Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Bedrövadsambo

Ibland är det precis vad man behöver för att förstå, och börja agera för en förändring. Gäller förstås både dig och din man. Hoppas hans nykterhet består även när du piggat på dig ännu mer. Kryakram!

Dis

Men så fantastiskt att det gick bra med dig. Massa kramar skickar jag och hoppas på att detta kan vara början på den förändring som din familj behöver ❤️

Lyra

Men oj! Ta hand om dig InteMera! Och ta stöd! Det är asläskigt, speciellt när det gäller socialtjänsten men blanda in alla du kan så du får stöd! Kräv terapi som anhörig till missbrukare om du inte redan fått det! När en ska lösa allt själv så krossas en till slut.

Vet inte om vi pratat om det förut, men har du läst Carina bångs bok om att vara anhörig?
Hon skriver om att man som anhörig lätt "insjuknar i styrka".
Där har jag varit och (nästan) lyckats frigöra mig ifrån... men det var inte lätt. Att frigöra sig från styrkan var och är min svåraste resa.

Hoppas du mår bättre. Och våga vara svag! För rätt personer alla fall :)

InteMera

Två veckor nu sen min akuta sjukhusvistelse. Har hänt så mycket sen dess och nu är allt ännu värre än innan. Orken slut. Jag har ont. Barnen behöver mig mer än nånsin och jag går på knäna. Biter ihop. Snart ramlar jag ihop. Önskar på kvällen när jag somnar, om jag alls gör det, att jag inte vaknar igen. Orkar inte vakna till dethär virrvarret som är ett oändligt svart hål av bekymmer varenda dag. När nån liten sak lite lättar så brakar hela helvetet löst på nåt oförutsätt håll istället. Och nu har jag inte ens hälsan mer. Tar nöjt de starka medicinerna jag måste ta för det domnar lite i hjärnan då också, ångesten släpper för en stund men kan ju inte fortsätta med dessa piller för då är jag snart pillermissbrukare också. Kroppen har redan markerat "stop, du klarar inte mer" och så läggs det på en ännu mer sten ändå. Ursäkta språket, men vad fan ska man göra när det känns som man saknar all makt och kontroll över sitt eget liv. Spelar ingen roll jag inte orkar mer, yttre omständigheter tar ingen notis om min vilja eller ork.

Det blir som det blir, det går som det går. Men något happy ending lär inte min historia få.

MCR

Det låter som du har det fruktansvärt svårt just nu. Jag känner så med dig!

Finns det ingen som kan hjälpa er nu? Någonstans där du och barnen kan vara så du får återhämta dig?

Jag förstår också att det är svårt att be om hjälp när man inte har någon kraft. Att just be om hjälp kan vara det svåraste. Men du behöver hjälp nu.

Jag tror på lyckliga slut ❤

Bedrövadsambo

Happy ending blir det till slut! Du måste ha tillit för att det blir bra till slut ❤️ Styrkekramar i massor till dig!!!!

Bedrövadsambo

Fy fan för alkohol och dess konsekvenser i form av trasiga och smärtsamma relationer. Styrkekramar i massor till dig!

MCR

Jag känner så med dig! Att du ska behöva reda ut det här mitt i allt nu också! Du som behöver tid för återhämtning.

Det du skriver skrämmer mig också. För det blir så påtagligt att man aldrig blir fri från den andra föräldern. Och att det där förtroendet är så bräckligt.

Jag är rädd för att möta besvikelse nu när jag åter måste dela vardag och ansvar med barnens pappa igen.

InteMera

Samlat lite ork att titta in här på forumet igen. Blir så ledsen av alla nykomna forumdeltagare, alla i mångt och mycket med samma tragiska historia om krossade drömmar, förtvivlad kamp, oro och ångest, rädsla för barnens framtid och samvetskval efter uppbrottet.

Själv vet jag inte ut eller in mera. Möte med soc imorgon och jag har inte sovit på över månad utan mardrömmar pga det. Många samtal med dem och möts av oförståelse, och krav på samarbete med missbrukaren. Han har alla rättigheter tydligen, varken jag eller sonen verkar ha några sådana. Är rädd hur jag kommer reagera när de insisterar på umgänge hos en fullständigt otillförlitlig pappa, när sonen tydligt säger han vill inte och det inte verkar spela nån roll för dessa tanter. Det ska tvingas fram nån form av umgänge fastän jag som ensam vårdnadshavare vägrar med anledning och sonen vägrar. Jag riskerar bli dragen inför rätta för nekande till umgänge. Dom tycker det räcker pappan får göra blåskontroll före han hämtar från skolan fredagar kl 14. Vilken verksam strategi för att säkerställa nån är nykter hela helgen...Vilken utbildning har egentligen dessa soc personer som inte tycks hört talas om alkoholism överhuvudtaget?

Bostadsletandet går trögt, finns inget tillgängligt eller nåt jag har råd med, hälsan vacklar ännu efter mitt sjukhusbesök och på jobbet är det oroligt med risk för nedskärningar samtidigt som vi jobbar som galningar. Har dagar på jobbet jag stirrar på skärmen och plötsligt inte känner igen bokstäver, förstår inte vad det står. Hjärnan stänger av, läskigt. Rutingöra blir plötsligt så svårt så man vill gråta för man minns inte hur det ska göras och så är det bråttom också, härdsmälta nästa. Jobbar helst med stängd dörr och äter lunch därinne också, vill inte dom andra ser hur nära stupet jag står.

