Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Nu är jag riktigt jävla arg igen - och nu är sorgen och saknaden plötsligt minimal igen!

Bedrövadsambo

Jag har blockerat honom i messenger nu. Vill han något får han ringa. Sen får vi se om jag svarar.

Bedrövadsambo

Det här är min "dagbok" att läsa igenom när jag känner mig svag. Innehåller ingen censur, bara ärlighet.

Vill bara skicka en kram så här på kvällskvisten. Ja, vet inte om det är giftet som gjort honom till en "egoistisk skitstövel", eller om han var det innan.... På ett sätt kanske dessa fyllemeddelande (som jag antar) bara bekräftar att detta inte var något att bygga på eller tro på. Sov gott!

Bedrövadsambo

Nu när jag blockerat honom på FB helt, och då kan han börja snacka skit om mig som han gjorde om sitt ex. Nu tror jag inte ett ord av allt han sagt om henne.

lizzbet

Känns som vi träffat samma man... Men nej, ni har ju barn, och "din" verkar ändå lite vettigare än "min"... ;)
Kram

Bedrövadsambo

Jag har två ex-sambo. Den första blev jag ihop med 1989. Vi fick två barn ihop. Separerade 2013. Vi har kanonkontakt. Driver vidare Familjen AB från två adresser, träffas hos varandra varje söndag för gemensam familjemiddag, har nästan daglig kontakt om allt praktiskt som rör barnen. Firar födelsedagar, jul och sånt ihop och har god behållning av det. Vi är som syskon typ. Min andra ex-sambo, alkoholisten, träffade jag i december 2015, flyttade ihop i januari 2017. Inga gemensamma åtaganden, bara sårade känslor. Lätt att "blocka" ur mitt liv av praktiska och teoretiska skäl. Svårare av känslomässiga. Men jag kommer över det. Någon gång.

Bedrövadsambo

Nu har jag dessutom raderat hans mobilnummer i dotterns mobil. Om hon blir arg får jag ta det. Jag vill inte att de ska ha kontakt. Han kan inte komma och gå som han vill i hennes liv. Hon har redan en pappa som hon bor hos växelvis varannan vecka, och övrig tid är han alltid tillgänglig via sms och telefon. Precis som jag är när hon bor hos sin pappa.

InteMera

Säkert det ända rätta, att se till dom inte kan ha kontakt. Du behöver inte tillåta kontakt bakom ryggen på dig och din dotter kan säkert ha svårt att riktigt förstå vad uppbrottet handlat om.

Tråkigt att det kommer fram att han planerat uppbrottet, kunde han ite varit ärlig och sagt det bara istället för att "skylla" på ett återfall? Och lögner på FB, ja det är lågt.

Sänder dig en stor styrkekram!

Bedrövadsambo

Nu har det gått tre veckor sen ex-sambon flyttade och den nygamla vardagen har börjat sätta sig. Det påstås ju att det tar tre veckor att etablera en vana, och så är det nog. Sen några dagar tillbaka har jag blockerat honom på FB och messenger, och sen dess har jag bara fått två sms. Jag känner inget behov av att ha kontakt med honom, vi är slutpratade. Jag vill inte träffa honom, och jag vill inte att min dotter träffar honom. Sen jag raderade honom ur hennes kontaktbok har jag inte hört ett ord om honom från dottern. Min kloka dotter har så rätt: "Vi klarar oss". Jag är samtidigt så glad och tacksam att jag genom detta forumet har fått hela den här halvårslånga resan på pränt. Jag vet av erfarenhet att jag hade glömt och förträngt rätt snabbt annars. Det gör man med allt jobbigt. Jag är också tacksam över allt stöd och pepp och konkreta råd jag fått av er. Ni är bäst ❤️

Bedrövadsambo

Senaste veckan har det känts jättebra. Jag har hittat tillbaka till "bara mitt" igen, och jag trivs i mitt sällskap. Har knappt tänkt på ex-sambon alls, i alla fall inte av sorg och saknad. Mest praktiskt. Kommande helg ska han komma och hämta sina sista saker. Idag har jag "städat ut honom" helt och hållet i badrummet. Slängde de få kvarvarande sakerna i en kasse. Har en liten hörna i sovrummet med hans saker, och snart blir den hörnan tom också.

Bedrövadsambo

Igår skickade jag några sms, mest för att få veta om han kommer i helgen och hämtar sin resterande saker. Nope. Jobbar extra. Skönt för honom att jobbet upptar 80-90 procent av hans liv, då kan han ju inte dricka i alla fall. Och det är kanske lösningen. Jobba svinmycket. Jobbet blir då hans enda "liv". Men sämre liv kan man ha. Jag bryr mig inte. Faktiskt. Jag ingår inte i den svåra ekvationen längre. Prylarna får stå kvar tills han har tid att hämta dem. Eller så skänker jag rubbet till Röda Korset. Han får några chanser till.

