Hej!

Jag är i en jobbig situation just nu, det är så att min flickvän sitter på behandlingshem för alkohol någonstans i Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi träffades för 3,5 år sedan och allt var bra till en början sen började det drickas till en början normalt sen ökade det mer och mer. Det har tagit slut flera ggr mellan oss, men vi valde att flytta ihop, vilket inte höll så länge p.g.a att hon sa upp sitt jobb och lgh och flyttade till min stad, och det var väl inte det smidigaste och komma till mig å inte ha kollat upp jobb innan! Iallafall det var sommar och hon drack ju ofta medans jag var på jobbet, jag fick tråkiga sms/samtal till mig när jag jobbade, riktigt jobbigt. Visste aldrig om hon var nykter eller full när jag var på jobbet, hade ångest på dagarna. Och det var ofta i slutet att hon var aspackad när man kom hem från jobbet. Men hon gjorde aldrig något utan oftast så somnade hon bara. En gång så fick jag hämta henne på biblioteket där hon smög drack. Hon ljög ofta för att hon inte hade druckit, vilket jag hörde direkt när vi pratades vid i telefon, när hon var hemma hos sig och jag 10 mil därifrån hos mig då. Min flickvän har förresten gjort en Gastric Bypass så vet ni, hon drack bara folk öl, och det gick hon igång på. Alltså tålde ingenting. Tillslut så sa jag en dag efter jobbet att nu får du hitta något annat boende, för jag pallar inte att du sitter här å dricker. Hon fick fatt på en lgh i en by jämte, där hon inte trivdes alls. Jag hämtade hem henne flera ggr för att jag tyckte synd om henne och för att jag givetvis forfarande hade känslor. Hon hade jobb iallafall men drickat blev för mkt och tillslut så tog hon jobb bilen till jobbet och åkte dit för rattfylla. Jag hjälpte henne till psykakuten, men där kom hon inte in för hon hade för mkt i utandningen. Till sist kom hon in och fick lite hjälp i 3-4 dar. Jaja det hela slutade med att Hennes föräldrar hämtade hem henne till sin stad och där fick hon bo fram och tillbaka hos sina föräldrar. Jag hamnade mitt i mellan, och hon visste inte vad hon kände för hon mådde dåligt. Och en morgon ringde hon mig kl 07 på morgonen och gjorde slut...å sa att hon träffat en kille, å jag bröt ihop och hon ville inte ha någon kontakt alls. Jag mådde dåligt i ca 2 veckor sen ringer det plötsligt och då är det hon, hon ville kolla läget. Och sa att det var inget med den killen. Sen började vi prata mer mer å allt kändes som förut, träffades några ggr också. Sen fick tillslut fatt på en lgh och hon var jätte glad för det, och självklart jag också. Själva flytt dagen svarade hon inte i telefon, jag fick tag på hennes farsa som skulle hjälpa henne med flytten, och han sa att hon var där och att hon hade druckit. Föräldrarna är ju rätt less på henne märkte man. För det har varit mycket strul förut långt innan vi träffats. Det gick några dagar och jag försökte få fatt på henne men inget svar, jag blev orolig och kontaktande hennes mamma som och till sist hade gått in i hennes lgh för dom hade fått nyckel och hittade henne full sovande på soffan, för hon hade inte varit kontakt bar i flera dar.
Iallafall så tog hennes föräldrar henne till ett behandlings hem, där hon är nu...
Sen kom hon till hemmet och vi messade och ringde varandra som vanligt och allt kändes jättebra, var till och med och hälsade på henne och dom 4 timmarna som besöket var, var fantastiskt bra....jag åkte hem och sen fortsatte vi messa och allt var bra. Sen efter en månad så kom plötsligt ett sms att hon hade det lite jobbigt just nu och hon ville ha ett uppehåll, OK? sa jag och fick värsta paniken och grät som fan, hon skrev att hon inte hade samma känslor längre och att hon inte visste vad hon ville. Jag stack till henne i söndags 10/9 utan hon visste om det, men hon var väldigt avvaktande å det var knappt man fick en kram...å jag grät. Sen sa hon du får inte va här man var tvungen å anmäla sig å så det visste jag ju iof...stannade i typ 20 min sen åkte jag hem. Men känslan när jag var där kändes stelt och jag fick nätt och jämt en kram. Hon hade halsbandet på sig som jag skickade ner till henne. Så där är vi idag, har messat henne sen dess men nu svarar hon inte alls. Hon har inte blockat mig heller för messen kommer fram och så också telefonen. Vad ska jag göra?? jag blir knäpp älskar och saknar henne som fan.

