Jag har i veckan som gått kommit till insikt att min man troligtvis har alkoholproblem.
Jag hittade min mans ”gömställe” för några dagar sedan när jag skulle gömma han födelsedsgsprenter.
I det skåpet, bakom lite saker stod en halvt utdrucken kvarting Smirnoff.
Jag vart så konfunderad och fattade först inte vad den gjorde där. Dagen efter var hans födelsedag och han blev firad på morgonen innan han for till jobbet. Men under resterande av min då lediga dag gick min hjärna på högvarv. Jag började tänka efter hur vårt liv ser ut i förhållande till just alkoholen.
Jag själv kanske dricker 1 st 33 cl cider eller ett litet glas vin i månaden, max!
Men när jag börjar tänka på hur och hur mycket mannen vanligtvis brukar dricka, så är det en kvarting whiskey/helg samt ca en halv dunk vin/helg. Vinet kan han även dricka av sedan under veckorna lite beroende på vad jag lagar för mat. - Viss mat kräver ju ett glas rött, enl honom. Även någon whiskey-pinne till kvällskaffet kan slinka ner under veckorna istället för den bit kaka som jag tar till mitt kaffe. - Festar du till det med en kaka, tar jag mig en liten (ca en 6:a) pinne, brukar han säga, eller så blir den en ”pinne” i sällskap med mig i köket innan middagen är klar, - För det har varit en så himla jobbig dag på jobbet.
Denna vardagsrelation till alkoholen har jag inte för nu börjat tänka på och inse (nu när jag läst en massa på nätet och här i olika trådar) att den inte är sund.
Sedan jag fann den första gömda flaskan har jag nu under knappt ev vecka haft koll i skåpet och på dunken som står synligt i köket. Under de dagarna jag nu jobbat kväll/natt och inte varitbhemma så har han druckit ca en hel kvarting och ca 8-10 dl vin på en å samma kväll.
Denna insikt ihop med den synliga vardagen/helgerna gör mig livrädd.
Han har nämligen när jag läser på om alkoholism och vad alkoholen gör med kroppen både psykiskt och fysiskt mer ingående, så stämmer så många signaler in.
Han har en stroke-historia sedan innan vi träffades (för 6 år sedan) och hans värden och kropp mår inte bra, men han vill inte söka hjälp för något, men klagar gärna ofta och högljutt. Magen är paj, han sover dåligt, han svettas kopiöst under natten mm.
Jag älskar min man och är nu mitt i livet och vår guld-tid skall börja med många drömmar och mål i sikte och inom räckhåll.
Nu när alla barn har flyttat hemifrån och vi har köpt vårt dröm-hus....
Jag vill inte mista honom i förtid pga alkoholen och dess biverkningar/sjukdom.
Å då kommer denna nya insikt som ett hårt slag i ansiktet och skapar en sån fruktansvärd ångest & rädsla.
Jag ville egentligen bara skriva av mig lite (som jag sett andra göra) men jag har en fråga till er andra som har den ”sk kon på bordet” redan...
Hur konfronterar/pratar jag med min man på bästa sätt?
Han kommer säkert tro jag snokat efter flaskor...
Hur skall jag tänka?
Har/skulle ni i detta läge blandat in någon annan, t ex barn, syskon mm?
Jag är livrädd för att ta upp hur jag känner efter att ha läst många av era inlägg....
Jag vet inte om JAG är redo att prata om detta med honom...
Jag är rädd för att detta kommer bli ett evighetsproblem som till slut tvingar någon av oss att fatta ett beslut...livrädd för att han väljer spriten framför livet och mig...
Livrädd för att jag väljer honom, men utan förändring...
/Vilsen bonnmora i kvällens mörker