av whitestar

Min man har nyligen erkänt för mig och sig själv att han är alkoholist. Han har alltid druckit ofta, inte druckit sig redlös, men druckit väldigt ofta - flera gånger i veckan. På helgerna även rökt marijuana. Och han röker bara när han druckit.

Många gånger under våra 14 år tillsammans har jag försökt få honom att förstå att han dricker för mycket/ofta men först nu har han fått självinsikten. Han har pratat med sin chef och ska få hjälp genom företagsvården, kontaktat anonyma alkoholister och inte druckit under dessa två veckor sedan han erkände detta. Han har också börjat gå på gym och läsa böcker, säger att han ska förändra hela sitt liv. Och att han är beredd att göra vad som helst för att vi ska fortsätta leva tillsammans.

Men jag vet inte om jag orkar. I nio år har han ignorerat mina försök att få honom att förstå att han dricker för mycket, minst lika länge har han fullständigt struntat i att jag inte vill att han dricker eller röker gräs när han är ansvarig för barnen. Inte nog med det så har jag i alla år kämpat med att han överlag inte lyssnar på mig och inte tar några initiativ utan att jag har ett yttersta ansvar för allt. Vanligt jag vet. Han har varit så oerhört egoistisk, som missbrukare är, och detta har drivit mig allt längre ifrån honom känslomässigt. Redan innan detta erkännande kom - och som faktiskt lett till att vi pratar med varandra på ett sätt vi inte gjort på många år vilket är positivt - hade jag börjat fundera över en separation. Jag älskar honom inte på det sättet längre, utan som en vän.

Han är förtvivlad över att jag inte vet om jag vill fortsätta leva med honom men jag vet ju inte om jag orkar, och att hamna i detta läge som jag befinner mig i nu igen känns inte som något jag skulle klara av.

Och jag har verkligen försökt få honom att förstå och redan när vi träffades varit väldigt tydlig med att jag aldrig skulle acceptera alkoholism och så har jag gjort det...?? Min pappa är alkoholist och först nu efter 35-40 år nykter. Min före detta styvfar är alkoholist. Morfar och min morbror dog på grund av sin alkoholism och min mans egen mamma och morfar dog också av sina missbruk. Därför har vi så så ofta pratat om detta, att han har stor risk att åka dit, att han måste tänka sig för och att jag aldrig kan acceptera att mina barn ska ha den barndom jag hade. Att behöva ta ett djupt andetag innan en lyfter luren när pappa ringer för att du inte vet om han är full eller inte, att höra det på rösten direkt. Den ständiga stressen och oron. Den känslan som jag känt med min man också. Trots att han inte blir packad men alltid lite salongsberusad. Och det blev ju bara oftare och tidigare på dagen.

Jag känner mig så oerhört jävla sviken rent ut sagt. När han under ett av dessa samtal senaste dagarna sa "hur känns det att vara gift med en alkoholist" så brast det fullständigt för mig. Jag VILL INTE vara gift med en alkoholist, inte en nykter heller. Det är det sista jag har velat. I hela mitt liv har jag aktivt försökt allt för att inte ha det så. Och så sitter jag här nu och det känns så förbaskat orättvist. Det är lätt att tycka synd om sig själv... men jag vet inte hur jag ska kunna leva med detta. Samtidigt vet jag ju att barnen kommer få leva med det även om vi separerar.

Jag betvivlar inte att han verkligen vill förändras och han jobbar hårt för det. Och det är fullt möjligt att han kommer lyckas. Men. Jag kommer ändå att känna oron och stressen och undra om han plötsligt en fredag kommer skramla in genom dörren med tre system-kassar igen. Eftersom han slentrian-druckit är jag rädd att det kommer tillbaka.

Min man ser bara till nuet nu. Men jag kan inte släppa det som varit och framtiden. Jag vet inte om jag orkar. Känner mig så trött. Så sviken och besviken, på honom och mig själv. Hur f*n kunde det bli så här trots allt?!?!

Hans missbruk har drivit mig iväg känslomässigt och jag vet inte om jag kommer få tillbaka de känslorna bara för att han blir nykter. Redan innan han erkände sitt problem kände jag att jag inte visste om jag ville stanna eftersom jag inte fått plats riktigt, barnen kräver sitt och sedan honom och hans ego som han alltid satt i första rummet. Jag minns inte när jag var lycklig senast.

