gick till sen, efterfesten och när jag gick och lade mig. Men jag nojjar över att jag kanske haft en minneslucka där vi under en kort stund gjorde någonting opassande som jag sedan förträngt? Som sagt så är det svårt att längre veta vad som är påhittat och vad som är på riktigt. Jag har också en sambo som jag älskar och jag vill bara gråta när jag tittar på honom för att jag känner mig som ett otroget svin.

Oavsett vad som hände. För det är inte alltid det det handlar om. Det handlar om att jag i min bakgrund verkligen tappat kontrollen och att jag i de stunderna blivit så självdestruktiv och olik mig själv och kapabel till vad som helst. Även fast det inte alltid slutar i katastrof så har jag ett sådant själväckel för att jag inte kan stoppa mig själv. Samt spenderar veckor med att undra om jag verkligen kysste den där främmande mannen på krogen eller om det bara är en fantasi. De här tillfällena dyker upp kanske 3-4 gånger på ett år. Och de fullständigt förgör mig.

Jag ville bara skriva av mig. Mår riktigt dåligt just nu. Kanske någon fler känner igen sig?

Är det bara att sluta helt som gäller eller?

Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag får också några riktiga tokfyllor om året då jag inte minns något och där saker kunde ha gått riktigt snett om jag inte hade haft tur (den här gången också...).
Men även när jag inte totalt spårar ur får jag den där vidriga ångesten och känslan av att inte ha varit mig själv. Att ha varit för mycket, gapig, sagt saker jag inte kan stå för.
Fy fan.
Att dricka är verkligen att låna lycka från morgondagen.
Jag vet inte om någon annan kan svara på om det är att sluta helt som gäller eller ej - det kan du nog bara själv.
Men själv känner jag (efter rejäl fylla med minneslucka och spyor och hemskheter i torsdags) att jag inte står ut med mig själv längre. Jag sabbar mitt liv. Nu ska jag verkligen anstränga mig och göra allt för att sluta.

.... kan få rätt stora konsekvenser. Tänker t ex på vår förre finansminister som kanske förstörde sin karriär av den anledningen. Dricker man upprepade gånger så att man inte minns vad man gjort och dessutom har ångest efter dessa så har man tydliga alkoholproblem enligt mig. Man utsätter sig för risker som man kan få ångra lång tid framöver, och dessutom så har ni ju känt på den "härliga" ångesten en tid framöver.

Men ni är ju här för att ni vill ta tag i detta antar jag, bara detta är ett bra första steg. Det enkla svaret som jag har läst i många trådar är ju att kan man inte hantera alkohol så gör man det enklast för sig själv att sluta helt enkelt. Vissa människor kan inte hantera detta beroendeframkallande nervgift som orsakar så mycket lidande för så många. Så vill ni göra det "enkelt" för er så slutar ni och slipper alla negativa konsekvenser som kommer med okontrollerbart alkoholbruk.

Vill man inte det, så kan väl några tips vara;
- Se till att vara ordentligt mätt när ni sätter igång och dricka.
- Undvik starkare drycker (sprit, starkvin, shots etc)
- Ta varannan vatten
- Bestäm innan hur mkt ni ska dricka, t ex det blir max 2 glas vin på denna middag.
- Sluta drick vid bestämt tidslag, t ex jag dricker inget efter kl. 23.00

Innan ni bestämmer er kan ni skriva en lista med alla negativa konsekvenser ni får av att fortsätta dricka och få dessa karatefyllor med dess konsekvenser några gånger/år. Min lista som jag skrev innehåller ca 10 rätt rejäla konsekvenser som är bra att ta fram om jag börjar känna sug.

Jag slutade, hoppas för alltid, att dricka för ca 3 månader sen och jag mår sååååååå mkt bättre utan skiten. Det jag tror är den stora skillnaden denna gång är att jag ändrade inställning till drogen och den romantik som finns kring den. Man kan träffas utan alkohol och man kan ha kul och gå ut och festa utan också. Man kanske förlorar lite "vänner" som mer var ute efter att ha en drickarkompis än en riktig vän.
Nu är jag mest arg på giftet, vilket ni kanske märker på mina rader.