Jimpa

Sant ni har ställt upp så mycket för mig, å jag tacka er igen! Jag kommer att läsa vidare i era trådar, det ni har skrivit till mig om och om igen. Och som ni sa så kan ju inte hennes morsa påverka vad som händer mellan oss, endast hon själv. 13 dagar idag, jag är rätt stolt över mig själv.

lizzbet

Kämpa på, det blir lättare, och snart har du svårt att fatta att det var DU som kände allt det där :)

Jimpa

Ett mess i natt vid 03.40 från henne. Jag delar med mig vad hon skrev.

Hej. Hoppas allt är bra.
Jag vill skriva till dig så jag får med allt jag vill säga.
Jag vill börja med att tacka för all hjälp och stöd som du har gett mig. Jag är verkligen så tacksam för det.
Men som jag sa innan så vill jag inte fortsätta vårt förhållande. Jag bryr mig om dig men jag har tyvärr inte känslorna kvar för dig.
Behöver fokusera på mig och jag kan inte känna något som inte finns kvar.
Jag vet att det inte spelar ngn roll om jag önskar dig lycka till i framtiden för du är säkert både arg och ledsen på mig.
Men det är så jag känner oavsett vad vi.har sagt innan och vilka planer vi har haft.
Jag gör ont i mig att jag gör dig ledsen och det är givetvis inte min mening. Jag har en tid kvar här och kämpa och det blir tufft när jag kommer hem.
Men jag är övertygad om att du kommer finna någon som älskar dig lika mycket som jag gjorde en gång.
Jag är ledsen att det blev såhär. Men jag kan inte göra eller säga det på annat sätt.
Tack för tiden vi hade ihop.
Jag önskar dig all lycka i framtiden, det vet du.
Ta hand om dig puffi. Kramar

lizzbet

Men är det inte lite skönt då, med klara besked? Nu vet du och då är det "bara" att acceptera och gå vidare.
Se till att ha mycket att göra, så du inte hinner tänka så mycket! Det gör ont nu, men det går över, det vet du.
Lycka till!

Jimpa

Gjorde väldigt ont i hjärtat...så tar man en sån grej på sms också :( känns som jag vill prata med henne via telefon, alltså bara lugnt och stilla? Man avslutar ju inte via tele, tycker det är lite fegt.

Redan avslutat.
För över en månad sen.
Men ledsen kär och kanske lite oförståndig som du varit har du hängt kvar och kanske tom naglat dig fast i något som egentligen varit över.

Det är alltid svårt att släppa taget när man själv inte vill,omöjligt i vissa fall.
Men hon är supertydlig,känslorna finns inte kvar och inte viljan heller.

Hon släpper dig fri och önskar inte mer kontakt med dig men visar ändå respekt och omsorg i det hon skriver.
Så hon är ingen hjärtlös människa,hon vill bara göra det enkelt och lätt att förstå för dig tror jag.

Att du ringer henne gör det bara svårare för er båda.
Acceptera faktum och låt det sakta sjunka in att det är över.

Jimpa

Förstår att du har säkert rätt! (tungt) men jag ska inte skriva något tillbaks på det hon skrev?

Bedrövadsambo

Förstår att du är jätteledsen, men du måste släppa henne nu. Även mentalt och känslomässigt.

Jimpa

men det är svårt! Var på AA-möte idag, tänkte om det skulle hjälpa, men det gjorde det inte, hade fortfarande klumpen och trycket i bröstet när jag gick därifrån. Någon som har något förslag vart man kan få lite hjälp? Alanon finns tyvärr inte i min stad :(

AliceAlice

...kan du söka via din vårdcentral. Just nu tolkar jag inte att det stora problemet är missbruk utan mer att du är i en kris och behöver stöd att ta dig ur och kunna gå vidare med livet. Ofta finns det också privata alternativ men det kan bli ganska dyrt. Du kan få 10 gånger KBT på remiss ofta mer om det behövs.

Lycka till!

Jimpa

som jag tänkt är att varför ska jag må såhär? är det inte hon som ska må så...och från hennes sida sakna/längta/tråna etc efter mig?? Inte jag efter henne! Bara en tanke som jag har tänkt på ett tag. Det verkar vara ombytta roller här, ja menar i era fall är det ju ni som har dumpat era förhållanden. Usch mår dåligt över det! Önskar jag vore starkare än vad hon är

ett smack om dig och vem du är.
Att hon kanske bara är en katalysator för allt det du upplever just nu.
Hon har liksom triggat igång en massa saker i dig och gjort dig svag och behövande.

Kanske var du det innan också,men det har liksom förstärkts av att leva med någon som egentligen inte riktigt valt dig.
Du har valt henne med hull och hår och hoppades och trodde att det skulle bli ni.
Försök få tag på boken "kvinnor som älskar för mycket"
En fantastisk bok som förstås gäller även män.
Det är min bibel och där beskrivs kärlekskranka olyvckliga människor i olika livssituationer men med samma grundproblem.

