Hej,
Jag behöver hjälp av er som har mer erfarenhet. Ursäkta för lång text, hoppas någon orkar läsa.
Är jag för hård om jag gör slut eller är jag medberoende är frågan..

Jag och min pojkvän sedan 12 månader har flyttat ihop för tre månader sedan. Under hela vårt förhållande har det hänt att han blir konstig när han druckit. Svartsjuk; på min barndomsvän, servitörer, mina ex, random folk han sett att jag är vän med på Facebook, arg; tar upp konstiga saker och vill bråka om det, ledsen; får panik över något jag gjort tex. pratade för mycket med hans kompis. När det skett har jag direkt utan att gå med på att dividera gått hem till min gamla lägenhet som jag haft kvar, han har haft panik och sprungit efter mig barfota och i kalsonger, slagit sönder en superdyr tavla, ringt 40 tusen gånger, dagen efter inser han såklart allvaret och har extrem ångest över hur han kan göra så mot mig. Köper blommor, saker, ber på sina knän med tårar att jag skall förlåta.

Han är annars den bästa människan jag träffat, jag älskar honom så djupt och han behandlar mig som en prinsessa varje dag. Han hade kunnat flytta berg för min skull och han finns ALLTID där. Varje gång det här hemska hänt när han blivit full har jag ändå velat göra slut i stunden, och han har lovat att han aldrig mer skall dricka, han gick på antabus efter en av gångerna i början (bara i en månad), han har börjat gå till en psykolog för två veckor sedan och avstår mer från alkohol, nu går vi dock aldrig ut längre, han umgås inte med sina vänner som festar längre. Ett litet tag efter han har varit full och knäpp glömmer han dock bort allt detta, han vill bara att vi skall gå vidare i vårt förhållande och förlåta. Efter min 25års dag (två månader sedan) när hela min släkt var här blev han knäpp och jag sprang hem till där min mamma och pappa bodde och sov där, dagen efter skrev vi alla ett kontrakt med min pojkvän där han lovade att aldrig mer dricka mer än två öl (han är övertygad om att han KAN dricka men bara inte för mycket), och där vi skrev att han får flytta ut från vår nya lägenhet om det händer igen. Nu är fler inblandade och vi kan inte bara glömma och förlåta, det kommer frågor från oroliga närstående.

Sedan dess har det vart lugnt, tills nu. Vi jobbade på en fest en av hans föräldrar höll i, jag gick hem tidigare och fick efteråt reda på att han tagit ADHD-anfetamin för att bli hög. Jag hade en konstig magkänsla och gick in på hans mobil och fick reda på detta. Just då hade jag en jobbig period och orkade inte bli arg. Några veckor senare, konstig magkänsla igen, in på hans mobil, då fick jag reda på att han under en jobbweekend utomlands köpt kokain med sin kollega och även druckit rejält. OCH ljugit om det till mitt ansikte i en månad (tack vare den konstiga magkänslan har jag frågat mycket, men jag trodde han vart otrogen). Med samma kollega hade han även dagen innan druckit två öl, kommit hem och ljugit om det tills jag sa att jag visste att han ljög.

Nu har jag kastat ut honom, han bor hos en förälder.
Han kämpar ju verkligen, jag känner att han är mitt livs kärlek och att jag vill gifta mig och skaffa barn med honom! Är jag för hård om jag gör slut på grund av detta? Mitt hjärta brister.

Båda mina föräldrar säger GÖR SLUT, rädda dig själv innan han förstör dig! Min pojkvän säger att jag inte skall lyssna på mina föräldrar (de älskar mig inte lika mycket som honom, jag kommer bli ensam och olycklig om jag lyssnar på dem, det var bara en vit lögn inte en riktig, han jobbar ju faktiskt för att bli bättre, i ett förhållande kämpar man tillsammans, han gör ju allt för mig varför gör inte jag allt för honom). Han har blivit extremt manipulativ och jag tror att han, precis som jag, känner att jag är det enda som håller honom flytande. Båda hans föräldrar dricker rätt mkt och skilde sig på grund av pappans EXAKT likadana problem. Men han är ung, bara 24.. Skall jag stanna och kämpa med honom som ett riktigt par och hoppas på att det löser sig? Eller drar jag ner mig själv i onödig skit om jag inte gör slut och går vidare. Ingen är ju perfekt? Jag festade ju och testade också droger när jag var yngre.. Eller kommer jag sitta med en depression och två stackars barn om 10 år då han fortfarande inte ändrat sig?

Förstår att ingen har svar på vad som händer i framtiden men snälla ge mig era erfarenheter och råd..

har skrivit och tänk att det är din bästa vän, syster eller någon annan som står dig när som ”är du”! Försök läsa med lite distans och perspektiv! Hur låter det då i dina öron? Vad skulle du tyckt om det hela? Vad skulle du gett för råd? Härligt att vara så ung som du är, framtiden ligger för dina fötter! MEN du är också formbar, farligt ihop med en person som din pojkvän! Va klokt av dig att vända dig till dina föräldrar och inte låta saker hända bakom en fasad!