Hur som helst, bra att ni är här på forumet. Det visar på att ni tar era problem på allvar och vill göra ngt åt dem.

Lycka till och på återhörande!

anonym18841

Tack för svar! Det är bara en befrielse att prata med människor som upplever samma saker som jag. Jag pratar med vänner och min sambo, men alkohol är någonting helt annorlunda för dom så de kan aldrig helt förstå.

Jag dricker väldigt sällan sprit eller vin utan håller mig till öl och cider. Fungerar rätt bra. Det är de gångerna jag får för mig att ta en shot eller en cocktail som det går utför. Det är inte ofta jag mår som jag mår nu efter en kväll med bara cider. Jag känner ju till allt det du skriver, och tipsen säkrar ju nästan att man håller sig på en bra nivå. Att det ändå ska vara så svårt?

Efter alla incidenter jag upplevt så skärper jag mig ordentligt. Jag dricker ingenting starkt, drar en gräns vid kanske fyra cider. Jag liksom har en inre dialog med mig själv under hela kvällen att jag måste tänka efter, räknar i huvudet hur mycket jag har druckit, beställer vatten och så vidare. Mitt problem är att jag efter en tid slutar att vara lika uppmärksam. Dels för att jag jämför mig med andra. Som dricker en flaska vin på förfesten, folk på krogen som beställer in brickor med shots eller sveper drink efter drink utan att hamna där jag hamnar. Dels att jag helt enkelt glömmer bort hur jag är. När det har gått så bra under en lång period tror jag att jag är botad. Vilket är dumt eftersom anledningen till att det går bra är att jag ju tänker mig för.

Pratade med kollegan idag. Var tvungen. Han sa att jag bara hade varit väldigt full och vi haft kul och kanske kramats men ingenting mer. Det hjälper ju lite men jag har fortfarande ångest. Började prata med sambon om vad som kanske hade hänt och han blev självklart upprörd. Är inte första gången jag är helt transparant och berättar om minnesluckor, att jag inte vet vad som hänt och att jag kanske gjort någonting dumt. Det är så själviskt på ett sätt. Bra att vi kan prata om det men jag berättar det ju bara för att jag är självisk och har dåligt samvete och undermedvetet vill att han ska trösta mig.

Och någonstans tänker jag... Tänk om någonting faktiskt hände? Men kollegan inte vill säga sanningen?

Men någonting måste förändras. På riktigt denna gång. För jag klarar inte mer. Vet inte hur jag skulle hantera om det som hände faktiskt var sant för då skulle sambon lämna och jag vet inte hur jag ska kunna leva med det.

Du sätter ord på hur jag funkar. Det går bra så länge jag analyserar drickandet hela kvällen, men så fort jag slappnar av går det åt skogen.
Ska minnas det den här gången.

anonym18841

Det är barnsligt kanske, men fan vad orättvist det är ändå. Speciellt i det här landet där det ändå är sådan norm att dricka. Men det absolut fulaste du kan vara är en person som inte kan hantera det. Har lite ångest att jag pratade med kollegan. Känns så pinsamt att fråga en person man knappt känner om någonting hände. Och pinsammare om det börjas snackas på jobbet.

Blir så less på mig själv. Har känt till det här problemet länge. Sambon har t om förlåtit mig för att jag vid ett tillfälle varit för närgången, läppar mot läppar... Det är så mycket som står på spel! I början av det här året försökte jag lägga om mina dryckesvanor men hur kan jag inte ta det tillräckligt seriöst för att verkligen ändra på mig? De enda fördelarna jag ser med alkohol är att det blir skönare stämning. Vi umgås mycket på det sättet med våra vänner, eller med kollegorna, familjetillställningar. Det blir oftast enklare att umgås så. Det är det enda. Allt annat är negativt. ALLT.