Samtidigt verkar han verkligen förstå allt detta nu. Han är desperat för att få mig att stanna och jag vet att han älskar mig, mer än jag honom. Egentligen är han ju en jättefin person. Men jag känner mig så ledsen och arg över att han visat mig i princip noll respekt i 14 år - inte bara drickandet och rökandet. Men det skrämmer mig. Och det skulle bli tufft för mig på egen hand. Och valet ligger helt och hållet hos mig. Hur kan jag göra det valet?

Nu bor han hos e kompis en vecka så jag får tänka.

Jag har alltid vetat att jag inte kan leva med en alkoholist (men nu sitter jag här) och jag vet inte om jag älskar honom, eller kan komma att älska honom, tillräckligt för att väga upp för det. Jag vet att barnen skulle anpassa sig, men det skulle bli tufft för oss alla såklart, och tufft med ekonomi och bostad.

Samtidigt har jag kämpat med att jag vill leva igen. Kan känner att jag har sakta kvävts, men börjar hitta mig själv igen nu när barnen är större osv. Kan jag riskera att förlora det igen?

DetGårBättre
tis, 2017-10-17 - 17:53

Ni verkar ju ha lika stora problem men på olika håll. 14år och nu när han ändrar sig ska du gå? Vad har syftet varit under 14 år? Lämna och red upp era liv var för sig. Detta kommer aldrig bli bra för honom.

Li-Lo
tis, 2017-10-17 - 18:23

Tak för ditt inlägg. Vad fint du bjuder oss på din berättelse som många kan känna igen sig i. Hur livet sakta förändras och hur det man en gång aldrig trodde sig kunna acceptera blir till vardag. När det då plötsligt blir en förändring så kan det bli som ett uppvaknande och en förändring leder som bekant ofta till andra. När en kugge i ett system rör sig påverkar det alla andra hjul så att säga. Vad fint att du stannar upp och ser på ditt liv ur det som är ditt perspektiv. Det låter fantastiskt att din partner har bett om hjälp för sina alkoholproblem och nu försöker att finna vägen till ett mer nyktert liv.

Oavsett hans framtida val så har du dina att göra. Vad blir bäst för dig? Utifrån det du skriver funderar du mycket på vilka som kan komma att påverkas av vad du väljer att göra framöver. Du har din historia och du har din framtid. Du har redan börjat sätta ord på dina tankar och känslor vilket ofta är hjälpsamt för att tydliggöra var man står och sedan utifrån det ta eventuella beslut. Klokt.

Fortsätt gärna att skriva här och kanske läs i andras trådar, här finns mycket erfarenhet.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nordäng67
tis, 2017-10-17 - 19:24

att veta vartåt man ska gå och vilka beslut man ska fatta! Kanske kan du försöka tänka dig in i hur du vill att ditt liv ska se ut om några år! Om du vet vart du vill sträva kanske vägen dit är lättare att hitta? När det gäller livet med en missbrukare är det lätt att tänka att allt löser sig om hen slutar med sitt missbruk. Riktigt så lätt är det ju inte. Missbruket finns där som ett hot och en skugga, rädsla för återfall mm! Ett förhållande skall ju ha kärlek som grund, ömsesidig kärlek! Utgå ifrån dina egna känslor! Älskar du honom? Du måste inte besvara hans kärlek eller hur man nu skall uttrycka det! Och om man ska vara tillsammans skall ju bägge älska!

whitestar
tis, 2017-10-17 - 20:49

Det jag har känt länge grundar sig i att jag har upplevt att vi kommit längre och längre ifrån varandra. De senaste åren har han valt att spendera sina kvällar i ett eget film- och tv-spelsrum han ställt i ordning. Till slut slutade jag fråga om vi skulle umgås för jag insåg att det alltid bara var på mitt initiativ som så mycket annat. Och sedan visade det sig att han har suttit där och druckit alkohol i smyg. Smugit med sitt drickande.

Hade det inte varit för att han valt alkoholen och sig själv först i alla lägen skulle jag inte känt mig längre och längre ifrån honom känslomässigt. Respektlösheten har förändrat känslorna och jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till dem. Kanske.

Vad syftet har varit under 14 år? Vilken fråga. Syftet har varit att vi älskade varandra och ville leva tillsammans. Men allt eftersom tiden gått har jag fått allt mindre plats i relationen, vardagen och allt runtikring. Och sedan eskalerade hans drickande till ett beroende. Jag känner mig så oerhört sviken eftersom jag i så många år försökt få honom att förstå. Nu förstår han plötsligt, säger han i alla fall, men det är helt uppenbart att han inte alls förstår hur det har påverkat omgivningen och att det kommer fortsätta göra det. Alltid. Alkoholismen kommer finnas där vare sig han är nykter eller inte.

