Min man har nyligen erkänt för mig och sig själv att han är alkoholist. Han har alltid druckit ofta, inte druckit sig redlös, men druckit väldigt ofta - flera gånger i veckan. På helgerna även rökt marijuana. Och han röker bara när han druckit.
Många gånger under våra 14 år tillsammans har jag försökt få honom att förstå att han dricker för mycket/ofta men först nu har han fått självinsikten. Han har pratat med sin chef och ska få hjälp genom företagsvården, kontaktat anonyma alkoholister och inte druckit under dessa två veckor sedan han erkände detta. Han har också börjat gå på gym och läsa böcker, säger att han ska förändra hela sitt liv. Och att han är beredd att göra vad som helst för att vi ska fortsätta leva tillsammans.
Men jag vet inte om jag orkar. I nio år har han ignorerat mina försök att få honom att förstå att han dricker för mycket, minst lika länge har han fullständigt struntat i att jag inte vill att han dricker eller röker gräs när han är ansvarig för barnen. Inte nog med det så har jag i alla år kämpat med att han överlag inte lyssnar på mig och inte tar några initiativ utan att jag har ett yttersta ansvar för allt. Vanligt jag vet. Han har varit så oerhört egoistisk, som missbrukare är, och detta har drivit mig allt längre ifrån honom känslomässigt. Redan innan detta erkännande kom - och som faktiskt lett till att vi pratar med varandra på ett sätt vi inte gjort på många år vilket är positivt - hade jag börjat fundera över en separation. Jag älskar honom inte på det sättet längre, utan som en vän.
Han är förtvivlad över att jag inte vet om jag vill fortsätta leva med honom men jag vet ju inte om jag orkar, och att hamna i detta läge som jag befinner mig i nu igen känns inte som något jag skulle klara av.
Och jag har verkligen försökt få honom att förstå och redan när vi träffades varit väldigt tydlig med att jag aldrig skulle acceptera alkoholism och så har jag gjort det...?? Min pappa är alkoholist och först nu efter 35-40 år nykter. Min före detta styvfar är alkoholist. Morfar och min morbror dog på grund av sin alkoholism och min mans egen mamma och morfar dog också av sina missbruk. Därför har vi så så ofta pratat om detta, att han har stor risk att åka dit, att han måste tänka sig för och att jag aldrig kan acceptera att mina barn ska ha den barndom jag hade. Att behöva ta ett djupt andetag innan en lyfter luren när pappa ringer för att du inte vet om han är full eller inte, att höra det på rösten direkt. Den ständiga stressen och oron. Den känslan som jag känt med min man också. Trots att han inte blir packad men alltid lite salongsberusad. Och det blev ju bara oftare och tidigare på dagen.
Jag känner mig så oerhört jävla sviken rent ut sagt. När han under ett av dessa samtal senaste dagarna sa "hur känns det att vara gift med en alkoholist" så brast det fullständigt för mig. Jag VILL INTE vara gift med en alkoholist, inte en nykter heller. Det är det sista jag har velat. I hela mitt liv har jag aktivt försökt allt för att inte ha det så. Och så sitter jag här nu och det känns så förbaskat orättvist. Det är lätt att tycka synd om sig själv... men jag vet inte hur jag ska kunna leva med detta. Samtidigt vet jag ju att barnen kommer få leva med det även om vi separerar.
Jag betvivlar inte att han verkligen vill förändras och han jobbar hårt för det. Och det är fullt möjligt att han kommer lyckas. Men. Jag kommer ändå att känna oron och stressen och undra om han plötsligt en fredag kommer skramla in genom dörren med tre system-kassar igen. Eftersom han slentrian-druckit är jag rädd att det kommer tillbaka.
Min man ser bara till nuet nu. Men jag kan inte släppa det som varit och framtiden. Jag vet inte om jag orkar. Känner mig så trött. Så sviken och besviken, på honom och mig själv. Hur f*n kunde det bli så här trots allt?!?!
Hans missbruk har drivit mig iväg känslomässigt och jag vet inte om jag kommer få tillbaka de känslorna bara för att han blir nykter. Redan innan han erkände sitt problem kände jag att jag inte visste om jag ville stanna eftersom jag inte fått plats riktigt, barnen kräver sitt och sedan honom och hans ego som han alltid satt i första rummet. Jag minns inte när jag var lycklig senast.
Samtidigt verkar han verkligen förstå allt detta nu. Han är desperat för att få mig att stanna och jag vet att han älskar mig, mer än jag honom. Egentligen är han ju en jättefin person. Men jag känner mig så ledsen och arg över att han visat mig i princip noll respekt i 14 år - inte bara drickandet och rökandet. Men det skrämmer mig. Och det skulle bli tufft för mig på egen hand. Och valet ligger helt och hållet hos mig. Hur kan jag göra det valet?
Nu bor han hos e kompis en vecka så jag får tänka.
Jag har alltid vetat att jag inte kan leva med en alkoholist (men nu sitter jag här) och jag vet inte om jag älskar honom, eller kan komma att älska honom, tillräckligt för att väga upp för det. Jag vet att barnen skulle anpassa sig, men det skulle bli tufft för oss alla såklart, och tufft med ekonomi och bostad.
Samtidigt har jag kämpat med att jag vill leva igen. Kan känner att jag har sakta kvävts, men börjar hitta mig själv igen nu när barnen är större osv. Kan jag riskera att förlora det igen?