Flera gånger har jag övervägt att sluta helt. Men det steget är så stort. Jag tror att jag dricker till mångt och mycket för att jag älskar när det sociala är enkelt och lättsamt. Inga stela stämningar utan synk där alla pratar och det inte är några jobbiga tystnader. Ibland antar jag att jag tar på mig ansvaret. Om vi har middag eller fest och jag känner att stämningen inte är sådär enkel som den borde kan jag ta på mig hela ansvaret, börjar hälla i mig och bjuder slutligen på show. Om vi är ute med våra vänner och jag är inne i en sådan period att jag tänker till mycket på vad jag häller i mig så kan jag känna mig så stel. På en krog eller klubb där folk sluddrar, skriker, dansar så blir jag alltid obekväm. Jag kan inte leverera på det sättet när jag är nykter. Det är som att det står skrivet i min panna att jag är nykter eftersom folk ifrågasätter varför man inte dricker eller varför man inte är full. Så känner jag bara att jag hellre velat vara hemma. Då känns det jobbigt. Måste jag ha alkohol för att vistas i sådana sammanhang? Jag vill ju vara en sån person som klarar av det. Som kan prata, bjuda på sig själv, dansa och ha roligt. Men det är egentligen inte jag tror jag. Men efter några glas vin så är det åtminstone okej att vara i en sådan miljö. För då är jag en del av den och lägger inte märke till mycket detaljer.

Knaskatten: Är det nolltolerans som gäller för dig? Eller försöker du hitta ett bra sätt att dricka?

Jag funderar själv på vad som är rätt väg. Jag ser mig inte som en alkoholist men som en person med ett problematiskt dryckesbeteende. Inte bara för alla vidriga saker jag gjort. Men också för att jag bryr mig. Tror ni inte att det också kan vara vad som skiljer oss från andra? Att vi t om bryr oss för att vi varit högljudda en kväll fast ingen annan bryr sig. Medan andra kan vifta bort det. Handlar någonstans om kontrollbehov tror jag.

Tidigare i år hade jag ett bråk med en vän i fyllan och villan och då kände jag bara att nu är det fan nog. Det var då jag började skriva ner varje gång jag druckit (uppe i över 50 gånger redan, men då räknar jag även 1 glas vin till maten), och försökte begränsa mig till 5 enheter på en kväll. Antingen måste jag ju verkligen skärpa mig eller så kanske det inte fungerar för mig. Överväger att gå ifrån sambon eftersom jag känner mig som en tickande bomb som kommer förstöra det när som helst. Är inte det ett sjukt tankesätt?

Nu är det fyra månader kvar på det här året. Tänker att jag ska återgå till mitt ansvarsfulla drickande. 4-5 enheter. Och om det inte fungerar den här gången så blir det att lägga ner för alltid.

linus

Hej LayLayLady. Känner igen mig i mycket av det du skriver, mig för kanske 7-8 år sedan. Att det ibland blir väl mycket, att det blir minnesluckor, man gör dumjävla grejer, svinmycket ångest. Speciellt att jag vid tillfällen raggade på polares flickvän(er) eller var för på och blev den där jobbiga. Jag ville inte vara den jobbiga, så jag började dricka mer för mig själv, för att kunna dricka som jag ville utan att jag blev en person som folk tyckte var störig. Det var en väg från ett dåligt alkoholsinne till ett klart mer destruktivt drickande. Jag hoppas att du väljer en annan väg, där du antingen lyckas ta dig till ett ansvarsfullt drickande- Eller, om du är som mig som EGENTLIGEN tycker att 4-5 enheter är den mest meningslösa mängden, för att man just kommit igång då och bara vill fortsätta egentligen, att du då antingen slutar helt, eller begränsar dig ännu mer.