Bedrövadsambo

Han försökte börja "snacka" via sms, som vi gjort på messenger i 1,5 år. Lätt 1000 mess på en månad har det blivit när vi inte bott ihop. Jag satte dock gränsen direkt då. "Ok, jag kan x, x, x, annars får det dröja." Och sen svarade jag inget mer. Till slut "tystnade" han. Jag har blockerat honom på FB och messenger, vill inte ha kontakt, vill inte "prata ut", vill inte att någon av oss ska hoppas på att det blir "vi" igen. För det blir vi inte. Han är en lärdom i mitt liv. Inget mer. Jo, lite positiva minnen också förstås. Men inte tillräckligt positiva för att inbilla mig något. Jag är för jordnära för det. Och numer duktigt bränd i båda ändar.

Bedrövadsambo

Ja, det känns som jag lärt mig en hel del. Det känns otroligt bra att jag har varit sann mot mig själv, och att jag tydligt har både markerat och agerat för att skydda mina gränser.

Bedrövadsambo

Jag förstår nu varför det tog lite tid innan jag fick någon kommentar på mitt första inlägg i början av mars. Det fyller ju på hela tiden med nya inlägg. Nya människor som sitter i skiten bokstavligt talat, antingen pga eget missbruk eller någon annans. Råden är desamma hela tiden, men alla måste hitta ”sitt sätt”. En del inlägg blir ett enda, en del hankar sig fast ett tag, ytterligare andra lyckas knö sig in i gemenskapen. Själv har jag selektivt börjat leta efter ”kända” nick, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i alla nya hela tiden. Vissa dagar har jag mer ork, och då gör jag en ”punktinsats”, vissa dagar skummar jag bara igenom och läser ytterst få inlägg. Så otroligt sorgligt och deprimerande att man inte räcker till för alla! Samtidigt tänker jag att de ”nya” sannolikt hittar vänner som också är nya osv. Det man vill ha får man också ge, och det är extra viktigt i detta forum. Den som bara vill ha kommentarer och aldrig ger några blir inte långlivad. Ge och få, ett ständigt kretslopp. Ibland undrar jag varför jag ens hänger kvar här. Min alkoholist är utflyttad sen en månad tillbaka, min nygamla vardag har återtagit sin form igen. Men samtidigt vill jag verkligen ”ge tillbaka” till andra anhöriga, eftersom jag själv fick enorm stöttning här. Och jag vill i den mån jag kan stötta andra med alkoholproblem, på något sätt i brist på att jag inte kunde hjälpa ”min” alkoholist. Jag är fortfarande arg på honom för att det slutade som det gjorde. Samtidigt är jag medveten om att det är ett destruktivt spill av energi. Allt blir som det blir, även om man hade velat annorlunda.

på nåt sätter växer och utvecklas själv av att både dela med sig av sina egna erfarenheter och att reflektera över andras! Det där sista du skriver om att du är arg är nog en hälsosam reaktion. Ilska är en kraft i sig som göra att man lastar av sitt bagage. Efter det kommer nog lugnet. Jag har tagit till mig av mycket du skriver, kloka ord! Tack för att du har berättat och reflekterat! Och även om man har lämnat något dåligt bakom sig genom ett aktivt val så finns det ju ändå med en på sätt och vis..resten av livet!

Bedrövadsambo

Vårt korta förhållande och uppbrottet har förstås gjort mig klokare! Är nog mer misstänksam nästa gång. Men det har inte förändrat min syn på mig själv eller påverkat mig radikalt på något annat sätt. Den resan har jag gjort tidigare. Få saker i livet framöver kommer påverka mig ”i grunden” på det sättet. Men min naiva godtrogna syn på människor och kärleken har fått sig en rejäl törn. Inte livsviktigt på något sätt, men oerhört sorgligt.

Bedrövadsambo

På söndag har jag bjudit in min senaste ex-sambo till att äta middag med min exex-sambo, tillika barnens pappa, och yngsta dotter. Dumt eller skitdumt? Min exex-sambo känner numer till ”allt” men tycker ändå att min ex-sambo är en bra människa och han tror att vår dotter behöver ta ”avsked” på ett bra sätt. Hon fick ju aldrig göra det, han bara försvann. Fattar ni att min exex-sambo uppmuntrar mig att han och vår dotter ska träffa min alkoholiserade ex-sambo! Jag fattar det knappt själv. Jo, visst förstår jag vikten av ”avsked” på ett riktigt sätt. Men att vi fyra sammanstrålar på söndag känns inte särskilt bekvämt. Jag är ju fortfarande arg. Att min exex-sambo är så till synes förlåtande förstår jag inte, men jag uppskattar det verkligen. Han skiljer verkligen på sak och person. Det min ex-sambo gjort är en sak, vem han är som människa en annan. Och barnens pappa har ju rätt. Och han har vår dotter som vägledning. Hon älskar verkligen min ex-sambo fortfarande, och bättre människokännare än hon finns inte. Att min alkoholiserade ex-sambo dessutom säger sig inte ha några som helst problem att komma hit på söndag gör mig förbryllad. Är det mig det är fel på?