Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

sitter mina betingade reflexer fast förankrade någonstans djupt nere i mitt undermedvetna. Jag har i två veckors tid jobbat långa dagar, jag har sovit i en gillestuga, på en madrass på ett betonggolv, och jag har i stort sett bara jobbat, ätit och sovit. Förra helgen tillbringade jag hemma, även denna helg sitter jag framför min dator i mitt hem. Inga problem där; jag gillar att jobba, speciellt med den typ av uppgift jag är inblandad i nu. Det som överraskade mig var hemresorna; tankar på att koppla av med något alkoholhaltigt poppade upp som gubben ur lådan. Inget att höja på ögonbrynen åt kanske, men i mitt fall var det många, många år sedan jag bara var helgdrickare. Ändå fanns de där: de där märkliga känslorna som viskar förförande i örat att fredagkvällen skall offras på Bacchus altare.Det blev inte mer än en svag fläkt från fornstora dar och inget jag föll för, men jag blev ändå överraskad över hur länge de har legat där nere och jäst i väntan på det rätta tillfället.

En arom av annat slag väntade mig när jag klev in genom dörren i går kväll. Den förde mig tillbaka till åttiotalet, då jag jobbade för ett danskt företag och vid ett tillfälle blev bjuden på Gamle Ole; en ost som likt surströmming helst ska avnjutas utomhus. I mitt fall handlade det dock om en råtta som någon gång, troligen tidigt i veckan, gått i min fälla under diskbänken och sedan legat där och mognat till ett stadium då knappt ens en gam skulle visa något intresse för dess kvarlevor. Ett par rejäla arbetshandskar och dubbla soppåsar tog hand om problemet men doften dröjde sig kvar rätt länge. Där får man för att man bosätter sig på vischan.

Ha en bra dag alla!

Jag bara älskar er! Dig och hunden. Längtar alltid efter att höra från er. Värre än a!

Har ni ett rum ledigt över... lets say jul-nyår?! Nej, förresten det funkar inte med Katten....

AlkoDHyperD

Du är nog adhd ?
Jag brukar bomba mina vänner på samma sätt. Tills jag allt för sent märker att de tröttnat för länge sedan. Själv skulle jag bli själaglad över att bli överdrivet kontakt-sökt ?

Tess45

Är knappast svaret på långvarig nykterhet.
Jag ringde själv och bad om antabus efter ett race.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt och var totalt marinerad av äckel a.
Det var ett sätt att dra i nödbromsen.
Nu tar jag inte längre Antabus. Det är knappast ett läkemedel att stoppa i sig livet ut

Jag har fått rejäla käftsmällar utan Antabus i kroppen men har ändå hålltider mig från a.
Jag vet a gör allt svårare, mer ångest, dålig sömn, passivitet och inte ett skiten blir gjort utan att pimpla vin.
Jag vill inte hamna där igen.
Men Antabus hjälpte mig att bryta och det är jag tacksam för.

heueh

Tja, kanske är jag det, men i så fall inte specifikt för kvinnor, snarare är jag rädd för alltför nära relationer med andra människor. Jag har alltid en känsla av att jag förr eller senare kommer att bli avslöjad som den skrala representant för vår djurart som jag egentligen är. Visst finns det väl delar av min karaktär som inte är alltigenom usla, men på det stora hela tror jag nog att jag är en vemsomhelst, en medioker typ som sitter i ett hörn och studerar golvet i ett desperat försök att undvika ögonkontakt med alla som kan tänkas vilja söka kontakt.

Denna min sociala ängslan lägger hinder i vägen för mitt deltagande i aktiviteter som jag egentligen skulle vilja ägna mig åt, som till exempel träffen på Riddargatan i november. Det skulle vara kul att delta och jag har tid och möjlighet, som det ser ut nu i alla fall, men f.n vet om jag törs. Först och främst är det ju det här med anonymiteten, jag är rädd om den men hur kul blir det om jag inte kan träffa människorna bakom pseudonymerna? Jag skulle gärna gå som Heueh i en innerlig förhoppning att alla andra också dyker upp under sina forumnamn så jag kan sätta ansikten på alla de människor jag bryr mig så mycket om här inne.