Hur som helst! Inspirerande att läsa vad du skriver! Jag hoppas det går bra för dig! Kram

Det är verkligen som om jag hade kunnat skriva stora delar av din text.
Jag känner mig också alltid så stel och trist när jag är nykter. Är nästan mer rädd för det och för att uppfattas som en präktig tråkmåns än för att bli för full och göra bort mig. Folk räknar ändå med det, och de flesta verkar tycka att det bara är festligt. Det är mest jag själv som får ångest. Och min man tycker inte heller att det är så kul eller härligt.
Tack och lov har jag aldrig råkat göra någonting mot honom eller vårt förhållande som skulle kunna äventyra det, men det har jag gjort i tidigare relationer. Och även om jag inte är otrogen eller liknande så sliter det förstås på kärleken när jag gång på gång blir okontrollerad och redlös.
Jag har varit igenom samma sak så många gånger nu att jag börjar inse att jag nog inte kan ha ett normalt förhållande till alkohol.
Som det är nu tänker jag sluta helt. Men jag kan inte säga att det är "resten av livet" som gäller. Jag skulle hemskt gärna kunna dricka några glas vin till en god middag eller skåla i champagne på nyår eller ta en drink vid poolen på semestern i framtiden. Men jag vet inte om det någonsin kommer att funka så?
Tror att jag behöver sluta helt. För att kanske, kanske välja försiktiga tillfällen i sällskap av min man och bara dricka ett glas vin till maten för att se om jag kan hålla det där.
Eller något.
Åh jag vet inte!
Önskar att det inte var så gott! Och så trevligt. Det där första glaset vin... känslan är svårslagen.

lizzbet

Tror det är lite farligt att dela in människor i vi och dom andra... Tror att alla med minnesluckor och riktig fylla har ångest och mår ungefär lika dåligt. "De andra" bryr sig nog också, även om de ger sken av att vifta bort det.

anonym18841

linus: Just nu vet jag att den nivån är ganska bra för mig. För jag känner mig lite salongs, men ändå inte full. Har egentligen inte svårt att stoppa vid den nivån när jag bestämt mig för det. Det handlar mer om att jag ibland skiter i det för att jag tror att det ska gå bra och bara kör. Gäller att alltid vara medveten och eftertänksam. Men jag vet inte som sagt, tänker att jag ger det fram till årsskiftet men kan säkert visa sig att det är bättre att vara utan.

Knaskatten: Måste kännas bra. Att förstöra ett förhållande på grund av en fylla känns så jävla meningslöst. Men känns som en bra inställning du har. Det känns vettigt att ta det dag för dag.

lizzbet: Jag håller inte helt med. Jag har många i min bekantskap som faktiskt inte bryr sig. Men jag menade inte bara vid riktig fylla och minnesluckor utan att vi som har större kontrollbehov till och med kan älta en kväll där man inte ens var redlös eller har minnesluckor utan bara är berusad. Och är självsäkrare än vanligt, mer social osv. Att vissa inte dagen efter inte ägnar detta så mycket eftertanke efteråt men jag personligen kan tycka att till och med sådant är jobbigt.

Ändå konstigt hur viktigt det är med en dryck. Att vi riskerar att förstöra det som är viktigt för oss och faktiskt spelar någon roll, bara för att "få" dricka några glas.
Det känns skönt nu att ha bestämt sig, men jag litar samtidigt inte på mig själv. När helgen kommer och jag vill "koppla av" "unna mig" eller "varva ner". Eller när vi ska äta något gott och all annan dryck än vin känns som ett straff.
Men jag ska verkligen, verkligen försöka den här gången. För att må bra med mig själv.

linus

Du vet givetvis själv bäst vad som fungerar för dig. Jag önskar dig all lycka till hur som helst! :)

anonym18841

Gullig du är som frågar ? Nej, absolut inte. Har ingen lust! Känner mig äcklad vid blotta tanken. Jag har inga, och har aldrig haft cravings efter alkohol. Det är mer att kontrollera denna vildhäst när jag får för mig att hoppa upp på sadeln. Som då 1 gång av 10 går riktigt åt helvete...

Just nu finns inga närliggande planer på att hoppa upp, vilket ju är skönt. Men den dagen det dyker upp ska jag dricka extremt lite och bita i det sura äpplet att vara en tråkig, eventuellt lite tystare person.

Annars känner jag mig faktiskt fortfarande ångestfylld från förra helgen även om det (tack och lov) mattats av... kollegan ville att jag skulle återlämna hans keps som jag tog på mig att hålla rätt på förra helgen vid min dunderfylla eftersom jag hade väska. Känner äckel och skam vid blotta tanken på att återse honom då jag fortfarande skäms och känner mig skyldig och äcklig.