Jag vet det nog själv redan nu. Jag kommer kollapsa. Storstilat och ordentligt antagligen, eftersom jag bitit ihop så hårt och så länge. Sen kommer kraschen, och vet ni det ska nästan bli skönt. Att bara släppa allt. Skulle önska jag kunde ligga i sängen i en vecka utan att dra ifrån gardinerna, och bara gråta. Är så trött så jag orkar liksom inte ens kämpa mot hans fylleförsvar av hans drickande. Orkar inte planera framåt, försöka hitta en utväg. Är trött på att ha plan B C och D när ingen av dem någonsin går att verkställa. Det är vad det är och allt som ändrar brukar vara till det värre.

Så ja vad ska man säga, känns som man är trängd i ett hörn och nu är det ren överlevnad som gäller. Tiden får visa om jag orkar slåss mig ur hörnet och tillbaka till världen eller om jag bara sugs upp i ett svart hål i marken under mina fötter och försvinner.

Bedrövadsambo

Men visst är du på väg in i väggen i 190 knyck. Symtomen är tydliga: sömnstörningar, problem att göra rutinsaker, isolerar dig från andra tex. Ring vc eller Företagshälsan innan det blir överjävligt. Du är ingen övermänniska, bara en människa som fått nog av allt. Massor av styrkekramar till dig ❤️ Fortsätt skriv!

MCR

Och jag lider med dig jag med.

Jag önskar dig lugn och ro. Förståelse och tid för återhämtning.

Din kamp ska inte ta dig till stupet. Be om hjälp. Jag vet att det är svårt. Det allra svåraste.

Har du något samtalsstöd nu?

Du kan inte bära allt ensam. Kramar

InteMera

Mötet på soc gick helt okej men som väntat blev jag tvungen att ta fram det skriftliga material jag hade med mig, lagparagrafer och deras egna verksamhetsanvisningar flr att kunna kräva dom gör åtminstone juridiskt korrekt. Dom tittade förvånat på varann när en klient kommer klampande med mera info än dom själv hade, dom ville gärna behålla mina papper och kolla vidare för dom tyckte det jag hittat var intressant. Men hur som helst så får sonen nu vägra umgänge och dom kommer även berätta det till pappan att sonen inte kan tvingas till honom. Puust vilken lättnad! Och ifall sonen vill träffa pappan försöker det ordnas hos farmor några timmar i taget bara, så pappan inte är ensam med honom. Puust en till lättnad. Sen kommer pappan bli galen över detta, möjligen hotfull och behöva sökas besöksförbud mot igen men det blir en senare fråga. Tar en dag i taget, just nu känns det pyttelite bättre i alla fall för stunden.

Tack för att ni finns Bedrövadsambo och MCR, jag blir så glad över era peppande kommentarer då det nog i mångt och mycket är det enda stöd jag har just nu som bevis på att jag inte är galen att känna som jag gör. Hoppas ni får en bra dag ❤️

Bedrövadsambo

Otroligt skönt att mötet gick bra. Då är det åtminstone värt allt jobb innan. Styrkekram ❤️

MCR

Helt galet att du ska behöva strida så hårt! Jag hoppas du får lite ro nu. Nu när sonen själv får vägra umgänge. Förhoppningsvis kan du nu andas lite djupare och slippa oro angående det problemet för en stund.

Jag hoppas du känner att situationen hemma är något stabilare också. Så du får återhämta dig. Du behöver det. Du behöver det så mycket.

Lyssna på dig själv. Din kropp säger nej.

Försök ta emot hjälp. För du är värd att må bra.

Det där var nog det bästa inlägget här på länge. Som du har kämpat och fantastiskt att det gick vägen. Trist också att det inte räcker om man inte är så påläst och förberedd som du faktiskt var nu.
Hoppas att du kan vila lite i det du åstadkommit nu. Hitta lite ro!
Du är fantastisk tycker jag!

InteMera

Tack för din kommentar, det värmde ❤️ Och visst har jag efter mötet kunnat andas lite lättare och vara lite lugnare, och jag behöver nog samla alla krafter. På något sätt känner jag mig lite starkare igen, är mer arg än uppgiven vilket åtminstone för mig brukar vara ett betydligt mer konstruktivt sätt att ta saker vidare än att vara lessen som jag varit ett tag nu.

Tack än en gång för ert stöd här inne ❤️

InteMera

Mannen tog sig en riktig värstingfylla i helgen. Jag åkte bort med barnen. Husflykting. Tänk att det känns som man är hemlös, hemmet ockuperat av ja jag vet inte vem han blir när han druckit tillräckligt. Stridslysten, sur, högljudd och pratar fullständigt obegripliga saker. Åkte bort, orkade inte höra mer.

Söndag var det istid, han sa inte ett ord som om det var jag som borde skämmas? Igår när jag lagade middag sa jag bara lugnt: du vet själv du borde sluta dricka och jag tänker inte tjata men du ska veta att detdär var sista fyllan jag tänker se, händer det igen packar jag. Och du borde be om ursäkt av barnen som du höll på.

Han bara stirrade på mig. Sa inte ett ord på hela kvällen.

Så nu är ultimatumet utkastat även till honom, mig själv hade jag redan lovat att jag stannar max till nästa sommar om inget ändras, så sonen får gå klart sin skola och sen kan vi flytta med mindre besvär för barnen än det skulle bli nu mitt i terminen. Jag är lessen över beslutet men det känns ändå bra, jag måste se till jag och barnen har en framtid utan spritens skugga. Vad jag längtar ❤️

Bedrövadsambo

Nu har din gräns passerats! Stå fast vid ditt ord nu, av respekt för dig själv och barnen ❤️ Förstår om du tvekar med tanke på sonens skolgång - men så kan ni inte ha det längre! Styrkekramar i massor till dig ❤️