I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

.... "vann" igår. Det var nog klokt att inte berätta för dottern tror jag, eftersom hon förmodligen tar ordentligt med stryk när du dricker. Men du (eller mr Hyde) verkar vilja leka med elden nu. Tänker på stunden vid sjön och på att du förmodligen körde med promille i kroppen igår. Drömmen vill hjälpa dig, jag hoppas verkligen inte att det är på väg utför nu och att du ska behöva ner djupare och vända. Hyde vill säkert så gärna att du hamnar i fängelse och förlorar allt.... familj, hus, jobb, hälsan som nyss var rätt utmanad. Håller han på att lyckas? Håller han på att förföra dig ner i träsket ordentligt?

Jag hoppas och tror att det goda i dig vinner. Använd kryckan Antabus nu. Kram!

Tess45

Jag använder Antabus för att jag helt inte enkelt kunde bryta perioden själv.
Hjärnan som är kidnappad kan helt enkelt knipa för att det inte finns något alternativ att dricka.
Det kan komma sug, absolut, men A-djävulen viskar mindre.
Det är så skönt att slippa förhandlingar och bullshit.

AlkoDHyperD

När jag satt i bilen och svängde av mot tätorten för att köpa sprit...
Var så lugn innan jag åkte från jobbet. Hade bestämt mig för en nykter helg. Och sedan, när tanken kom, på att jag skulle hinna till bolaget och att jag hade möjlighet att dricka, önskade jag att jag hade tagit antabus.
Då skulle jag inte haft något val och heller ingen ambivalens. Ingenting som drog mig och samtidigt gav ångest.
Antabus är ett stort steg att gå för mig. Ni som inte känner till min historia och psykologiska sår kanske inte kan förstå hur jag kan vara så allergisk emot kontroll och utifrånkommande styrning...men LPT och psykvården på 1900-talet lämnar sår efter sig.
Det är faktiskt helt osannolikt att jag ens överväger antabus igen. Ändå gör jag det nu.
För det är skönt att inte behöva välja.
Och samtidigt hänger jag upp min livslust på egenmakt.
Idag dricker jag. Kontrollerat som fan. För att vara alkoholist och ha sprit hemma tycker jag själv att det är en seger att lämna en slatt kvar av fri vilja trots att jag inte ens känner mig tillräckligt berusad, Dricker inte en droppe till ikväll, fast jag kan och ingen skulle se det.
Hade inte tänkt skriva när jag druckit, lite hederssak, men just detta tänker jag en hel del på just det som skrevs ovan.
Behöver jag kanske antabus just nu? Förmodligen.
Kan jag förmå mig till att ta det?
Inte särskilt troligt.
Och efter den här helgen, med två dagar av kontroll utan konsekvenser, hur påverkar det min beroendehjärna?
Sannolikheten för att jag dricker en gång till är ganska stor.
Man kan ju fråga sig varför jag ens skriver här då.
Jag ger inte upp.
Jag vill inte hamna i samma malström som sist. Även om det tar tid att bryta vill jag göra det. Åtminstone inte gå längre ner.

Tess45

Jag älskar det ordet och håller själv den känslan varmt mot hjärtat.
I min period fanns varese känslan eller ens betydelsen av ordet i mitt register.
Makt var det sista jag hade.
Jag var däremot nersupen, en tragisk person vars fysiska och mentala hälsa tackade för sig.
Så min makt bestod i att ta Antabus för att bryta.
Jag hade inte makt till annat.

AlkoDHyperD

Du har rätt. Maktlös inför beroendet samtidigt med föreställningen om att man bestämmer själv.
Idag har jag åtminstone makt att låta bli den sista skvätten av vodkan. Alltid något....

Sluta kämpa? Om du leker med tanken, hur skulle det se ut då, vad skulle det innebära?

Det kostar på att kämpa, att förhandla med sig själv. Att försöka förstå allt och sina beteenden. Det bara snurrar ibland i huvudet. Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt? Ibland finns nyckeln och lösningen så nära, men vi ser den inte.

Vet egentligen inte vad jag vill med mina frågor till dig (och delvis till mig själv) i din kamp som du säger är under "kontroll".
Det enda jag innerligt hoppas för dig och dina barn är att du hittar frid, lugn och trygghet. Du/ni är värd detta efter allt kämpande. KRAM!