De har svårt att älska och värdesätta sig själva och går gärna in i relationer där de inte får vad de behöver.
Det ges också en hel del tips om hur man kan ta sig ur det.

Men det är ett långt och mödosamt arbete.
Men KBT kan säkert också vara en väg ut med mantra om att du är värd mer osv.
Du upplever just nu alla dessa känslor,men det är nog lite typiskt att du tycker att hon ska känna och uppleva en del av vad du upplever.
Att du liksom sätter ihop din egen känslovärld med hennes.

Men så funkar det ju inte riktigt här i världen.
Man är två skilda personer och när man älskar för mycket så sätts det liksom ur spel.
Man går gärna in i symbios med partners på ett inte riktigt sunt sätt.

Nu generaliserar jag rätt kraftigt här och pratar mest om hur jag själv upplevt mitt relationsberoende.

Den beskriver bland annat om att ju sjukare relation man går in i,ju hårdare fastnar man.
Förklarar kanske lite av hur man kan stanna i en relation där man blir misshandlad.
Med mera med mera,klart läsvärd i alla fall om man känner igen sig lite i beskrivningen i att man fastnar för hårt i något som inte är bra för en.

Jimpa

det stämmer nog lite som du säger, hon har väl fått mig svag och dålig själv känsla också. Har faktiskt varit stark en gång i tiden. Då mådde man som en prins och det var inte många som kunde trycka ner en! Men som sagt så har jag ett flertal ggr under halva vår tid tillsammans velat lämna henne efter allt som hon har betett sig med dricka, ljugande, manipulerande, lånat pengar av mina vänner som inte betalt tillbaks, snodde vin också från mina vänner utan å fråga, lovat att hon skulle vara chaufför för vi var några som skulle åka till ett ställe, men valde att dricka istället + att hon sa när jag kom till henne att hon kunde skjutsa oss ändå!!! Eh va när du druckit? Ja jag har ju inte druckit på några timmar? Nä men du stinker...Nä tack du! jag körde istället och var nykter den kvällen och + en massa annat som hänt under vägens gång! Det har man inte klarat av pga att man har varit för svag eller mesig. Borde varit jag som lämnade henne, inte hon som lämnar mig eller hur? Och hon har ju vetat hela tiden att jag har funnits tillhands när hon har "känt" för å ta kontakt med mig igen de 3 ggr som det har hänt under vårt förhållande. Hallå liksom!! Leka med känslor!
Hur hon beter sig när hon kommer ut från behandlings hemmet "när hon vaknat upp" ur sin koma om ni förstår mig rätt, är ju ingen som vet. Med tanke på att hon nu inte är samma människa som hon var förut, det märkte jag och det sa hennes morsa också. "Kanske" det är så att hon hör av sig när hon kommer tillbaka till sitt rätta jag, för jag kände inte igen henne ett skvatt sist jag såg henne. MEN om hon gör det då, hoppas jag att jag är stark nog inom mig, och bemöta den situationen! Ska kolla upp det du sa "Ullabulla" ang KBT helt klart värt att prova kanske. Och likaså boken som du rekommenderade.

Oj det blev långt...var bara tvungen å ventilera lite :)

Jimpa

grej till som slog mig som jag säkert ältat om här förut, det är hur kan man säga att man älskar någon ett par dagar innan för att sedan bara ändra sig och göra slut? Kan inte få in det riktigt, men man kanske handlar så när man inte vill ha kontakt med någon utanför för tillfället!

lizzbet

Jimpa, det här är något jag kom fram till, för några år sedan...

*Äntligen...
fann jag ett sätt att förhålla mig till alla människor man råkar ut för under livet!
Jag har skippat alla förväntningar på att det som sägs mig är sanningar, att det som lovas mig kommer att hållas, att något är beständigt/varaktigt.
Så mycket enklare allt blev!*

Livet är tyvärr inte som i sagan eller filmen...
SLÄPP alla tankar på henne nu, du bestämmer hur du vill må!