Vad som är bra för honom är väl inte viktigare än vad som är bra för mig eller våra barn? Han har vetat i 14 år, mer eller mindre sedan den dag vi träffades, att det värsta som jag kunnat tänka mig är att uppleva detta igen Att leva tillsammans med en alkoholist som jag gjort under hela min uppväxt. Och trots att han sagt sig vara medveten om att han löper stor risk för att falla dit och att jag its är den enda som försökt påpeka att han har ett problem så har han lått det eskalera. Hjälp och stöttning har alltid funnits att få. Och jag ger honom det nu också. Men, faktum är att trots allt detta har han fallit dit och gnällt på mig, låtit mig få framstå som tråkig och gnällig. Detta trots att han vetat att inget kunnat såra mig mer. Det är oerhört respektlöst.

Som medberoende intalar du ju dig att det nog inte är så illa ändå, för hur sjutton ska du orka dig igenom livet annars? Och vissa dagar är det ju jättebra, då försöker du glömma det som varit. Men när det kommer svart på vitt, när orden uttalas garden inte att ljuga för sig själv längre.

Han vet att hans sätt att behandla mig och hans beroende har fått mig att distansera mig men nu förväntas jag finnas där på ett sätt som han aldrig någonsin gjort för mig. För något år sedan när jag och min syster fick ta hjälp av vår pappas arbetsgivare för att han skulle få vård för sitt mångåriga alkoholmissbruk, när vi var rädda att det skulle ta död på honom, då reagerade min man med att bli irriterad på min pappa och sa till mig att han tyckte det var orättvist och fel att vi skulle behöva ta hand om detta. Men nu står vi där och då är det en annan sak...?

whitestar
tis, 2017-10-17 - 20:49

Tack, Jag hade nått mitt eget uppvaknande på något sätt strax innan. Jag tror att det var det han förstod och började rannsaka sig själv, han kände att jag var på väg bort. Men jag vet inte om det är rätt att vända tillbaka från den väg jag slagit in på, ska jag försaka mina drömmar och behov igen för att stötta honom med förhoppningen att allt kommer att bli bra mellan oss igen? Det är svårt. För det finns ju inga garantier i livet och faller vi igenom igen blir det pladask. Så dåligt som vi båda mått de här dagarna sedan vi började bearbeta allt, inget utom att förlora en närstående har någonsin kommit i närheten.

Jag tycker det är så oerhört svårt för att jag har lämnats med pressen att det är mitt beslut och jag förstår att lämnar jag kommer många ifrågasätta det beslutet. Men de vet ju heller inte hur vi haft det och vad jag kämpat med inom mig själv. Jag var sjuk för en tid sedan, en längre period som var väldigt tuff, och då kände jag hela tiden att han tyckte det var synd om honom som fick dra ett yngre lass hemma. Han säger sig förstå det nu och ångrar sig, men kan en göra vad som helst och sedan ådra sig? Ska jag vara the bigger person? Jag vet inte om jag har någon kraft kvar. Hela min kropp skriker bara "jag vill inte", detta var det end jag inte ville. Det är så så svårt. Det är som att välja på att göra illa mig själv eller den person jag ändå älskar. Hur gör man det valet?

whitestar
tis, 2017-10-17 - 20:55

Ja, det är så himla svårt. Jag trodde nog att det var min tid nu, hade bestämt mig för att värdesätta mig själv på ett sätt jag inte kunnat när barnen varit små och i den relation vi haft. Försöka hitta glädjen igen, så att inse och förstå att det faktiskt till och med var värre än jag trott var ett slag i magen, det var det.

Han är så angelägen om att förändras och lovar och svär att aldrig trilla dit. Men jag vet ju att det inte är så enkelt. Och även om han håller sig nykter kommer ju oron finnas hos mig ändå. Och då måste jag bestämma mig för om jag kan leva med den oron eller inte. Jag vet inte om kärleken räcker till för att väga upp för allt som varit och den oro som alltid kommer finnas.