Ska vi titta på när du kör rakt ner i fördärvet tycker du? Bara för att du så klokt resonerar om att du är nöjd att det blev kontrollerat?Läste din trådinledning och du beskriver själv att dina återfall börjar exakt så här... drickande, uppehåll, kontrollerat drickande och sen rakt in i kaklet. Du måste säga stopp. Ta en annan väg. Du är ju en av de som är klokast, mest insiktsfull och bäst påläst här på forumet. snälla hitta en annan väg den här gången. Vad får du ut av alkohol? Det vet jag inte riktigt om du har skrivit om. Vi har ju olika kapacitet du och jag.. inland blir jag trött bara av att läsa om ditt liv. Du letar luckor för att dricka. Jag letar luckor för att vila, hittar jag inga luckor dricker jag. Antabus är en god idé tror jag. Du måste sätta stopp nu. Du vet inte hur det slutar om du dricker nu.
All min respekt till dig, men jag vägrar att titta på när Du resonerar dig till ett återfall här och får det att verka planerat och klokt.

AlkoDHyperD

Jag ser det ju själv. Precis samma jävla mönster - fast jag kan också se att det är värre.
Förra gången började det mycket försiktigare.
Jag ställer samma fråga som du. Vad fan ska jag göra för att inte köra rätt ner i stupet? Ser det komma rakt emot mig och jag hittar inte bromsen!
Svaret är enkelt. Täppa till alla möjligheter och helt enkelt inte dricka mer. Punkt.
Och så gör jag så i en vecka. Sedan drar det igång, suget, tvånget.
Igår var mr Hyde lite orolig. Hen märker motstånd hos mig. Vill inte att jag ska hitta bromsen. Så den jäveln tog redan på hur man neutraliserar antabus...
Hyde vet redan hur man undviker baksmälla och hur mna dricker på concerta utan att få de obehagliga biverkningar som brukar följa på kombinationen.
Möjligen AA.
Kanske även antabus ändå.
Och nu skriver jag om att vilja bromsa, ändå häller jag inte ut den slatten som finns kvar! Skyller på snålhet. Eller nån slags vriden logik, kommer ändå köpa mer snart igen så varför inte behålla det tills dess så kan jag köpa lite mindre. Och köper jag en halvflaska nästa gång har jag ju "minskat"...
Fattar inte att ni orkar med mig, jag gör inte det själv

Åt andra hållet då.
Cykla långsammare och med eftertanke.

Om man inte vill åstadkomma en varaktig förändring så fortsätter man som förut.
Det kommer garanterat att bli ett liknande resultat ?

AlkoDHyperD

Sanningar rätt i magen!
Brutalt och mitt i prick.
Jag resonerar och analyserar. Ser mönster och har massor av insikt.
Men det räcker ju inte!
Alla ord är bara fluff och dimridåer.
Greenwashing kallas det när ett företag gör något litet som är bra för miljön och basunerar ut till omvärlden hur miljömedveten man är, medan verksamheten för övrigt fortsätter använda farliga kemikaler eller släppa ut lika mycket gift i luft och vatten som tidigare.
Det känns lite som jag ägnar mig åt "soberwashing" om man ska tillämpa ett liknande begrepp.
Eller att jag snackar och skriver runt problemet för att slippa ta itu med det på riktigt.
Analyserar processen, beskriver tankegångar, försöker hitta orsaker och samband.
Till vilken nytta, kan man undra, om det ändå bara leder till att jag skiter i konsekvenser, logik och förnuft.
Lite självironiskt har jag konstaterat att jag tror mig vara närmare ett tillfrisknande eftersom jag inte förnekar min sjukdom. Att insikten i sig skulle vara ett steg i rätt riktning.
Tyvärr är det så att insikt inte betyder ett skit. Jag är kvar på samma ställe. Den enda skillnaden mellan mig och någon som förnekar sitt problem är att jag egentligen måste vara ännu värre däran som ändå väljer att inte göra något åt det.
Jag är fast i mitt beteende. Vilse i labyrinten.
Om jag verkligen ville återgå till nykterheten skulle jag hälla ut vodkan som är kvar. Jag vet ju att den annars kommer att bli uppdrucken.
Och eftersom jag bestämt mig för att dricka den vill jag ju inte upp på det nyktra spåret. Än.
Jag skulle surt och bittert kunna skriva, ok, jag skiter i det här. Det hjälper inte. Jag bidrar bara till en massa negativa vibbar.
Men.
Jag ger fan inte upp!
Jag fortsätter. Skriva. Ge råd till andra i samma sits. Fast jag just nu är inne i labyrinten.
Tro inte att jag struntar i pepp och omsorg. Det hjälper. Om inte nu så på sikt. Tack vänner. Vi ger oss inte, eller hur

Kanske inte?
Det frågade min medberoendeterapeut i ett känsligt skede.
Vill du bli frisk?

