Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Ja, det är en av de många saker jag kommit att inse under bl a min tid här på forumet: man får skilja på sak och person, men inte mellan personen i berusat, respektive nyktert tillstånd, – det ligger något i uttrycket In Vino Veritas. Det är Borg, den stackarn, ett lysande exempel på. Det är inget som bara hänt honom, det är inget som "bara blev", shit happens, och allt det där tramset, när han uttrycker sina sexistiska värderingar typ "just grab them by the pussy!"

heueh

Idag är dagen med stort K, k som i kastrering. Eftersom jag är en person som oroar mig så satte jag redan igår igång med att måla upp alla tänkbara skräckscenarier inför dagens expedition till slaktaren. Jag försökte hålla skenet uppe men hunden genomskådade mig enkelt och blev så nervös att han gjorde på sig. Inne. Så det enda jag kunde komma på var att tillbringa hela resten av dagen framför tv'n, på så vis blev jag distraherad och hunden lugnade ner sig. Mycket snart ska vi påbörja den drygt timmen långa färden till veterinären och jag börjar jaga upp mig. Tur att hunden har sin plats längst bak i bilen, kanske märker han inte hur stressad jag är.

Ha en fin dag ni andra, för egen del blir den knappast bra förrän jag får tillbaka min hund, vid liv.

heueh

och jag också. Nu går han med en tratt på huvudet, i tio dagar ska han ha den på, dag som natt. Jag hade hoppats att jag skulle kunna ta av den när vi går på vår morgonpromenad åtminstone, men det låter sig inte göras; så fort han får tillfälle sätter han sig ner och börjar slicka på såret. Å andra sidan har jag fått mig många goda skratt, han ser för festlig ut. Tratten är större än han själv, så han fastnar konstant i dörrposter, sedan står han där och gnäller tills jag kommer och tar loss honom. Att själv backa sig loss ingår inte i hans repertoar. Så nu har han klurat ut att om han följer mig tätt i hasorna, tratten tryckt mot mina smalben, så kommer han dit han ska utan incidenter. För mig är det en intressant upplevelse; att försöka gå med en stor plastkon som ideligen puffar på mig bakifrån. Mat och vatten får jag servera honom genom att sticka in en skål i tratten, än har han inte klurat ut hur han skulle kunna göra det på egen hand. Kan bli jobbiga tio dagar, men jag antar att vi vänjer oss.

Ha en bra dag!

heueh

gjorde ett besök idag när jag stod ute på balkongen och rökte. Det var redan ljust ute, så det kändes som om han hade tagit fel på tiden. Dessutom gjorde han fåfänga försök att sätta sig mitt på husväggen så jag tror han hade glömt GPS'en hemma och nu hade gett upp försöken att hitta hem. Antagligen var han ute efter någonstans att tillbringa dagen på för att sedan återuppta sitt letande efter hus och hem när mörkret åter föll. Då slog det mig att djur gör också fel. När man läser om djur, eller ser på naturfilmer, så verkar allt så perfekt ordnat; alla gör precis vad de ska, rollerna är huggna i sten och ingen gör några avsteg från dem. Men precis som vi människor så schabblar även djuren, det vore väl konstigt annars. Jag undrar bara om det, precis som hos oss, finns exemplar hos djuren som är mer olycksbenägna än andra.

Själv tillhör jag de där som inte kan hålla i en hammare utan att slå mig på tummen, det har gått så långt att jag alltid har ett paket plåster i bakfickan när jag ska göra något med verktyg inblandat. Än har jag alla fingrar och tår i behåll, men det kan nog mest skrivas på tur-kontot. Å andra sidan har min kropp lärt sig att läka fort, den vet ju aldrig när nästa sår dyker upp. Jag sitter ofta och skrattar åt videos på nätet där folk gör bort sig på olika sätt; vilka amatörer! Hade jag bara en kamera så skulle jag vara kung på Youtube.

Ha en skön dag alla!

"för att det är så vist ordnat av naturen"... "dom är visserligen obehagliga men dom fyller en funktion"... säger man ju ibland. Kommer ihåg en lärare jag en gång hade som för evigt avlivade myten om naturens absoluta vishet. Det finns massor av saker som finns till helt utan funktion; utan någon som helst bakomliggande mening. De bara – finns! Tror att naturen skulle klara sig alldeles utmärkt utan människan. Ändå finns vi.

heueh

och hans sambo har semester och har bestämt sig för att komma och hälsa på. Idag. Så nu måste jag städa. Usch.

