I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.