Och jag ville svara nej.
För de inskränkningar hon tyckte jag skulle göra var nästan omöjliga för mig att hålla.

Bedrövadsambo

Ja, att fortsätta dricka är förstås inte ett dugg klokt. Eller begripligt. Men det är mycket som inte är begripligt, trots att man har kunskap och insikt och fakta att analysera. Däremot är det väldigt klokt att du fortsätter skriva. Dels funkar skrivandet som självterapi, och sen får du mothugg som du måste reflektera över. Jag tror att du ska fundera mer över rådet du gav Nystart, att ge dig själv mentala pauser i vardagen. 30 min på sängen i ett mörkt sovrum - varje dag helst.

AlkoDHyperD

Vilja bli frisk, men inte göra vad om krävs för att bli det.
Vägra acceptera verkligheten.
Hitta på egna recept.
Välja själv......Vill välja själv - inte låta alkojäveln välja åt mig!
Tassar runt problemet på mitt eget sätt. Bygger relationer och nätverk. Bäddar för förändring.
Det sista steget, det som var självklart för en månad sedan, att bara låta bli, att stänga dörren helt, ännu så svårt. Som en blyklump fastklistrad på foten...
Mentala pauser på dagen i all ära (ska försöka få till dem igen) Nu blir det god natt

Ge inte upp! Ge inte efter! Vi orkar med dig- är ju lättare för oss än för dig, vi behöver inte leva med konsekvenserna?. Kan du vara med någon som "kontrollerar" att du inte dricker? Någon som får dig att tänka på något annat?

Sov gott nu och hämta energi för morgondagen!

AlkoDHyperD

Valde att inte köpa sprit. Men, va faan, som om det ens skulle finnas ett val...tyvärr gör det väl det just nu ?
Skulle köra sonen till träning, hämta dottern, springa en vända under tiden sonen tränade. Kanske hade jag lämnat en lucka om de planerna inte funnits.
När jag kom hem - väldigt trött - efter jobbet ville sonen inte träna och dottern ringde och ville sova över hos kompisen. Tid. Möjlighet. Tur att jag inte har något hemma!
Skulle springa. Men hamnade i soffan istället. Hela kvällen.
Sprang inte ifrån demonerna och rastlösheten. Läste om dem istället. Gamla anteckningar. Fastnade. Ingenting blev gjort här hemma.
Men om det funnits sprit skulle heller ingenting blivit gjort. Och jag hade inte med samma avspändhet kunnat bara vara, läsa för sonen och ha ångestfri beredskap att hämta äldsta dottern om hon skulle vilja hem senare.
Små vinster är också vinster...

Jag tycker inte det var en liten vinst, det var en STOR vinst att du inte drack. Att du läste för din son istället för att vara full. Största vinsten skulle jag säga, det tycker säkert sonen också.

Du skriver att du ska försöka få till dina mentala pauser igen. Hur länge har du hoppat över dem? Mina är livsviktiga och jag slarvar ibland. När jag blir då stressad att jag inte ser och alla drar från alla håll. Då dricker jag... ska verkligen försöka ta de där pauserna. Du skrev så klokt i din andra tråd om prestation och det har varit min tanke när jag läst om din dag att det känns som om målet alltid ligger nån annanstans än här och nu. Eftersom jag är lite likadan, dock inte så prestationsinriktad så har jag undrat lite om ditt vilobehov, eller behov av att vara här och nu. Mindfullness, yoga det är nog mitt behov. Usch, det är inte lätt det här men vi är nog överens om att a är en så jäkla dålig lösning på vårt mående.

AlkoDHyperD

Efter gårdagskvällens inaktivitet sov jag 8 1/2 timmar. När jag vaknade slog det mig hur förbannat trött jag är. Hela tiden.
Ja, det var väldigt länge sedan jag tog mina vilostuner. Inte ens på jobbet har hunnit använda yogamattan som står ihoprullad i ett hörn. Förrän igår. Fem minuter innan jag gick hem. Det kanske avgjorde beslutet att inte genast åka ut och handla efter middagen (vilket lätt kunde blivit mer än bara livsmedel) eftersom min trötthet inte känns förrän jag varvar ner. Jag orkade inte planera för att dricka!
Samma tanke kom senare. När hjärnan ville spåra åt fel håll. Jag orkar inte.
Och det kanske är en bra tanke, precis som Morgondag skrev, att sluta kämpa. Kanske kan jag använda tröttheten. Jag orkar inte dricka idag.