Hur går det för dig? Och hur går dina tankar?

Bra att du inte känner sug! Tror att det bästa man kan göra för att hålla sig ifrån för mycket drickande är att liksom hålla ångesten klart i minnet och påminna sig själv om hur det faktiskt kan bli/blir när man dricker.
För mig går det bra att inte dricka, men det är trååååååkigt. Trist med inget vin på fredagskvällen. ?

linnea jj

jag kan inte fatta att jag tycker det känns så skönt att läsa att andra också har upplevt det jag känner så ofta.. jag antar att det är för att jag känner en sådan fruktansvärd skam och har sån obetalbar ångest när det kommer till mitt förhållande till just alkohol. kan ärligt säga att jag typ inte trodde det fanns någon som får minnesluckor, upplever de där riktiga pangfyllorna där det kanske hände nåt, eller så hände det kanske inget alls. minnesluckor som man fyller ut i efterhand med värsta tänkbara scenarier.. samtidigt jobbar, pluggar, tränar och är aktiv. jag kan inte vara alkoholist?! är man det för att man inte kan hantera alkohol 'ibland'? det får mig att tvivla på allt. och så känns det som en sån förlust att tänka att man aldrig mer skall dricka... känns otänkbart att aldrig ta ett glas vin igen. så arg och besviken på att jag måste vara den som måste välja bort...
jag har känt mig och känner mig så fruktansvärt ensam i detta, och skäms så himla mycket. och så är jag samtidigt så rädd för att få ett "tråkigt" liv...

Sheana

Låter precis som mig innan drickandet tog fart för nu 5 år sedan. Innan drack jag väldigt sällan, ett par gånger om året men då drack jag oftast alldeles för mycket och gjorde precis allt det där du beskriver och säkert mycket mer. För mig var det en rad jobbiga saker efter varandra, jag kände mig ensam och att livets alla kriser bara gjorde mig svagare och svagare istället för starkare och så upptäckte jag hur fantastiskt jag mådde när jag väl berusade mig trots att jag mår piss dagen efter och sen utan att jag knappt märkte av det drack jag plötsligt 3-4 dagar i veckan bara sådär. Trodde aldrig innan att jag skulle hamna där jag är idag, i ett missbruk av a.

Jag är också em tjej med minnesluckor när jag dricker. Och fryktansvärd ångest.
Mina barn tittade snett på mig när jag inte kunde minnas vad vi gjort kvällen innan eller vad jag sagt. Jag kunde inte minnas om jag sagt god natt till dem. Att slita dricka var enda vägen.
Det Känns så mycket bättre nu.
Jag gnäller och tjurar för jag vill dricka.
Men jag vet att jag inte ska.
Jag tycker du är stark som tagit steget och sett över hur du dricker. Och jag tror på dig.

Vi är nog tyvärr många här som har haft jobbiga minnesluckor, du har vår sympati. Självklart ska du inte tänka på att lämna din sambo- låt inte a ta ifrån dig något så viktigt...

Kram och lycka till!

Jocke1987

Du är absolut inte ensam.
Jag har både druckit alldelens för mycket och för ofta.
Med riktiga blackouter och totalt hjärnlöst beteende som följd.

Försökte ett tag att verkligen ta kontroll och dricka mindre men det fungerade inte för mig, tillslut spårade det igen.

Har varit helt nykter nu drygt 6 månader och jag mår otroligt bra!
Visst det är inte lätt, suget kommer titt som tätt, speciellt när alla kompisar eller sambo ska ut på galej.
Men man får försöka påminna sig själv om alla dåliga saker det fört med sig att dricka och att man inte klarar det.
Vi är alla olika och vissa av oss klarar inte av alkoholen, jag är en av dom.

Försök hitta andra saker att göra, kanske träna? Det hjälper mig.

Lycka till.!

