Hej allihopa!
Känner att jag länge velat ventilera lite angående mitt eget drickande och alkohol rent allmänt. Så diskutera gärna med mig! Och kom med era åsikter.
Jag är en 21-årig tjej som bestämt mig för att sluta dricka. Då jag skämt ut mig x antal gånger på fyllan, samt blivit utslängd av vakter och gjort många dumma beslut så tänker jag att nu fan får det vara nog.
Det värsta som hänt mig var nog när jag på en utomlandsresa drack mig så full att jag fick en totalt blackout och bara låg ner på marken. Vaknade upp på morgonen på vårt hotellrum och visste inte alls vart jag var först. Som tur var hade mina vänner tagit hand om mig hela kvällen och tagit mig hem till hotellet i säkerhet. Detta var min allra första fullständiga blackout, efteråt har jag haft små minnesluckor varje gång jag druckit hyfsat mycket. Egentligen borde jag slutat redan då, men icke.. Blev däremot fast besluten att lägga ner alkoholen en gång för alla efter att jag i helgen gjort väldigt dumma beslut på fyllan och ångesten när jag vaknade upp på morgonen var inte nådig.
Jag har diskuterat detta lite grann med min pappa samt en vän och lagt fram min teori om att jag är alkoholist. Dock känns det inte som om någon av dem verkade förstå mig då båda hävdar att jag inte är någon, att jag bara är dålig på att kontrollera mitt konsumerande. Och ja, det stämmer. Men det går väll lite hand i hand tänker jag? Jag går inte runt och tänker dagligen på alkohol men ibland kan jag tänka att det hade varit skönt att supa sig full hemma, bara för att få känna ruset av att vara onykter. Det är så jävla härligt egentligen, man bara släpper allt och bryr sig inte alls, det blir som en slags tillflykt. Hur som helst, jag har alltid gillat att festa men utan alkohol har jag helt enkelt skittråkigt och det är den bittra sanningen. Middagar och sociala tillställningar klarar jag av utan alkohol. Men att gå ut och klubba? Absolut inte. Jag stör mig på alla som är fulla på dansgolvet när jag själv är spiknykter, så jag antar att jag kommer att lägga ner mitt festande nu ett tag framöver. Hur som helst får jag knappt något stöd varken hemma eller av vänner. Mina vänner som borde stötta mig uppmanar mig istället till att köra en "detox". Alltså ursäkta men vad fan är en detox? Antigen så dricker man eller så är man nykterist, det finns inget mittemellan för mig. Det är bara så jag är. Att ingen tar mig på allvar gör mig riktigt frustrerad och medför även att jag börjar misstro mig själv och mina egna tankar till att jag ville sluta dricka från början. "Det är inte så farligt egentligen.. jag överdriver bara, jag förstorar saken, om jag bara lär mig dricka lite så löser allt sig.." osv.
Men vad ger mig alkoholen som är bra? Jag kan inte komma på något bra, allt den medför är negativt. Att alkohol är så pass socialt accepterat att det är konstigare att inte dricka än att dricka, är rentav sjukt tycker jag. Läste lite här på forumet om vissa som inte vågar berätta till arbetskollegor varför de inte dricker utan kommer med ursäkter. Men ärligt talat, ska man behöva komma med ursäkter till varför man inte dricker? Frågar någon mig varför jag inte dricker så svarar jag "Jag vill inte" fortsätter dom att trycka på svarar jag helt enkelt "jag klarar inte av att dricka, jag kan inte hantera det". Vem bryr sig? Låt folk tycka vad de vill. Vad jag tycker är jobbigare är vänner som bara "Ameeen, en cider kan du ju ta, det blir du inte full på?". Nä det blir jag inte. Men jag tror din ärthjärna missar poängen nu.. Äh fy, det är riktigt jobbigt ibland speciellt när man själv är sugen och folk tjatar på en. Varför är folk så himla angelägna om att man ska dricka egentligen, det är väll min ensak?
Vill gärna höra andras tankar kring min situation eller rent allmänt om akolhol/alkoholism.