Hej!
25 år med mycket festande i bakgrunden, från 18 år till iprincip ett halvår sen då jag träffade min första flickvän som jag älskar och sedan dess har det inte blivit så mycket festande.

Jag skulle inte vilja säga att jag är alkoholist men att jag har problem när jag väl dricker.
När jag väl dricker, dricker jag mycket och minnesluckorna är många och stora. Tycker det är gott och roligt att dricka.

I lördags hände det ytterligare en gången. Fjärde gången sen jag träffa min tjej. Jag blev för full och gör den jag älskar väldigt ledsen och förbannad, kanske tom rädd. Beskyller henne för saker som jag gjort. Tex att jag tappat bort mina nycklar som jag hade gett till henne 10 sekunder tidigare för att hon vill gå hem pga mig. Mitt beteende mot henne.
Jag minns inte allt i den sista halvan av kvällen men har fått den återberättad och jag ångrar grovt och kan inte fatta att jag har gjort så mot henne? När jag får höra blir jag mållös. Tydligen har jag, när jag stått och pratat med folk så har jag tagit tag i hennes axeln och lett henne bakåt ut gruppen som att hon inte är bjuden in i samtalet, detta händer 2 gånger till.

Såhär blir det inte varje gång vi festar. Finns gånger som vi har haft superkul och dansat och umgås tillsammans och älskat varandra ännu mer! Och då har jag inte druckit så mycket.. Varför kan jag inte bara lära mig?
Hur ska jag göra för att inte bli så j****a full? Jag skäms och minns ju inget dagen efter!?
Och varför beter jag mig så om den jag älskar?
Efter en hel dag funderande har jag även kommit på flera andra kvällen som jag inte varit speciellt snäll mot tex mina kompisar. Hånat och ibland skojslagits bortsett från att den som blev slagen inte tyckte det var skoj. Såklart.

I övrigt så mår jag bra och tycker vi har ett fint förhållande. Vi har planer på att bli sambos men nu är jag osäker på om hon huvudtaget vill vara med mig. Hon vill kunna räkna med mig oavsett läge och situation och det vill jag inget mindre heller! Hon förtjänar det bästa. Men hur ska hon när sånt här händer?
Vi har pratat om det och senaste gången i lördags förmiddag där hon väldigt klart påstådd att hon verkligen inte vill vara med om det igen. Mitt svar: försöker tysta ner det lite och säger bara "Jaja" och sen händer det exakt det som hon var rädd för om inte värre?..

Varför?
Hur kan jag kontrollera?
Sluta helt?
Vi vill ju kunna festa tillsammans ibland.

Ursäkta en kanske luddrig text men behövde få ut mig detta ihop om att få liten hjälp!

Okontrollerat

Men jag ser det som att det är nån som söker sig till alkoholen för att klara dagen av olika skäl.
Jag Söker inte alkoholen i vardagen men när jag börjat dricka på en fest så blir jag lätt väldigt taggad och dricker väldigt mycket och söker mig då efter alkoholen.
Möjligt att det också är alkoholist. Då är jag det.

... tycker jag, d v s om man är alkoholist eller inte. Däremot att man ärligt och uppriktigt frågar sig t ex: Mår jag/andra dåligt av mitt drickande? Orsakar det problem? Är svaren ja på dessa frågor är det ju såklart bra att man gör ngt åt det. För dom flesta handlar det om att sluta, eller att lära sig att dricka annorlunda på olika sätt. Det går däremot att leva ett spännande och kul liv utan giftet. Läs runt lite och fundera mera på vad du vill ha för liv framåt. Du har ju förhoppningsvis många år kvar om du väljer den fräscha vägen!

Elochai

Detta låter som jag i mina yngre dagar. Allt va skoj, kul att vara full, minnesluckorna kom oftare och oftare. Det dracks mer och mer för varje gång. Bara ett mål i slutändan; att bli stupfull. Det går över till vardagsdrickande som sker oftare och oftare. Man blir otrevligare och otrevligare för varje gång. Till slut så kretsar bara allting kring att få ta sig sin dricka. Och det enda mål man har är att komma dit. 15 år senare och allt för många år av totalförnekelse om att jag va alkoholist hade jag behandlat min tjej som skit i flera år pga av drickandet på alla möjliga sätt. Inte orkat hitta på något, inte orkat det inte orkat det. Varit otrogen fast jag inte ens minns det själv riktigt för man va så jävla dyngrak. Bara haft fokus på att få i mig något, valt bort allt som gjorde henne glad för att "jag är så här, ta det". Så va det faktiskt inte, det va bara alkoholen som gjorde mig till den jag va. En dag så insåg jag, "Jag är fan alkis". Jag hade varit det i nästan 10 år utan att inse det själv. Sökte hjälp, gick i terapi för jag visste inte vem jag va längre. Va nykter i 6 månader, och va en helt fantastisk person. Bra pojkvän, bra förälder, jag ville och orkade göra saker. Vi spenderade riktig tid med varandra och man fick fan minnas allt man gjort. Och leva helt utan ångest för vad man gjort och inte gjort. Efter det började jag tänka att detta va ju lätt, jag kan lära mig dricka, livet leker ju, jag kommer ju aldrig falla tillbaka igen. Några folköl till en början som ganska snabbt eskalerade till tyngre drycker, för alkoholdjävulen jobbar rätt snabbt. Tills jag en dag fick ett återfall och söp ner mig, totalt. Den dagen va en väckarklocka för mig, ångesten av alla år jag varit en sån dålig människa sköljde som en våg över mig, kroppen va helt förstörd. Detta va det värsta jag varit med om, jag visste precis vad som väntade. Besvikelsen från alla, och framförallt besvikelsen på mig själv, Hela det halvåret nykter va som bortglömt hos alla samt mig själv. Men jag tackar ändå mig själv för att det hände då jag insåg; "Jag kommer aldrig kunna dricka igen och jag vill fan inte det heller. Vad har det gett mig? Vad har det gett andra, vad tjänar det till? Nu får det vara nog, inte en droppe till." Detta va en vecka sedan. Jag kan inte lova någon att jag inte kommer dricka igen men jag kan lova att jag kommer göra allt som står i min makt att inte göra det. Varje dag är en seger just nu, varje timme, varje minut.

Du vill inte göra denna resa, tro mig. Ta tag i skiten innan skiten tar tag i dig.

All lycka till och sköt om dig och dina när och kära.