Hejsan på er
Är ny här och har aldrig skrivit ett inlägg på ett forum tidigare, men känner att jag bara vill skriva av mig.
Har varit nykter i 10 veckor nu och är inne på min elfte vecka. Det känns så otroligt skönt för varje dag jag vaknar upp och slipper all ångest och alla minnesluckor. Så mycket bättre jag mår rent fysiskt utan alkoholen i kroppen även om suget är stort.
Har druckit väldigt mycket periodvis under 5 års tid och det som fick mig att vakna upp och ta tag i det här var att jag var på väg att förlora allt som betyder något för mig, mina två barn.
Det som är så svårt är att jag inte vet hur man går vidare? Hur ska man hantera alla ledsamma tankar och känslor när jag ser hur mycket jag har förstört och förintat för andra människor som jag älskar? Tanken på vad jag gjort för något och hur mycket jag förstört är helt outhärdligt och jag kommer inte vidare. Hur gör man för att börja älska sig själv och sluta med detta självskadebeteende genom att dricka? Äter Antabus nu och ska göra det fram till januari minst, men sedan då? Det känns som att jag redan nu har planerat mitt nästa återfall när jag slutar med dessa livsavgörande tabletter, men hoppas att jag innan dess har börjat älska en liten del av mig själv så att jag inte utsätter mig för dessa återfall om och om igen. För jag borde vara värd något i mina egna ögon....
Och varför känns det extra skamligt om man är kvinna och framför allt mamma att vara alkoholist? Dom flesta av mina vänner jag har genom mina barn har valt att inte umgås med mig och dom vill inte heller att deras barn träffar mina när dom är hos mig.
Min man valde att lämna mig när han fick veta att jag smygdruckit för honom under nästan 2 års tid. Han tyckte att "det här får du klara av själv, du är helt ensam i detta och det är ingen sjukdom" och det stämmer så väl, ensam har jag verkligen blivit
Väljer nu att skriva här så att jag förhoppningsvis inte ska känna mig lika ensam
All denna skuld och skam, när förlåter man sig själv?????
Kram på er och ta hand om varandra