Kram

anonym18841

Tack för alla kommentarer! Ni får gärna uppdatera mig hur det går för er?

linnea jj: Du är inte ensam om att tycka att det är lite skönt och befriande att höra andras historier, även om man samtidigt inte önskar sin värsta fiende våra upplevelser. Alkohol är så äckligt normaliserat. Det är också många som dricker som om det inte fanns en morgondag, säkert betydligt mer än dig och mig, men som kan "hantera det". Det är jobbigt och orättvist. Men våra kroppar, vår förbränning, våra psyken reagerar på ett annat sätt. Vi har inte samma förutsättningar. Både du och jag är medlem av detta forum så därför har vi insett att vi har någon form av problem även om det kanske inte är alkoholism utan ett missbruk eller ett riskfyllt alkoholbeteende. Jag utesluter inte A helt ur mitt liv än. Kanske borde jag göra det med tanke på hur dåligt jag mår av det och hur mycket dåligt som hänt. Jag förbannar detta samhälle där allt är så uppbyggt kring alkohol. Men ju starkare man är i sig själv, desto enklare tror jag att det blir att avstå. Jag har träffat många unga som aldrig börjat dricka. De har fått lära sig att socialisera och fungera helt utan alkohol och är mer än fullt fungerande ändå. Vi måste nog vänja oss av vid denna stöttepelare som alkohol blivit för oss.

Tänkte bara ge en liten uppdatering på vad som hänt sedan mitt senaste inlägg... Sedan jag skrev sist har jag druckit vid 1 till tillfälle. Jag drack ganska mycket men kvällen är intakt och jag minns allt. Men det jag märker är att även fast jag inte vaknar och undrar hur jag tog mig hem eller har uppenbara minnesluckor så kan jag inte riktigt hantera en fylla. Jag vet inte om jag har ett släng av OCD men i perioder så tvivlar jag så mycket på mig själv. Detta leder till att även fast jag minns en hel kväll så kan jag inte låta bli att undra om jag faktiskt minns hela kvällen? Kanske var det 5 minuter som jag inte minns där jag gjorde någonting helt utflippat? Får väldiga katastroftankar där jag i princip -ursäkta mitt grova språk- tänker att jag kanske blivit påsatt på en krogtoalett och förträngt att det ens hänt? Har liksom nått en punkt där det inte ens HJÄLPER att jag INTE fått en minneslucka. För jag fantiserar ändå ihop scenarion om vad som KAN ha hänt.

Detta skedde ungefär en månad sen. Och såhär känner jag - med mitt psykiska tillstånd just nu, min sviktande självkänsla och mitt tvivel inombords - så är alkohol det sämsta jag kan utsätta mig själv för. De här två fyllorna jag haft under hösten - egentligen är de inte ens de ALLRA värsta fyllorna jag haft och -peppar, peppar- ingenting HÄNDE egentligen. Men ändå. Vilka jävla ögonöppnare. Har mått så psykiskt dåligt efter dom och ältar dom väl i viss mån fortfarande. Det kan inte fortsätta såhär.

Så. INGA FLER VIDRIGA FYLLOR. Vilket jag tänker undvika genom att;
- Inte delta i umgänge vars enda syfte är att dricka.
- Inte gå på någon som helst "klubb" då jag VET att detta triggar mig att dricka då jag känner mig stel och obekväm.
- Konstant upprepa för mig själv att alkohol är och troligtvis alltid kommer att vara problematiskt för mig, fortsätta med detta mantra även om jag t ex nu är inne i en väldigt vit och nykter period.
- Aldrig säga JA för någon annans skull. Skita i om folk är peppade och vill att man ska följa med. Skita i om det blir dålig stämning eller folk blir besvikna. Skita i om man uppfattas som stel. Detta handlar också om andra aspekter i livet, inte umgås med människor som inte får mig att må bra. Inte säga ja till saker jag egentligen inte vill göra.
- Påminna mig själv om att vita perioder utan fylla, ångest, helvete och skrattande berättelser av "du sa si" "du gjorde så" ÄR när jag MÅR som bäst. Seriöst. I våras drack jag inte på fyra månader. Mådde hur bra som helst. Missade absolut INGENTING. För jag är inte 21 år gammal längre. Jag struntar i mäns blickar och att tappa omdömet. Been there done that - got the t-shirt... MOVING ON.