Ha en bra dag!

heueh

i arla morgonstund och ungdomarna ligger och sover på övervåningen. Med ålderns rätt kallar jag dom ungdomar trots att de har passerat de trettio. Själv tyckte nog jag var vuxen när jag var tjugo år och hade gjort värnplikten, men den uppfattningen har justerats med årens gång. Jag läser just nu böcker som skrevs på fyrtiotalet, och där är åldersuppfattningen en helt annan, man skriver om folk i tjugofemårsåldern som vore dom redan gamla och kloka. Kanske är det den stigande medelåldern som är orsak till denna åldersinflation, vad vet väl jag?

Idag ska jag lära mig spela golf och ungarna är här för att passa hunden, sedan ska vi bygga färdigt staketet och lite annat smått och gott. Det har alltid varit så i vår släkt, vi träffas aldrig för att bara umgås; det måste alltid finnas en anledning: någon som behöver hjälp med något. Och så jobbar vi, och så jobbar vi lite till, och så åker vi hem. Pratar med varandra gör vi per telefon. Lite knäppt antagligen men så har det varit så länge jag kan minnas. Så det är inte bara jag som är lite asocial.

Ha en härlig lördag alla!

heueh

golfare. Det jag lärt mig hittills är att det innebär ont i ryggen, ont i knäna, ont i armarna och en betydligt tunnare plånbok. För att inte tala om frustration och allmän misär, åtminstone om det regnar. Det är nog kul och så, annars skulle väl inte så många springa runt på en jättestor gräsmatta och leta efter en liten vit boll, och jag antar att man lär sig en hel del om ödmjukhet men egentligen är det ett vansinnigt spel. Man slösar bort mer än fyra timmar på en mycket långsam, tio kilometer lång promenad, helt utan annat syfte än att komma tillbaka där man började. Man får bara en chans att träffa rätt, och gör man inte det så, tja, otur, bara att gilla läget. Golfare är knäppskallar egentligen. I morgon ska jag ut och spela igen. I morgon kommer det att gå bättre, det är jag säker på...

Det kanske precis är det som vissa behöver, att inte ha något annat mål än nästa hål under fyra timmar. Jag blir stressad av bara tanken. Skulle säkert vara oerhört nyttigt.
Lycka till i morgon!

Å andra sidan kan ett hål i marken som mål vara så mycket bättre än ett hål i ... ja, på en del andra ställen....

heueh

en liten spårningsanordning till hunden. Det är en liten plastklump som man sätter fast på kopplet och som med hjälp av GPS och mobilmaster håller reda på var han är och som skickar hans position till min dator. Sedan kan jag sitta i lugn och ro framför datorn medans hunden är ute i trädgården och följa ett rött streck på kartan som markerar hans irrfärder bland buskar och blad. Det finns en app också, man kan göra samma sak fast i telefonen och då får man också ett larm om han lämnar tomten. Väldigt praktiskt tycker jag, men det förutsätter ju att man har en smart telefon.

Så nu får jag väl bli high-tech igen. Sonen var här igår och hämtade sportbilen och då gav han mig en av sina gamla telefoner, han byter ideligen och har en hel drös med uttjänta sådana. Det är absolut inget fel på den men han bara måste ha det allra senaste; jag klagar inte eftersom det som är antikt för honom är sprillans nytt för mig. Så nu sitter jag här med en liten klump av glas och metall och har inte den blekaste aning om hur man tar sig in i den. På någon sätt måste jag ju få i mitt sim-kort, men hur det ska gå till står skrivet i stjärnorna. Det är för tidigt att ringa honom och fråga, dessutom är det ju lite pinsamt att behöva medge att jag inte kan klura ut det på egen hand. Jag har funderat på skruvmejslar och bräckjärn men då får jag en förnimmelse av annalkande katastrof så jag får väl svälja min stolthet och ringa honom i alla fall. Senare.

Ha en fin dag!

heueh

betraktar ofta fotgängare som stillastående objekt; på samma sätt betraktar jaktplanspiloter små flygplan som stationära hinder. När jag var ung så ägnade jag all min fritid åt att flyga segelplan; det är som ett litet flygplan men utan motor, man blir bogserad upp i luften av en propellerkärra; sedan får man klara sig själv. Åtminstone på den tiden behövde man bara vara femton år för att få licens, så parkeringen vid den lokala flygklubben var full av mopeder. Vi hade ett gammalt plan från första världskriget som bogserade oss, det var lite Röde Baronen - känsla det där: att hänga i ett snöre efter en dubbeldäckare.