Men då dyker å andra sidan spöket upp. Hur ska jag rimligen kunna leva upp till den bild av mig själv som jag byggt upp här inne? När jag skriver har jag tid, massor med tid, att formulera mig; i ett möte ansikte mot ansikte får jag tunghäfta. Jag ska erkänna att jag njuter av den uppmärksamhet jag får här inne; tänk om ingen längre läser vad jag skriver när de upptäcker hur medelmåttig jag egentligen är i verkligheten? Löjligt, jag vet, men faktum är att i verkliga livet är det sällan någon som lägger märke till mig, jag har ett sätt att ställa mig själv på livets sidolinje som jag själv inte alltid förstår. Allt jag vet är att jag trivs där. För det mesta.

Jag har inte skrivit här hos dig innan men jag har läst. Vilket gör att jag har lite svårt att gå med på att du kallar dig själv medioker. Dina ord är ju dina, oavsett hur lång tid det tar för dig att formulera dem så kommer de ifrån dig. Och jag tycker om att läsa det du skriver för en av de saker jag uppskattar här i livet är en välskriven text. Ord som bygger meningar som faktiskt betyder något, förmedlar något. Det gör dina inlägg, jag har både skrattat och känt hugg i hjärtat.
Och det min vän, gör dig inte speciellt medioker.
Jag brukar tänka att jag är många saker men tråkig är inte en av dem och jag har en bestämd känsla av att detsamma gäller dig...
Ha en fin kväll, förhoppningsvis även väldoftande?
Kram, Amanda

Heueh, du är en överambitiös kille, kan man lugnt säga. Slappna av så ordnar det sig! Du kommer att känna igen mig utan problem. Jag är nog din syster!

inte låta bli att skratta lite gott åt era små fina rader till varandra :) Tack för nöjet !

heueh

har sänkt sig som en våt, svart filt över mina hemtrakter. Under den sitter jag med en liten lampa och törs knappt titta ut. Jag får medge att jag är nog lite mörkrädd; här uppe är det verkligen becksvart så här års. När jag och hunden går ut på vår morgonpromenad kommer vi från ett upplyst hus rakt ut i skogen och mörkerseendet tar en stund på sig att återkomma. Även därefter ser jag mest bara konturer och skuggor på mörk botten så fantasin får fritt spelrum; jag ser vargar och björnar och ett och annat troll. Hunden är inte till mycket hjälp, han är lika feg som jag. Det händer ibland att han spetsar öronen, står still en stund med all uppmärksamhet riktad framåt, för att sedan vända tvärt och dra iväg hemåt. Då blir det fart på gubben; likt en skrämd älg bär det iväg så stickor och strån ryker. När jag väl står i tryggheten innanför dörren ser det ut som om en meteor har slagit ner och röjt en gata genom skogen bakom mig.

När jag bodde i Den Stora Staden var jag aldrig rädd, vilket är löjligt; där finns det ju faktiskt anledning att ängslas. Kanske är det alla gatljus och upplysta fönster som gör att man invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Statistiken talar här sitt tydliga språk: de senaste hundra åren har bara ett par människor dödats av björnar, och då i samband med jakt, fritt levande vargar har inte dödat någon människa sedan år 1821. Bovar och banditer däremot, de tullar på populationen med jämna mellanrum. Så nog kan jag med lugn i sinne traska runt på min mörka morgonpromenad men försök säga det till min gelémjuka ryggrad. Och så är det ju de där trollen; dom är lite luriga dom...

Ha en bra dag alla!

Det är lite som när man jobbar inom vården: på akuten där allt det värsta redan hänt eller händer, kan man känna sig märkligt trygg och kompetent; flyt, resurser, finns oftast. På en lugn, lågitensiv avdelning däremot, kan det kännas märkligt otryggt. Så sällan något händer att man hinner bli både osäker och nervös, ringrostig som man ju blir. Du får alltså ta och uppsöka lite konkret fara emellanåt? Välkommen till oss i huvudstaden, t.ex! Här finns en del fala kvinnor att ta itu med dessutom.

Fast då Bedrövadsambo är man ju exponerad.., bättre att smyga i mönstret tycker jag..,?????.

PP

Ogillar skarpt ljus. Blir nog bara farligare?! Muuhaaaa ;-)
/PP