Btt

Nej inget att bygga på du kommer att bli olycklig med honom han kommer att få dej att fly hemifrån fler gånger bli arg kanske våldsam. Svartsjuka är ett dåligt tecken i kärlek det är inte tecken på kärlek. Det är ett tecken på att han vill kontrolera dej.
Dina föräldrar har rätt lämna honom Nu
Kram lycka till

Alltför många som skriver här -och ännu fler irl - sitter exakt där du skriver hur det kan bli (och sannolikt skulle bli) - fast i en helvetisk verklighet med psykiskt illabefinnande och barn. Till det brukar höra en enorm oro inför ev separation: hur våga lämna barnen till en missbrukande våldsam person som kräver umgänge. Nej, du som frågar efter erfarenhet - både kunskap och erfarenhet säger klart: lämna, släpp taget och gör det nu! / mt

Lyra

Det beror på vilket liv du vill ha!
Om du verkligen älskar honom skulle jag bli särbos, säg att du bara vill träffa honom när han är nykter. Se hur det går.

Antagligen vill han inte ändras. Mitt numera ex har varit en liknande dans med skillnaden att han istället gick på antabus i mer än ett år i taget i flera omgångar.

Nu 10 år senare är vi skilda. Vi har tre underbara barn så skulle aaaaaaaldrig ha valt annorlunda. Men mycket ångest har det varit och är fortfarande. Det är inget lätt liv. Men å andra sidan vilket är?

Man kommer till en punkt när det inte går längre..en person som ständigt prioriterar alkohol framför allt annat går ju i längden inte att leva med...

AliceAlice

Mitt i all röra och alla känslor verkar du vara en klok tjej! Att säga vad du ska göra blir bara fel men jag har några reflektioner; Redan innan du skriver, i slutet, att han börjat bli manipulativ, så tänkte jag på normaliseringsprocessen, läs på om det. Det är den som gör att man sakta vänjer sig vid de mest tokiga sakerna och tex. stannar i en våldsam relation.

Du skriver att han kämpar, jag kan inte lösa ut det någonstans i det du skriver. Ni skriver kontrakt, det är bra, men ni förstår inte hur en missbrukare tänker, ok att han inte får dricka mer än två öl men då tänker missbrukshjärnan, "då kan jag ta något annat i stället".

Många anhöriga är väldigt kloka personer men de tänker inte med missbrukshjärnan och därför kommer alltid missbrukaren att vara ett steg före och manipulera. Hur blir man då när man blivit manipulerad under en längre tid? Jo man börjar ofta tvivla på sig själv, sin omgivning, man blir osäker, hjärntvättad och det är lätt att drabbas av olika sjukdomar som depression, utmattning, kanske ett eget missbruk.

Vem tror du vill dig bäst, dina föräldrar eller han, då med tanke på att du blir viktig för honom för att han ska kunna fortsätta ha ett bra liv med både missbruket och det du står för? vem av dessa har mest att vinna på att få över dig till "deras" sida?

Endast ca 50% av dem med missbruksproblem blir bra, hur det blir för honom vet ingen, men du kan inte göra honom fri, skulle vilja vara så krass att du inte ens kan hjälpa honom på den vägen, den kampen måste han utkämpa själv oavsett om du står vid hans sida eller inte!

Du beskriver hur du älskar honom och hur han behandlar dig som en prinsessa, hur då? Om du tittar på hela honom, är kärleken lika klar då, får du får ju inte bara delar av honom utan en helhet. Vad är det som gör honom till ditt livs kärlek? Är det det han verkligen står för eller är det det han manipulerat fram? För en person som manipulerar vet man inte vem det är. jag levde ihop m mitt X i 20 år, jag vet fortfarande inte vem det var jag var gift med!

Du kan läsa om min resa och om b.la. normaliseringsprocessen här http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Oavsett hur du väljer så välj aldrig bort dig själv, din familj (som verkar kloka och förstående), dina vänner, arbete, fritidsaktiviteter. Ta en paus och fundera på hur du vill ha ditt liv, du behöver och bör inte fatta något livsavgörande val just nu! Gör roliga saker som du mår bra av, prata skriv, läs om missbruk och missbrukspersonlighet, normaliseringsprocessen, medberoende, anhörigas livsvillkor...

Bedrövadsambo

Det är ju råd hon vill ha. Sen gör hon förstås som hon vill. Som min dotter sa när jag berättade att jag och hennes pappa skulle separera: "Ja, mamma du har tidigare sagt att alla människor har positiva och negativa egenskaper och beteende, men så länge det positiva överväger så håller man ihop. Nu har det negativa vägt över för både dig och pappa." Så klokt uttryckt ❤️ OBS: Ingen alkohol var inblandad i den separationen, och vi har efter snart fyra år fortfarande en bra relation, som syskon typ. Min poäng är: Lista hans positiva och negativa egenskaper/beteenden. Och studera sen den listan noga!