Jag vet inte om mina känslor kan bli starkare igen om han förändras, och vad händer om jag försöker och det inte fungerar, hur platt blir inte fallet då? Ja, det känns som att det inte finns någon bra lösning och jag vet inte vad som är den minst dåliga. Jag älskar honom, men inte på det sätt jag en gång gjorde.

whitestar
tis, 2017-10-17 - 21:09

Att höra honom säga att han inte lyssnat på mig under så många år, ignorerat mig när jag försökt påtala missbruket och när han själv säger "jag har inte sett dig för att jag varit så egoistisk och satt mig själv först", det fick mycket att sjunka in. Det var inte jag som var knäpp eller tjatig, jag inbillade mig inte, upplevelsen av att han satt sig ner i soffan och inte tänkt resa sig mer inte ville uppleva något, att jag tagit varenda initiativ... allt detta. Att höra honom säga att han insett allt detta. Det fick mig att bli så sårad, arg och ledsen, för medan jag gått runt och mått skit över dessa saker och försökt få familjen att fungera, planerat semestrar och haft hand om allt praktiskt och teoretiskt medan jag känt mig sur, gnällig och tråkig (bland annat har jag ju fått höra att jag är tråkig som dricker så lite) har ju han levt livets glada dagar på något sätt. Och så nu när han börjat må dåligt och därför insett sina problem, då erkänner han att han vet att allt jag känt och sagt är sant. Men ska jag då bara släppa allt det, låta de senaste åren bara vara by-gones och se positivt på framtiden tillsammans? Jag kan inte det. Han har låtit mig gå runt och känna så och vetat att han ignorerat mig, hur ska jag bara kunna glömma det nu när jag verkligen insett hur dåligt jag har mått och att en faktiskt inte måste ha det så? Det känns lite som att jag förlorar hur jag än gör. Lämnar jag är jag hård och kall, sårar någon som älskar mig och gör allt för att förändras. Stannar jag accepterar jag det liv vi haft tillsammans, riskerar att hamna här igen och får leva med en fortsatt stress och oro över att han ska trilla dit igen. Det är inte lätt att vara människa men just nu är det extra jobbigt.

Nordäng67
tis, 2017-10-17 - 21:41

man följer ett mönster som verkar vara vanligt när det gäller alkoholister! När partnern efter lång tid och mycket slit/engagemang slutligen tröttnar/ger upp och börjar tänka på sitt eget mående DÅ vaknar alkoholisten till liv och ”inser” det man påtalat hela tiden! Tror dessvärre att denna nyfunna ”insikt” bottnar i ren egoism: de håller på att förlora någon som alltid funnits där och servat och curlat! Lägg till att de utvecklar extremt god förmåga att manipulera en till dåligt samvete och triggar ens ansvarskänsla! Nej tänk på dig själv nu, ditt bästa och ditt mående, hur du vill att resten av ditt liv ska vara! Det har du inte kunnat som småbarnsmamma men nu är det din tur! Styrka till dig!

whitestar
tis, 2017-10-17 - 22:02

Tack för dina ord. Jag känner starkt igen mig i det du skriver. Har inte kunnat formulera det för mig själv. Men hans erkännande och vilja till förändring kom först efter att han märkt att jag börjat distansera mig. Jag började ha mer kontakt med mina vänner, försökte få med honom på nya saker - resor, kanske en flytt - och sedan reste jag några dagar till min gamla hemstad och träffade gamla vänner. Kände mig lite som en ny människa, just det där att det var min tur nu. Det var i samband med detta och att jag sa att jag kände mig starkare jag gjort på många år som allt kom upp till ytan. Det är inte så lätt att acceptera, men det har ju faktiskt skett precis så som du beskriver det. Det är tungt att beslutet är mitt, det är det, men jag har ju innerst inne svårt att se att jag kommer bli lycklig tillsammans med honom igen. Det blir kanske bättre och rentav bra, men jag har svårt att se att jag kommer bli lycklig igen, det har jag ju. Sen ibland så tänker jag att det är kanske inte det viktigaste, men jag skulle ju vilja uppleva det igen. När det är barn med i bilden känner jag också att det beslut jag tar nu (för han har gjort det helt och hållet till mitt beslut) det måste stå, åtminstone för en längre tid. Det går inte att "hatta" fram och tillbaka. Tack för dina ord, de ger styrka.

whitestar
sön, 2017-11-05 - 02:26

Min man har nu påbörjat ett behandlingsprogram med KBT. Han har börjat gå på gym flera gånger i veckan, ta ett helt annat ansvar för barnen... ja, han säger att han totalförändrats. Jag försöker förklara att jag tror på honom och hans vilja till förändring men att att leva med en alkoholist ändå alltid kommer innebära att oron finns där, även om han inte dricker på flera år.