Kram

Jimpa

Du skrev något bra vid ett tillfälle som jag kom å grunna på (nu menar jag inget mot er andra) jag läser era inlägg varje dag och det stöttar mig ska ni veta! Men det jag menade var att du skrev att hon inte var någon direkt -drömflickvän, å den frågan gnager lite i mitt huvud...NÄ det var hon kanske inte, inget jag ser just nu :( men alla är väl värda att bli älskade och känna en trygghet, nu låter det kanske som jag ser ner på henne, det gör jag inte jag älskar henne än, men kommer det fortsätta i samma bana när hon kommer ut, så får man ju ångest vilket man redan har iof men ändå. Och sen om man tänker på vad det var som var bra? Hmm kan komma på några ganska oväsentliga grejer typ som å laga mat ihop, bra sexliv, kolla tv ihop ja låter hel knäppt men mycket mer var det nog inte, sen levde man väl med i det också, medberoende helt enkelt, å då kändes det som det var fullt acceptabelt å bete sig hur som helst. Men iallafall tittar jag åt andra hållet hittar jag desto mer. Vad har jag å bygga där?, jag har läst många av era inlägg om era liv, och ni verka all påpeka att det går inte leva med en alkoholist, eller har jag fel? Visst hon kanske håller sig borta från det ett tag, men som jag känner henne, och svårt att ändra på sin livs stil, så vet jag nästan med all säkerhet att hon kommer trilla dit förr eller senare, å det är inget man är så jätte intresserad av. Å nu hoppas jag ju självklart inte att det blir så, men bara en känsla jag har med tanke på att jag känner henne ganska väl. Och hon kommer ju aldrig mer kunna dricka "socialt" om man säger så...det är ju också en grej man får uppoffra helt i så fall med henne. Alltså sitta å mysa å ta ett glas vin tillsammans kommer ju aldrig funka! Men som sagt så är det klart att jag fortfarande känner för henne, å det är jobbigt...men försöker vilket är nästintill omöjligt...
Ni som har kommit en bit längre på vägen än jag, har jag fel i det jag säger?? Eller vad tycker ni?

Bedrövadsambo

Jag har samtalshjälp från och till, av olika anledningar. När hon fick veta att min nya sambo visade sig vara en alkoholist suckade hon och sa "okej, bryt upp eller lär dig leva med risken för återfall". Och hon hade så rätt. Efter sex nyktra månader tog sambon ett återfall, och sen snart fem veckor tillbaka är han därför min ex-sambo. Stor sorg och saknad inledningsvis, men mest lugn faktiskt.

och tips vi kommer med blir ju lite som att hälla vatten på en gås.
Du är tvungen att själv komma fram till ungefär liknande saker som vi kommit fram till.
Men det är ju pga att vi är ute på " andra sidan"
Jag menar inte att du är dum eller obildbar på något sätt.
Bara att man är tvungen att gå stigen själv.
Det hjälper inte att vi varit där före dig.

Du är tvungen att smälta och processa allt som varit och vad som ev kan bli.
Av dig själv.
Av det vi ni har haft,osv

Men fortsätt jobba med dig själv om du vill.
Du blir kanske lite mer stärkt inför nästa relation och ser fallgroparna snabbare.
Många av oss hamnar i likadana relationer igen.
Både för att de känns bekanta och trygga.
Också för att vi inte lagt ned tillräcklig möda på att förstå oss själva och varför vi faller in i likadana mönster om och om igen.
En del "lär" sig aldrig.

Andra är snabbare att klippa tråden om de märker att de är på väg att trilla iväg åt samma håll igen.
Så fortsätt gärna läsa och skriva.
Det har i alla fall hjälpt mig att komma en bra bit i vägen mot att förstå mig själv bättre och veta vad jag behöver och vill i längden.

AlkoDHyperD

Man kan leva med risken för återfall.
Det man behöver för att orka är att tidigt sätta upp gränser för sig själv. Du kan till exempel bestämma dig för att inte acceptera att hon tar återfall tillsammans med dig, att hon genast söker hjälp vid återfall, att hon alltid är öppen om sitt drickande eller planerande av att dricka, mm. Eller så älskar du henne precis där hon är oavsett om hon dricker eller ej, allt är upp till vad du själv känner att du kan leva med.
Om ni planerar att skaffa barn måste du fundera över om du gör det för din egen skull och i värsta fall - om hon inte kan hålla sig nykter - om du kan och vill ta hand om barnen själv. Allt detta i öppet samråd med henne.
Jag har varit tillsammans med en man - nu separerat sedan ett halvår på mitt initiativ och ej alkoholrelaterat - som redan när vi träffades visste om att jag drack för mycket. De tio första åren utvecklade jag fullskalig alkoholism, var på avgiftning, behandlingshem, han var med när jag fick delirium och ep-anfall. Ändå skaffade vi senare fyra barn tillsammans, som jag har tagit hand om och gör fortfarande. Han satte aldrig upp gränser, reagerade aldrig på mitt missbruk, och vet du, jag önskar att han gjort det!
Men, visst kan man leva med och älska en alkoholist. Det krävs en hel del mer, antar jag, och kanske blir tillvaron inte lika stabil.
Håller med Ullabulla i att du själv måste komma fram till hur du vill göra.
Kram