Nu sitter jag här, på min tredje cider. Det har gått 5 dagar sedan jag startade min antabus-kur. 3 månader var målet, men två dagar var vad jag hunnit åstadkomma. Jag är 20 år, förtvivlad och undrar om jag verkligen är på rätt väg. Än är jag ung, blivit införstådd med att min kropp orkar med mer än jag egentligen önskar. Är det så här jag vill känna om 1 år, eller kanske t.o.m. om 10 år?
Jag skäms. Jag har hela livet framför mig - ändå önskar jag att jag började närma mig slutet. Det skrämmer mig, blir det inte värre än såhär? Kommer jag inte få känna av den där känslan av att jag håller på att mista livet? Kanske satte jag ribban för högt när jag trodde att antabus skulle hjälpa mig själv att hålla mig undan min älskade fiende - alkoholen. Jag hade ju viljan där, den kommer och går men jag vet att den finns. Frågan är när den kommer tillbaka nästa gång, för jag vet att jag vill ha en förändring men är osäker på hur den skall gå tillväga.
Imorgon skall jag inta min tredje dos antabus. Jag kommer få se mitt hopp lösas upp i lite vatten och sedan dricka upp varenda litet korn. Men jag vet inte vad som kommer ske efter det - kommer jag vara lika avskräckt inför att dricka alkohol som jag var innan jag öppnade min första cider idag? Eller kommer jag gå direkt till systemet för att åter igen leva på hoppet om att jag kan klara av att avstå?
Inget är ju så ljuvligt som att känna att all ångest försvinner bara jag hör ljudet av att öppna en burk öl/cider. Eller det härliga ljudet av ett glas som fylls upp av en flaska rött/vitt vin. Samtidigt som en ny ångest träder fram - jag vet ju att jag inte kan leva som jag gjort eller som jag gör nu. Jag vet ju att jag saboterar för mig själv, och den enda som kan vända den trenden är jag. Men hur skall jag gå tillväga?
Jag vill ge mig själv en käftsmäll. Istället öppnar jag min sista cider och står inför dilemmat om jag hinner till systemet innan dem stänger. I bakgrunden spelas låten "förlorare utan chans". Jag känner mig som en förlorare, men som har och har haft oändligt med chanser. Men, jag hade önskat att jag kände mig som förloraren UTAN chans.