Och hur ska jag glömma och förlåta? Jag anser att om vi ska fortsätta leva tillsammans måste jag på riktigt kunna förlåta och helt släppa det som varit. Men hur? Och hur kan det vara okej att han ska bli förlåten allt som varit - som om det aldrig hade hänt - vad är då mina upplevelser under de åren värda? Ingenting? Ja, tankarna snurrar.

Jag fick höra från vår 11-åring att hen reagerat på sin pappas drickande, tyckt det var jobbigt att gå till mataffären för att han alltid köpte öl, skämts över alla öl i kylen när kompisarna kommit hit. Jag dog lite inombords. För det var ju så jag själv växte upp. Och den känsla som mitt barn där snuddade vid är det jag kämpat hårdast av allt för att mina barn aldrig ska behöva känna. Så är vi då där ändå. En generation till. Och det gör mig så arg och så fruktansvärt ledsen. I så många år som jag kämpat för att vi inte skulle hamna där, och så var det liksom redan för sent.

Nu bor vi isär på prov. Men han har ursäkter att komma förbi och sms:ar hela tiden. Så det blir ju inte isär på riktigt. Jag får ingen tid att tänka. När vi ses beter han sig som att vi är vilket par som helst, att vi bara sover på olika ställen. Jag vill inte tror att han är beräknande och spelar på mitt samvete men jag vet snart inte.

Min familj har visat omtanke om honom och bedyrat att vad som än händer nu är han deras familjemedlem också. Jag tycker att det är bra. Men när han säger till dem hur förtvivlad han är över tanken på att förlora mig, och när de stöttar honom lika mycket som mig blir oket på axlarna tyngre.

Skiljer vi oss gör jag en man som älskar mig förtvivlad, barnen blir otroligt ledsna och vi kämpar redan nu med konsekvenserna av att separera på prov vilket de tagit mycket hårt, ekonomin kommer fallera och troligtvis måste vi sälja huset. Det skulle bli knapert, i många år. Och det är bara jag som vill bryta upp. Kan inte låta bli att känna att skulden skulle hamna på mig trots allt. Och det känns så jävla orättvist. Han säger nu själv att han inte lyssnat på vad jag tycker och vill på många många år, att han inte sett mig utan bara sig själv, och så säger han att han slutade anstränga sig när vi gifte oss för att det kändes som att då var allt ordnat och klart. Det gör mig så arg. Och så förtvivlat ledsen.

Ibland känner jag att jag får väl bara bita ihop då. Hoppas att han håller sig nykter och lyckas bli denna nya människa han säger sig vara på väg att bli, hoppas att mina känslor för honom ska återvända eller att vi åtminstone kan ha det bra nog tillsammans. För barnen. För att få ett enklare liv. Begär jag kanske för mycket av livet? Vad är egentligen bäst för barnen? På något sätt har allt det här blivit mitt val, min uppgift att bestämma hur resten av familjens liv ska se ut. Mitt ansvar. Han är alkoholist med mera men det är på mitt ansvar om vi skiljer oss och han och barnen blir olyckliga, att ekonomin blir en smärre katastrof och så vidare. Det känns så orättvist.

Och att lämna barnen med honom varannan vecka... då måste jag ju också vara 100% säker på att han aldrig dricker igen, för jag kan ju inte utsätta dem för det. Särskilt när jag inte är där. Men hur kan men veta det? Hur många år måste gå innan man kan slappna av helt och lita på att personen aldrig dricker mer?

MCR
sön, 2017-11-05 - 10:20

Du brottas med många känslor och frågor som jag tror att många känner igen sig i. Jag har själv varit där i olika omgångar på olika sätt. Du berättar om det stöd som din man har tagit emot för att göra förändringar i sitt liv. Men det låter som att du har en historia av hopp och förtvivlan bakom dig. Har du själv sökt någon form av samtalsstöd? Som anhörig behöver man det också. Du har mycket att berarbeta och många nya frågor att förhålla dig till. Någon form av samtalsstöd, anhöriggrupp på öppenvården eller al-anon kanske kan vara något för dig att samla kraft ur och få hjälp att bena ut dina känslor.

Och valet över ditt liv är ditt.