Jag har alltid haft lätt att få minnesluckor. Dessa har varierat i storlek och till en början var det vissa samtal, skeenden och kortare perioder som försvann ur mitt minne. Och det var aldrig någon som fyllde dessa med jobbiga berättelser. Ingenting som jag inte kunde hantera i alla fall. Jag vet inte när det hände men efter en tid blev luckorna större. Och de började fyllas med saker som var ganska jobbiga saker att höra efteråt. Att jag var högljudd, spelade över, betedde mig på sätt jag aldrig skulle göra nykter. Jag har varit kaxig, uppkäftig och otrevlig. Jag har kysst killar jag inte velat kyssa, klängt på personer jag inte ens vill vara med. Sagt saker som inte är sanna. Jag har slagit min bästa vän. Jag har varit för närgången med killar när jag haft pojkvän.
Efter en del vidriga upplevelser har jag försökt att ta i tag i mitt drickande. Men det är precis som många beskriver det, av 10 kvällar är 9 bra. Men så kommer den där kvällen då det spårar ur. Jag kommer över gränsen över vad jag tål och då vill jag bara dricka mer.
Och dagen efter. Ångesten som sköljer över mig. Den gör mig sängliggande hela dagar.
Är även så paranoid nu för tiden att jag ibland kan fylla luckorna själv med det absolut värsta jag kan komma på. Till slut vet jag inte vad som är sant och inte. I helgen hade vi after work med jobbet och det spårade ur kan man säga. När jag ser tillbaka på kvällen så upplever jag mitt beteende som jobbigt och jag var bara för mycket. Men det som får mig att ligga i fosterställning idag är att en kollega till mig frågade om jag hade kysst en av våra kollegor för att det såg ut så. Har vad jag vet inga större minnesluckor, men samtidigt kommer jag inte ihåg precis varenda minut eller exakt allt vi pratade om men jag har verkligen noll och inget minne alls av att ha gjort någonting med den här kollegan. Jag vet att vi umgicks och pratade mycket under kvällen och att vi kanske var lite på varandra, alltså på ett glatt fyllesätt. Men att vi skulle ha kyssts? Med handen på hjärtat så tror jag inte det.
Innan han frågade mig så hade jag bara lite ångest över att jag var ganska intensiv och pratig och too much, men nu känner jag mig så ynklig och ångestvriden. När jag vaknade morgonen efter hade jag inte en tanke på att jag hade minnesluckor för jag kom ihåg allt i stora drag, var vi var, vilka uteställen vi gick till sen, efterfesten och när jag gick och lade mig. Men jag nojjar över att jag kanske haft en minneslucka där vi under en kort stund gjorde någonting opassande som jag sedan förträngt? Som sagt så är det svårt att längre veta vad som är påhittat och vad som är på riktigt. Jag har också en sambo som jag älskar och jag vill bara gråta när jag tittar på honom för att jag känner mig som ett otroget svin.
Oavsett vad som hände. För det är inte alltid det det handlar om. Det handlar om att jag i min bakgrund verkligen tappat kontrollen och att jag i de stunderna blivit så självdestruktiv och olik mig själv och kapabel till vad som helst. Även fast det inte alltid slutar i katastrof så har jag ett sådant själväckel för att jag inte kan stoppa mig själv. Samt spenderar veckor med att undra om jag verkligen kysste den där främmande mannen på krogen eller om det bara är en fantasi. De här tillfällena dyker upp kanske 3-4 gånger på ett år. Och de fullständigt förgör mig.
Jag ville bara skriva av mig. Mår riktigt dåligt just nu. Kanske någon fler känner igen sig?
Är det bara att sluta helt som gäller eller?