När man hade nått en viss höjd drog man i en spak som lösgjorde bogserlinan och så var man utelämnad åt vädrets nycker. Hur högt man kom hängde på hur mycket pengar man hade; bogseringen kostade per minut, varje minut förde en hundra meter högre upp, så man kollade plånboken innan man gav sig iväg och hoppade av när pengarna var slut. I närheten fanns en flygflottilj och deras piloter roade sig ibland med att skrämma oss ynglingar; de flög emot oss och passerade strax under våra plan. Det var en otäck känsla det där: att se ett Draken-plan komma emot en på kollisionskurs och sedan, när det flög förbi, få en hissfärd utan dess like, frammanad av tryckvågen från ett jetplan som passerar strax under en i åttahundra kilometer i timmen.

Det hände aldrig några olyckor, Svenska flygvapnets piloter tillhörde vid den här tiden världens absoluta elit; det gick många historier om hur ryssarna förlorade åtskilliga plan när deras piloter fåfängt försökte efterapa de halsbrytande manövrer våra gossar utförde under sina övningar ute över Östersjön. Så småningom tog dock bilintresset över; jag började köra rally och eftersom det också är en sysselsättning som lägger stora påfrestningar på plånboken så valde jag bort flygandet. Fast ibland undrar jag, när jag ser ett flygplan passera över mitt huvud, om det inte hade varit bättre att hålla sig till skyn snarare än att fara runt i skogen och fälla träd med hjälp av en bil.

Ha en bra dag alla!

heueh

att det här forumet är anonymt, annars hade jag aldrig vågat formulera en del av mina mer bisarra tankegångar, av rädsla för att bli betraktad som galen. Just nu är det medvetandet som är föremål för mina funderingar. Det finns flera nivåer i mitt medvetande, först och främst har jag talet. När jag talar med människor formulerar jag meningar som är anpassade till situationen jag är i, men så har jag den del av min tankeverksamhet som är frikopplad från yttre kommunikation; jag kan till exempel, samtidigt som jag utbyter plattityder med en medmänniska tänka: "vilken vedervärdig slips han har på sig" eller "hur kan man vara så ful och ändå visa sig offentligt". Det där är en del av mitt medvetande som jag bara delvis har kontroll över.

Men när jag är ensam så pratar jag ju inte, då flyttar min medvetenhet in i min tankevärld, jag kan när jag ligger och väntar på att sömnen ska infinna sig formulera tankar, styra dem i den riktning jag vill; jag kan dagdrömma och bygga upp scenarier efter tycke och smak. Det är då en ny nivå infinner sig; det verkar som om det bakom dessa medvetna tankar finns ännu en tankeverksamhet, en som jag bara kan ana men som ändå finns där. Den är svårgripbar och omöjlig att styra, den består inte så mycket av tankegångar som av känslor och intryck. Det är en sida av mig själv som jag är oerhört nyfiken på men som jag hittills inte lyckats tränga in i. Kanske är det där min demon bor, kanske är det där han kan styra och ställa som han vill, kanske är det därför jag ibland står så försvarslös mot mig själv. Jag är övertygad om att om jag kan tränga in där och ta kontroll även över det slagfältet så har jag en mycket bättre chans att hålla honom stången.

Ha en skön dag!

Att klura på sitt omedvetna är en lika spännande som never-ending-aktivitet. Kungsvägen till det omedvetna är drömmen, enligt Freud. Målsättningen med psykoanalysen är att göra det omedvetna medvetet, säger han visst. – I möjligaste mån, antar jag att han menade.

heueh

det hade åtminstone jag varit om jag hade gått med en tratt runt halsen i nästan två veckor och sedan sluppit den. Hundar har en annan syn på livet, uppenbarligen, när jag tog av den i morse reagerade han inte nämnvärt, han tittade på mig som om han tänkte "det var på tiden" och sedan var det business as usual. Promenaden blev väl lite längre än vanligt, trots hällregnet, han kan ju nu åter nosa på allt utan en tratt som hindrar och just nu ligger han och slickar på sårskorpan, men annars verkar han ta det hela med ro. Tänk om jag kunde lära mig att ta livet som det kommer på det sättet!

Ha en härlig lördag alla!

ryssen följde efter en rote över Östersjön med en flyghöjd på ca 30 möh så kom en av hans kärror för nära och fick problem i baksuget så han dök ner i vattnet och försvann. Ryssen trodde länge att svenska flygvapnet hade motmedel riktade bakåt :-)

Eller så var han full :-))

PP

Tycker nog du verkar ta livet med jämnmod, och är balanserad. Antabus är väl alkoholistens motsvarighet till plasttratten. Håller klåfingriga borta från glaset. Ha det så fint!
//PP