Det hela började med att min pappa fick cancer 2004, jag var då 14 år och ja ni kan ju tänka er själva att allt sattes på sin spets.
Det var nog någon gång efter detta alkoholproblemen började. Pappa blev frisk från sin cancer, kom tillbaka till jobbet osv. Alkoholen var till och från i perioder, värsta var väl att min mamma "hakade på" och man visste inte riktigt om man kunde ha hem någon kompis då det dracks spontant och inte alltid på helger som man "brukar". Flyttade hemifrån så fort jag bara kunde, men man visste aldrig när man kom dit om dom hade druckit eller ej. Därför har kontakten blivit mindre under mitt vuxenliv, är i dag 29 år... Till saken hör att jag av en slump hittade en dom mot min pappa, rattfylla. Jag var inte förvånad men blev ju såklart besviken, han har alltid varit rak och ärlig. Detta är som bortblåst. Konfronterade honom idag och hans svar är att "det var dyra läropengar" och jag frågar om jag kan hjälpa honom men då går han bara. Min mamma går i försvarsställning. Jag har absolut INGEN jag kan prata med utom min sambo och han ska inte behöva ta allt detta. I släkten är det osämja på både mamma och pappas sidor (inget jag har gjort) men jag åker ju med på skiten eftersom jag är deras dotter. Efter idag känner jag att jag inte vet vad jag ska göra och vill ha en paus från dem.

Bedrövadsambo

Jag är också ensambarn, och växte upp med alkoholiserad pappa och en mamma som drack mer än hon borde periodvis. Skitjobbigt. Men du kan ingenting göra om de inte själv vill göra något åt problemet. Det enda du kan göra är att sätta gränser för dig själv. Tex att de ska vara nyktra när ni umgås eller talar i telefon. Berätta för dem vilka villkor som gäller. Märker du att de är onyktra - åk hem eller lägg på luren. Funkar det inte, eller blir slitsamt, bryt helt en period på några månader. Var bara tydlig mot dem: Detta gäller. Du kan inte bära dem genom detta, de måste själva vilja sluta. Jag bröt själv med min pappa i september 2002. Då sa han själv ”jag har inga problem med spriten”. Ett halvår senare var han död pga söndersupen lever. Det enda jag sörjde på begravningen var att ingen lyckades nå fram till hans innersta vilja. Han fick så mkt hjälp genom årens lopp, men återupptog alltid drickandet igen.

Det är säkert flera gånger i livet det känns jobbigt att vara ensambarn.Lite tufft när din mamma dricker också, vilket blir vanligare, att båda har a-problem och skyddar varandra. Jag har själv ett a-beroende och har slutat dricka. Vet att vuxna barn har det jobbigt med ovissheten och döljandet av olika saker föräldrarna skäms för när man har a-problem..Bedrövad sambos råd är bra.Även om man bryter med dom, behöver man inte göra det för alltid.Min äldsta dotter pratade inte med oss på ett år, det kändes mycket sorgligt..Men gjorde ändå inte att jag sökte hjälp.Tror det handlade om att vi var 2 som drack och då borde sök hjälpt båda två.En av mina döttrar mailade min chef, som tog upp det på ett utveclingsamtal, det blev min vändning..Jag har snart varit nykter i 2 år..Tänker vara nykter resten av mitt liv..Mycket glad och tacksam att det tog slut på skam och skuld...